MMXXVIII Mässa i Taizéanda

Duggregn i Gamla stan, levande ljus i hela Storkyrkan. Som kyrkvan men ganska ovan vid just Svenska kyrkan har jag aldrig helt klart för mig hur saker och ting går till, men tydligheten på gårdagskvällens ”mässa i Taizéanda” var föredömlig. Man möttes av prästen som delade ut sånghäfte och stearinljus och längst fram i kyrkan var det möblerat för en liten församling. Vi blev omkring 30 personer, svenskar och en ganska stor andel som sannolikt var utländska turister. Allt tal, inklusive bibelläsning, var tvåspråkigt, först på engelska och därefter svenska, och sångerna sjöngs på engelska och svenska eller på svenska och latin, beroende på vad som stod i våra häften. Det enda som inte översattes från svenska var själva brödsbrytelsen som prästen utförde, men har man minsta hum om nattvard så hänger man med ändå. Den är universell.

Som avslutning, efter nattvarden, tände vi våra ljus och gick sjungande nerför mittgången mot den stora ljusgloben, där vi sedan skildes åt efter den ungefär femtio minuter långa mässan, inklusive tio minuter tyst kontemplation mitt i. Mässa i Taizéanda hålls tre tisdagskvällar till i Storkyrkan, 28 juli, 4 augusti och 11 augusti, kl. 19.

DCCCIII Litterär konsert


Får man tillgång till fribiljetter till en ”litterär konsert”, som det stod i programmet, då passar man på, även om det inte är solklart vad det är den består av. Fick med mig Sofia, som liksom jag och flera andra tycker att Tomas Tranströmer skrivit en hel del bra grejer.


Konserten började inne på Nobelmuseet för att sedan fortsätta i Storkyrkan.


Jonas Bergström reciterade Tranströmer-dikter, Mattias Wager spelade Schubert. Det var ett program på kanske 25 minuter, och enligt arrangörerna var meningen att man skulle stå och lyssna, vilket de kom fram och berättade när många satt sig, men dels hade ju de allra flesta varit på plats i god tid innan det började, så det var inte fråga om bara 25 minuter, och dels fanns det ställ med ihopvikta museistolar, och självklart tar man sig en stol om det finns. Resultatet blev ett hav av stolar kring en väldigt stolovänlig plats, med tanke på informationspelare som stod i vägen, och så några besökare som blev utan när stolarna tog slut. Som programarrangör studerade jag fenomenet med stort intresse. Publikbeteende vill man gärna kunna förutspå.

Men utsökt lyrik och musik framfördes av proffs. Vad mer kan man begära?


Sedan släpptes vi ut på gården och in genom sidoentrén till Storkyrkan. Vi fick höra ”Georg Riedels sånger till text av Tomas Tranströmer” uruppföras, orgel och mer recitation.

(Innan det började tog jag fram mobilen och tog ett par bilder av Sofia som blev mindre lyckade än den ovan. Vi var trötta och det var varmt och bilderna blev något slags utlösande faktor – vi skrattade hysteriskt i kyrkbänken så att tårarna rann. Damen framför, som hade en hög och fluffig Hollywood-frisyr, vände sig om, och jag trodde vi skulle bli tillsagda på skarpen, men hon såg så glad ut och ville bara meddela att skratt är bra för hälsan.)


Georg Riedel och dottern Sarah och deras vänner var den stora behållningen, när de jazzade loss med eller utan text av Tranströmer. Jag såg inte jättebra från där jag satt och hade i stället gott om tid att till Georg Riedels kompositioner titta runt i det höga kyrkorummet. Belysningen av alla läckra detaljer är väldigt genomtänkt.

DCCC Tornvisning i Storkyrkan


I helgen inföll sommarens sista Storkyrkotornvisning. Jag och Anna B var där. Vi, resten av gruppen och guiderna gick in genom den här lilla dörren, som vetter mot slottet.


På vägen upp kollade vi klockor. En fick provklämta.


Så här såg det ut på en ovanligt luftig plats under uppstigningen. Guiden pekar ut något intressant. På vägen upp fick vi höra ganska hemska historier om hur människor i gamla tider, till exempel fångar, bott i tornet och utfört olika arbetsuppgifter, som att klämta i klockan, vilket gjorde en döv, och spana ut över nejden som brandvakt. Kallt och eländigt var det.


Och så var vi äntligen uppe, efter att ha gått över 200 branta trappsteg. Här syns Nobelmuseets (alltså gamla Börshusets) tak i förgrunden. I det ljusa huset på vänster sida ligger Stadsmissionens café och tornet till höger tillhör Tyska kyrkan.


Coola tak, coola takterrasser.


Anna med bland annat Bondeska palatset (i vitt) och Stadshuset i bakgrunden.


Eftersom Anna har ett särskilt urmakeriintresse för närvarande lyckades hon snacka in sig hos guiden, som sa att vi kunde låta resten av gruppen gå före ner från tornets utsiktsplats och så skulle han släppa in oss i det lilla rummet där tornets urverk finns. Funkar fortfarande.


Guiden förklarar med stor inlevelse.


Sedan gick jag och Anna och fikade.