MCMXCIV Midsommar 2015

Jag måste säga att jag hellre hade haft solsken under midsommarafton, något annat vore lögn, trots min regnvurm, men för att vara en regnig midsommar var den riktigt fin. Planen var att se Parkteaterföreställningen From Sammy with Love på Djurgården, men den ställdes inte oväntat in. Förvånansvärt många tappra Parkteaterentusiaster satt ändå på bänkarna i ihållande regn ända tills Sissela Kyle, Karl Dyall och Rennie Mirro gick upp på scenen och officiellt avblåste det hela, men inte utan plåster på såren. På bänken framför Lena och mig ställde sig Karl Dyall och Rennie Mirro och rev av Once in a Lifetime a cappella, till publikens förtjusning.

IMG_2720

Den picknickmat vi inte ätit upp framför scenen plockade vi fram på en parkbänk en bit därifrån. Ja, det regnade fortfarande, men mat utomhus smakar alltid bra.

IMG_2787

IMG_2757

IMG_2794

Efter att ha värmt oss, torkat en aning och druckit varsin latte macchiato på Espresso House kollade vi in firandet i Vitabergsparken. Dansen var slut, men dragspelsfarborn satt i ett litet bås fortfarande och höll ångan uppe. Hela arrangemanget var charmigt till tusen, trots att regnet föll och lerpölarna bredde ut sig.

MCLVIII Gunhild Carling och Carling Family i Vitabergsparken

20130825-233015.jpg
Gunhild Carling är nog Sveriges mesta entertainer. Jag är verkligen stormförtjust i den här sortens underhållning. Gammal swingmusik, glammiga kläder, en plötsligt uppställd mänsklig pyramid och Gunhilds superentusiastiska mellanprat.

För att inte tala om lindy hop-inslagen med The Harlem Hot Shots.

DCCCVI Mer utomhusopera


Kungliga hovkapellet och en rad solister har här återigen flyttat ut i friska luften, den här gången i Vitabergsparken som en del av Parkteatern.


Fullsatt, som det brukar vara på den här platsen i de här sammanhangen. Jag lyckades med konststycket att hålla plats åt mig själv och fem till i mer än en halvtimme. En åhörare som satt någonstans i mitten av bilden men inte syns just här var en liten vitlockig hund. Den bestämde sig för att göra ”Largo al factotum” ur Barberaren i Sevilla till en duett och klämde i med ett ylande som matchade solisten Ola Eliassons. Hundens tonåriga matte blev förskräckt, kastade sig över honom eller henne och höll med båda händerna om nosen så att hundstackaren tystnade. Sedan lotsades den snabbt därifrån. Men publiken runtomkring var mer charmad än störd.


När jag skulle ta 3:an hem från Åsögatan blev jag och en ganska stor grupp andra trafikanter snopet förbikörda av bussen, som helt enkelt glömde att stanna vid hållplatsen. Men utsikten under den ofrivilliga promenaden gjorde det nästan värt det.