Jag och 30 personer till har nu äntligen kommit fram till Sydafrika, Nelspruit och Karula Hotel. Det är ljummet och blommigt. Syrsorna spelar.
MXXIX Spansk mat
När Mireia från Barcelona säger att Boquerias tapasrätter är bra så är de bra. Annorlunda och betydligt mindre än dem man får på barcelonska tapasbarer, men välsmakande och snygga. Servicen var dessutom mycket trevlig mitt i fredagsstimmet (där vi satt och var glada över vårt sedan länge tingade bord) och efterrätterna fem hack över förväntan.
För att inte tala om den barcelonska begivenheten förra veckan. Mireia hade besök av två vänner hemifrån, Antuan och Victor, och bjöd in till knytis i sin lilla lägenhet. Vi var sex personer som pratade, pratade, pratade och åt av en härlig kompott på svenskt fikabröd och katalanska delikatesser, som Mireias mamma skickat med grabbarna. En fantastisk kväll som jag skulle vilja återuppleva många gånger.
MXXVIII Kollektionsrelease och vernissage på Plezuro
I går kväll på fina Plezuro var det kollektionsrelease för Johanna Nordlöfs vackra plagg och vernissage för Sofia Johanssons svartvita bilder med djur-och natur-mönster. Trevligt men trångt. Jag hade Anna med mig och vi armbågade oss fram en stund, men det var svårt att se själva varorna, och därför blev det ett återbesök i dag. Nu är min plånbok ett armband och två par örhängen fattigare. Värt det.
MXXVII Höga hus på stadig grund
”Under Manhattan löper två band av särskilt hård berggrund: ett under Financial District och ett under Midtown, och det är på dessa som alla skyskraporna står. Högst är – återigen – Empire State Building, ett torn i art déco-stil som var högst i världen från att det byggdes 1931 tills den sista våningen på World Trade Center-tornen blev klar 1972.”
De första raderna ur kapitlet ”Skyskrapor och brownstones” i den informativa New York-boken av Martin Gelin och Eva Wisten. Den har jag haft hemma alldeles för länge och återbördar nu till Sturebibblan. Varsågod att låna!
(Bilden visar en julfärgad Empire State Building som den såg ut 21 december förra året, då jag och Jenny F sista-minuten-dokumenterade innan vi åkte till flygplatsen.)
MXXVI Melker Melkersson
Varför finns det ingen fan club för Melker Melkersson? Eller en Facebook-sida, allra minst? Jag och Jenny F fortsätter vårt Saltkråkan-maraton – den senaste träffen var den fjärde – och så här med vuxna öron och ögon kan jag visserligen många repliker och miljöer utantill, djupt inbäddade som de ligger längst in i hjärnan, men samtidigt är allt lite annorlunda.
Nu när jag till exempel har läst Astrid Lindgrens fantastiska böcker om Kati och annat hon skrivit för ungdomar och vuxna har jag en helt annan känsla och känslighet för hennes stil. Och farbror Melker är ju så nära besläktad med både Kati och kanske Astrid själv. Tokrolig när han trillar i sjön, upprörd men ändå snäll när han ryter till åt den retsamma Tjorven, hjärtslitande uppriktig i kärleken till familjen – och hejdlöst underhållande när han häver ur sig de mest välformulerade repliker med matchande mimik. Hade det funnits en Melker Melkersson-sajt hade jag kunnat hämta lämpliga exempel därifrån, men nu finns det mig veterligen ingen sådan och jag vill inte riskera att citera fel ur minnet. Säg till mig när den sajten finns.
MXXV Grillska husets brödbod
Det lilla men mycket trevliga och fräscha bageriet vid Stortorget kan vara det jag gillar mest i Stockholm (men naturligtvis inte utan konkurrens av andra mycket trevliga bagerier). Ett extra gott skäl att gilla Grillska husets brödbod är förstås att en del av profiten går till Stadsmissionens verksamhet.
Brödet med lustiga spetsar är ”kajaker”, som också kunde provsmakas, och på ett fat längst bort på disken låg andra små munsbitar för den som ville, nämligen ändbitar från dammsugartillverkningen, spritsade med lite choklad.
MXXIV I dag har det varit lite grått, men i går …
MXXIII ”Be på alla sätt för alla du känner”
Jag tyckte det hade blivit sämre med bön och bibelläsning på sista tiden, så under eftermiddagen bestämde jag mig för att i alla fall slå upp Bibeln lite snabbt och läsa något på måfå. Stycket jag hamnade på när jag öppnade Bibeln – The Message-översättningen – var riktigt bra, början av Första Timotheosbrevets andra kapitel. Det börjar med en uppmaning som jag behövde och fortsätter med att kortfattat beskriva, ja, meningen med livet.
Mitt främsta råd är att du ska be. Be på alla sätt för alla du känner. Be i synnerhet för makthavare och myndigheter att de ska styra väl, så att vi i lugn och ro får lov att leva enkelt i innerlig andakt – så som vår Frälsare Gud vill att vi ska leva.
Han vill inte bara att vi ska bli räddade utan alla; han vill att alla ska ta till sig samma sanning som vi: att det finns en Gud, bara en enda Gud, och en enda Präst och Medlare mellan Gud och oss, nämligen Jesus, som offrade sig själv i utbyte mot alla som hölls fångna av synden och befriade dem. När det är dags blir det allmänt känt. Detta och inget annat är det uppdrag jag har fått: att sprida denna nyhet till dem som aldrig förr har hört talas om Gud och förklara vad det innebär med enklaste förtröstan och renaste sanning.
MXXII Stegtävling och vattenträning
Jobbets stegtävling har nu pågått i tio dagar. Jag gick ut måttligt och har ökat nästan varje dag, kommer inte upp i några fantastiska summor, men ger mig inte förrän jag har ett acceptabelt tal på stegräknaren innan jag går och lägger mig. För närvarande är jag tvåa bland arbetskamraterna och ettan är ledare för mitt lag, så vi ligger trots allt bra till.
Dessvärre har jag inte haft chans att gå på några träningspass under de här dagarna utöver vattengympan i fredags, som i alla fall var värd 5200 steg i tävlingen. I vanlig ordning var det jag och damerna på 60- eller 70-plus. De flesta var helt vanliga tanter, ganska rynkiga och grå men hejiga i vattnet, men en av dem stack ut, en donna på kanske närmare 70, solarie- eller utlandssemesterbrun, i axelbandslös, klänningslik baddräkt med leopardmönster, uppsatt blonderat hår och dinglande pärlörhängen. På Kronobergsbadets vattengympa en fredagsförmiddag. Jag gillar det starkt.
MXXI Hermans historia: Svenska Ostindiska Compagniet
”Resan runt Afrika till Kanton tog ungefär sju månader. Det var trångt ombord i den tropiska värmen, för där skulle inte bara finnas plats för de över hundra besättningsmännen. Fartygen medförde också en stor mängd levande djur. På ett av dem, skeppet Finland, har man registrerat följande menageri: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. Djuren åts upp på vägen. Därför fanns det vid Godahoppsudden utrymme för förstärkning från boernas bondgårdar, och på Java inköptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor.”
Herman Lindqvists 90-talsprogram om olika delar av Sveriges historia är riktiga favoriter. I bokhyllan står också åtta av hans böcker i serien ”Historien om Sverige”, där man kan hitta stycken som återkommer i programmen, som det ovan. Just nu tittar jag parallellt på den amerikanska historiska serien ”America – The Story of Us”, som börjar med de första västerländska bosättarna och deras möten med indianerna, och trots att jag är mer intresserad av vad som hände lite längre fram i historien kommer jag nog inte att orka följa med så långt. Det första och enda program jag sett är outhärdligt flashigt, med högt tempo i musik och klipp och skådespelare som återger våldsamma episoder med mesta möjliga flåsiga dramatik. Nä, tacka vet jag Herman, som inlevelsefullt men seriöst berättar om hur det var när det begav sig, där han står posterad på en stockholmsgata eller ute på en hed eller i en exotisk hamn.
Just avsnitten om Svenska Ostindiska Compagniet är inte de jag tycker mest om i serien, men de är intressanta på sitt sätt. Till viss del handlar det om specifika levnadsöden, men mest är det en beskrivning av affärsverksamheten i stora drag, hur de svenska skeppen tog med sig spanska silvermynt till kineserna och på hemvägen fyllde lastutrymmet med porslin, te, konsthantverk och annat, hur pengar tjänades av högdjuren och enkla sjömäns liv sattes på spel, vad besättningen sysslade med ombord och iland. Med dåtidens språkbruk kallades allt kinesiskt indiskt, och, vilket jag tyckte var omåttligt skojigt, alla affärs- och myndighetsmän i Kina var olika slags mandariner. Jag fnittrade hysteriskt varje gång det pratades om diverse överstemandariner och den högt respekterade tullmandarinen.
Theomis 