MXXI Hermans historia: Svenska Ostindiska Compagniet

3895”Resan runt Afrika till Kanton tog ungefär sju månader. Det var trångt ombord i den tropiska värmen, för där skulle inte bara finnas plats för de över hundra besättningsmännen. Fartygen medförde också en stor mängd levande djur. På ett av dem, skeppet Finland, har man registrerat följande menageri: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. Djuren åts upp på vägen. Därför fanns det vid Godahoppsudden utrymme för förstärkning från boernas bondgårdar, och på Java inköptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor.”

Herman Lindqvists 90-talsprogram om olika delar av Sveriges historia är riktiga favoriter. I bokhyllan står också åtta av hans böcker i serien ”Historien om Sverige”, där man kan hitta stycken som återkommer i programmen, som det ovan. Just nu tittar jag parallellt på den amerikanska historiska serien  ”America – The Story of Us”, som börjar med de första västerländska bosättarna och deras möten med indianerna, och trots att jag är mer intresserad av vad som hände lite längre fram i historien kommer jag nog inte att orka följa med så långt. Det första och enda program jag sett är outhärdligt flashigt, med högt tempo i musik och klipp och skådespelare som återger våldsamma episoder med mesta möjliga flåsiga dramatik. Nä, tacka vet jag Herman, som inlevelsefullt men seriöst berättar om hur det var när det begav sig, där han står posterad på en stockholmsgata eller ute på en hed eller i en exotisk hamn.

Just avsnitten om Svenska Ostindiska Compagniet är inte de jag tycker mest om i serien, men de är intressanta på sitt sätt. Till viss del handlar det om specifika levnadsöden, men mest är det en beskrivning av affärsverksamheten i stora drag, hur de svenska skeppen tog med sig spanska silvermynt till kineserna och på hemvägen fyllde lastutrymmet med porslin, te, konsthantverk och annat, hur pengar tjänades av högdjuren och enkla sjömäns liv sattes på spel, vad besättningen sysslade med ombord och iland. Med dåtidens språkbruk kallades allt kinesiskt indiskt, och, vilket jag tyckte var omåttligt skojigt, alla affärs- och myndighetsmän i Kina var olika slags mandariner. Jag fnittrade hysteriskt varje gång det pratades om diverse överstemandariner och den högt respekterade tullmandarinen.