Köpenhamnslördag. Jag och Lena åker förstås inte till Köpenhamn utan att träffa vår gemensamma vän Marie, just nu extra stor. Den här gången blev mötesplatsen Café Alma, som jag inte minns hur jag fick nys om, men där jag varit tidigare och ätit en väldigt fin, vällagad brunch, som nu fick fungera som lunch. Till Maries kommande dotter hade vi med en liten filt och inte en bok, som Lena också tittat på vid presentshoppingen, men ämnet ledde oss in på vårt kanske vanligaste samtalsämne, nämligen svenska barnboksförfattare och deras verk, klassiska både i Sverige och Danmark.

Efteråt tog jag och Lena en runda på en mataffär i närheten, där vi köpte grönglänsande chokladtomtar med After Eight-smak, bland annat, och sedan en hyfsat lång promenad kring Stadsgraven, en vattensamling mellan Christianshavn och Amager. Därmed hade vi jobbat upp tillräckligt mycket aptit för att äta igen, för säkerhets skull på Kaffí, stället där vi ätit frukost strax innan brunchen. Nu visste vi ju att det var gott och trevligt, det fanns en fräsch toalett, våra telefoner hade det trådlösa nätverkets lösenord i minnet och vi hade kollat upp ett eluttag med förlängningssladd som nådde vårt bord och gjorde att vi båda kunde ladda samtidigt. Potatissoppa blev det till middag.

Under tiden vi åt och surfade upptäckte vi att den operaföreställning vi skulle gå på på kvällen – premiär av Verdis Falstaff – skulle inledas med ett kort introduktionsföredrag en halvtimme innan. Det ville vi ju inte missa. Innan Marie fick sin nuvarande tjänst på Operan jobbade hon extra med att hålla sådana introduktioner, och ändå hade vi inte tänkt på det. Det komprimerade vårt schema en aning, men vi räknade ändå med att kunna få en stund att ladda om på hotellrummet. Nästa upptäckt var att Google-kartans promenadförslag inbegrep något slags färja och att en verklig promenad, på land, förstås skulle ta en extra stund. Det var bara att lägga in högsta växeln. Vi kom fram precis i tid, noterade att det varken var upplyst eller skyltat på vägen dit och att de gömt entrén väl för den som kom gående landvägen.

Vi förstod i alla fall en del av presentationen av Verdis liv, verket Falstaff och den uppsättning vi strax skulle ta del av. Lokalen var riktigt spektakulär, den klotrunda salongen, men kanske särskilt utrymmena runtomkring, och många av besökarna var uppklädda till tänderna. Det gillar jag.

Föreställningen var glammig, färgsprakande och farshumoristisk, och bara det faktum att den framfördes på italienska med danska övertexter var humor för oss. Titelrollen sjöngs för övrigt av en amerikan.

På väg ut funderade vi på hur vi skulle ta oss hem. Att vandra samma väg i beckmörkret var inte lockande – vi skulle behöva passera Stadsgraven igen – men vi hade heller inga kontanter till bussen. När vi följde med skocken som gick mot de väntande 9A-bussarna bestämde vi oss för att hastigt och lustigt ta reda på hur man köper sms-biljett och det gick vägen. Skönt. Bussen gick nästan ända fram till hotellet.

Vi avrundade med Skavlan på TV, norska och svenska textat på danska.