Så här efter två trygga dagar på hemmaplan känner jag mig mogen att redogöra för sista dagen på min och Lenas Köpenhamnsresa i helgen som gick. Dagen började bra och gick sedan katastrofalt fel, men vi hade ganska roligt mot slutet ändå.

Efter hotellfrukost bland svenskar och amerikaner tog vi buss 1A mot Churchillparken och St Alban’s Church, en anglikansk, engelskspråkig kyrka. Promenaden sista biten var dimmig och fin och vi var i tillräckligt god tid för att kolla in monumentet intill med en rad bångstyriga oxar högst upp i en stor fontän, en scen ur någon mytologisk berättelse som Marie återgav när vi gick där med henne häromåret, men som vi inte kom ihåg så mycket av.

När klockan närmade sig halv elva och vi gick mot kyrkans ingång stod en av prästerna och någon av församlingsmedlemmarna som en välkomstkommitté i dörren och var så där trivsamt brittiska så att man kände sig ganska hemma på en gång, kyrksalen höll så smått på att fyllas och vi valde bra platser långt fram. Predikan utgick ifrån Lukas liv och verk som evangelieförfattare och läkare och handlade om helande och upprättelse i stort. Bra grejer. Kören sjöng vackert, vi stod, satt och knäföll om vartannat och hörde mest brittisk och lite amerikansk engelska omkring oss. Efteråt skulle det vanligtvis ha erbjudits ”refreshments”, men just den här dagen var de alltför upptagna med att förbereda för ett eftermiddagsevenemang i kyrkan, då drottningen skulle närvara. Den präst som predikade erkände att han hade blivit lite väl upptrissad av evenemanget och att han frågat kören om de såg fram emot att sjunga för drottningen, varpå en körmedlem påmint honom att deras repertoar alltid vänder sig till Gud. Visst ja, sa prästen. Så är det.

Från St Alban’s Church promenerade vi till Sømods bolcher igen för att köpa mer hårda karameller, gick sedan vidare till Illum och dess choklad- respektive ostdisk och satte oss sedan på La Glace och åt varsin tårtbit. (Det var också en repris – vi åt La Glace-tårta redan på fredagen, men orkade inte stå i den då jättelånga kön för att få bord inne på caféet, utan fick tårtbitarna i en låda och fikade på hotellet.)

Därefter återstod bara en matbit innan vi skulle ta tåget hem. Självklart valde vi att äta på vårt stamlokus Kaffí. Vi beställde av samma, nu flinande, kille bakom disken, satte oss vid samma bord, satte i våra mobilladdare och åt varsin macka. När jag besökte damrummet noterade jag att mitt konstverk på den ritbara väggen från dagen innan hade kompletterats med en kommentar, vilket jag tog en bild på och visade Lena. ”Jaså, var det du som ritat?”, sa hon. ”Det var jag som skrev!”

Vi mumsade vidare i godan ro, tills jag fick en obehaglig tanke. Den där tågtiden vi utgått ifrån, stämde den verkligen? Bäst att kolla sms:et igen. Jo, klockslaget stämde – men det gällde tåget från Malmö! Och när skulle Öresundståget till Malmö från Köpenhamn gå? Om tio minuter. Vi var på andra sidan stan och hade inte en chans. Den fars som därefter utbröt hade mycket att göra med vår oförmåga att tänka klart tillräckligt fort.

I panik betalade vi och började skynda iväg i riktning mot hotellet, som låg 25 minuter bort. Skulle en taxi hjälpa? Jag sprang efter tjugo meter tillbaka in på Kaffí, överföll den stackars killen som hade satt sig för att äta lite själv, övergick från den skandinaviska vi kommunicerat på till engelska och frågade om han kunde hjälpa oss med att ringa en taxi, eftersom vi höll på att missa tåget. Han tryckte snabbt in något på mobilen, lyssnade till en röst och sa att en taxi nu var på väg.

Nu kunde vi inte göra mer än att stå utanför caféet och trampa. Killen kom ut för att röka och gjorde sitt bästa för att få oss på gott humör, marknadsförde poetiskt Köpenhamn i oktoberskrud, där han tyckte att vi gott kunde vistas en extra dag, och om vi ändå valde att resa därifrån föreslog han att vi kunde försöka komma ikapp tåget vid flygplatsen. Men taxin tog väldigt god tid på sig, tyckte han, med tanke på att det var lugn söndagseftermiddag. Han ringde och kollade, och skymtade också en taxi som mycket väl kunde vara vår, men som inte hittade in på den lilla svårfunna Islands Brygge-gata där vi stod.

Till slut kom bilen, vi tackade Kaffí-killen snabbt men hjärtligt på något språk och sprang fram mot varsin sida av baksätet. Istället för att direkt be taxin köra till Hotel Ansgar, där vi skulle hämta bagaget, började jag berätta hela storyn för taxichauffören, men så småningom framkom det väl vart vi ville. Taxin väntade medan vi hämtade bagaget och satte sedan av mot flygplatsen. Tiden gick. Skulle vi be honom köra ända till Malmö, undrade Lena, men nja, tyckte jag (mitt nöt), vi hade nog en chans att hinna ifatt Öresundståget.

Vi missade det. Upp igen från perrongen till entrén och in i första bästa taxi. Mot Malmö and step on it! Vi eldade på chauffören med vår stress och stirrade på gps:en som visade samma ankomsttid som vårt tågs avgångstid – 16.41. Skärmen visade också rött under större delen av färden, eftersom vi överskred hastighetsbegränsningen. Den räknade ner till 16.40. Sedan kom vi fram till bommarna på Öresundsbron. Föraren körde in i en av filerna och väntade på att bommen skulle fällas upp, men inget hände, han backade och försökte igen och backade en gång till, varpå en vakt dök upp. Hon gick in i kuren vid bommen och bad att få se den dosa som satt i framrutan och som skulle få bommen att öppnas automatiskt. Något var fel med den där dosan. Föraren fick en föreläsning om hur det skulle vara, han skulle prata med sin arbetsledare och så vidare och så vidare och så vidare och okej då, hon kunde öppna bommen manuellt den här gången, men bara den här gången. Vi åkte vidare. Jag ringde SJ och fick spårinformation. Det gick långsamt mellan alla hundra trafikljus fram till stationen. Vi var framme vid spåret 16.43.

En blick på skärmen med kommande avgångar – det skulle faktiskt gå ett annat tåg mot Stockholm ganska snart, så vi ramlade bort till kassorna för att se om vi kunde köpa biljetter. Till saken hör att vi redan från början var ganska sura på Veolia, vars avgång vi råkat hamna på, och som gett oss platser i andra klass trots att vi på SJ:s sida bockat för första klass, något vi brukar lyxa till det med när vi bokar våra billigast möjliga Köpenhamnsbiljetter vid släppet tre månader i förväg, då även förstaklassbiljetterna har bra priser. Till råga på allt var det banarbete just den här helgen och Veolia hade valt att, till skillnad från SJ, inte sätta in bussar sista sträckan utan istället ta en omväg som plussade på två timmar på resan. I biljettkassan möttes vi av en trevlig SJ-dam som blev vår stressterapeut i tio minuter eller så. Hon började med att kolla upp den avgång vi sett på skärmen, konstaterade att det fanns summa två andraklassbiljetter kvar, dyra som stryk, bokade dem och sa att vi nu hade garderat oss och i lugn och ro kunde titta på andra alternativ. Det visade sig att det även så sent på eftermiddagen fanns hela tre tåg till Stockholm kvar under dagen. Ett av dem skulle gå 19.11 och då skulle vi, med bytet till buss i Södertälje, vara framme 00.10, två minuter efter det att Veolias tåg skulle komma fram. På det här tåget fanns något billigare biljetter att tillgå – i första klass! Vi slog till på stört.

Direkt efter att vi kommit ut från den lilla biljetthallen såg jag Espresso House-loggan som en hägring i fjärran och vi stapplade dit, beställde varsin latte macchiato och boade in oss med all packning vid ett bord i ett slags burspråk med soffa i en halvmåne. Det gick inte att sluta skratta. Vilken hysterisk tur från Islands Brygge till Malmö Central. På väg till toaletterna fick jag syn på ytterligare en hägring – Starbucks! Vi kan inte få nog av Starbucks. Nu när vi hade så gott om tid kändes det helt naturligt att fika klart på det fik där vi befann oss och sedan köpa Starbucks-fika att ta med på tåget.

Om taxin hade hittat gatan på Islands Brygge på en gång … Om dosan i framrutan hade fungerat … Om vi bett den första taxin korsa bron … Så hade vi sparat en massa pengar, men inte lustfyllt brett ut oss i våra förstaklassäten med varsin laptop, när vi inte var borta i änden av vagnen för att hämta te och frukt. På bussen från Södertälje satt vi allra längst fram, utmattade och fnittriga, och utbrast mellan skrattattackerna: ”Vi hatar Veolia. Vi älskar SJ!” (Observera att ingen av oss någonsin rest med Veolia.)