Ibland blir det inte som man tänkt sig, som nu, när jag skulle ha varit på inflyttningsfest men inte kunde ta mig dit på grund av ett stopp i pendeltågstrafiken av det allvarligare slaget. Har vänt hem och tröstar mig med röda Lindor-kulor, som jag fick på Sturebibblan för någon vecka sedan av en tacksam besökare som uppskattade den hjälp hon fick. En effektiv uppmuntran.
Om vandringen: Ledd av Eva Kaijser och Monika Björk som skrivit boken Svenska hem – en passionerad affär eller, som den heter som nyutgiven, Svenska hem – den sanna historien om fröken Frimans krig. Start och slut vid Stureplan.
Det här har jag lärt mig: Att Svenska hems första mataffär låg i lokalen som nu hyser klädbutiken Rodebjer på Jakobsbergsgatan 6 och att det vackra innertaket är detsamma som på mataffärens tid.
Kommentarer och reflektioner: Monika Björk är min kollega Nikes mamma, som jag har träffat lite då och då på Sturebibblan. Och med på vandringen var min egen mamma. Och när gruppen stod och lyssnade vid stoppet i Birger Jarlspassagen kom Nikes och min kollega Salomon förbiångande, säkert efter att ha stängt Sturebibblan för dagen. Stockholm är så litet, så litet.
Själva vandringen var en kort runda i City, från Stureplan bort till Berns och tillbaka, med stopp på platser som anknöt till Svenska hem, den kvinnliga kooperationen och rättviserörelsen som startade 1905 och som nog aldrig varit så uppmärksammad efter sitt snöpliga slut 1916 som när TV-serien Fröken Frimans krig sändes i SVT i julas. Verklighetens fröken Friman var Anna Whitlock och många av händelserna i TV-serien, påpekade våra guider, är direkt hämtade ur verkligheten, i synnerhet det motstånd kvinnorna mötte i form av bojkott och andra hinder som skeptiska män (och kanske också kvinnor) svarade deras företagsamhet med.
Efteråt kom Monika fram och ville ha ett omdöme om hennes och Evas första försök att agera guider. Det hade varit en jätteintressant tur och jag hade inget att anmärka på tillvägagångssättet, annat än problemet med ljudet. Några mikrofoner hade inte funnits tillgängliga för dem, och det var synd, för när trafiken brusar och människor myllrar och gatusaxofonisten på Biblioteksgatan river av låt efter låt är det ibland helt omöjligt för en grupp på 30 personer att höra vad guiderna säger, ett återkommande och väldigt frustrerande problem på vandringar i stan.
Den som gillade Fröken Frimans krig kan för övrigt glädja sig åt en kommande fortsättning. Jag har själv bevittnat research som gjorts i Faktarummet på Stadsmuseet.
Om vandringen: I Polismuseets regi. Start vid Hedvig Eleonora kyrka, slut på Östermalmsgatan i närheten av Karlaplan. Polishistoria och utvalda kriminalfall. Autentiskt bevismaterial att titta på.
Det här har jag lärt mig: Att en ”stekare” runt sekelskiftet var en ”grilljanne”.
Kommentarer och reflektioner: Förra året gick jag samma tur, också i Polismuseets regi men med annan guide och delvis andra historier. Vandringen är förstås upplysande, om hur polisarbetet i Stockholm utvecklats, men fokus ligger på det intressanta och ganska kittlande i att höra om sekelgamla spektakulära brott som ägde rum på just den adress där vi står.
Nu tycker jag ju mycket om just att känna historiens vingslag på en specifik plats och uppskattar också en god berättare, men om jag ska tillåta mig att vara lite kritisk tror jag faktiskt att man gör historien en otjänst när man paketerar och serverar ett gammalt mordfall som en rafflande deckargåta, där de inblandade porträtteras som ofta ganska lustiga karaktärer från förr. Ett tragiskt mord bör med andra ord inte bli pittoreskt med tiden, och det behöver inte heller beskrivas så för att vara intressant för vår tid. Istället för att kalla inbrottstjuven som påkommen fyrade av sitt vapen och blev mördare för ”slarvern som glömde kvar sina galoscher” kan man beskriva honom som en trettioårig småförbrytare som led av psykisk sjukdom och så småningom åkte dit just för inbrottet som slutade med att en man dödades i sitt eget hem. Mordet ägde rum på 1910-talet och förövaren blev gammal och levde ända inpå 1970-talet. Han hade barn och har säkert släktingar i livet i dag.
Det har Lena och jag och säkert jättemånga andra på en gång så här på släppdagen och barnsjukdomarna stod som spön i backen, men till slut fick vi de utlovade gratiskopparna kaffe.
På Kulturfestivalen missar man alltid väldigt mycket mer än man tar del av, även om man lyckas ta del av väldigt mycket. Sedan är man förstås inte heller intresserad av allt.
I dag – och i går – missade jag det omtalade mänskliga tornet, en katalansk specialitet som Barcelona-Mireia gjort mycket reklam för och som jag väldigt gärna hade velat se, men fyra andra aktiviteter fick jag in.
Men mer om dem senare, nu måste jag sova. Nöjer mig att visa de starkt upplysta spindlarna som man ser när man går på gångvägen mot Kungsholmen under bron vid Tegelbacken, där jag och mamma passerade sent i kväll efter att ha roat oss på festivalen.
Kulturfestivalen har börjat och under dess första dag har jag bemannat festivalbiblioteket, som i år utgörs av ett tält med omgivande gräsplätt på Brunkebergstorg dit det har forslats böcker om Barcelona – årets festivals tema – och diverse möbler så att man kan sitta och softa eller prata med oss bibliotekarier.
Ovan ses hemskt smarrig jamaicansk kyckling från en av många foodtrucks vid och runt Brunkebergstorg.
Att jobba i festivalbiblioteket är definitivt en annorlunda och kul arbetsdag, man pratar med festivalbesökare och festivalmedarbetare, pysslar med tältets inredning, engagerar folk i vår frågesport och ens arbetsrum är ett helt festivaltorg – men vad trött man blir! Trots att årets placering är betydligt lugnare än tidigare års friluftsbibliotek utanför Kulturhusets entré.
Nu har jag bemannat klart, men besök gärna mina kolleger på Brunkebergstorg fram till lördag!
När jag kom till Sturebibblan i dag och träffade dagens kollega Lisbeth berättade hon entusiastiskt om den litterära salongen häromkvällen då de diskuterat Jadeögat, en kinesisk deckare där det intressanta, enligt Lisbeth, inte var deckarhistorien utan historien om Kina. Själv hade jag kvällen innan läst ut Guy Delisles tecknade Kinaskildring Shenzhen och var också jag ganska uppfylld av kinesiskt liv och leverne. Jag passade också på att berätta om min kommande Hongkong-resa. Sedan kom en biblioteksbesökare och frågade efter en guidebok om Hongkong. Sedan återlämnades en kulturkrocksbeskrivande bok med titeln Kina, kineserna och jag. Och på väg hem, när jag skulle lyssna på Radiokorrespondenterna, upptäckte jag att veckans fyra program handlar om Kina.
Bild ur Shenzhen.
Pappan lutade sig fram över bordet i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
Vem då, frågade mumintrollet och spärrade upp ögonen.
Men pappan förmusslade sig genast och fördjupade sig i sin soppa.
Ur Pappan och havet av Tove Jansson, s. 143.
Att det finns en sandstrand här på min ö – Smedsuddsbadet – har jag alltid tyckt är lite läckert. Tipptopp är den inte precis, den kunde gärna städas lite bättre och gräset ovanför sanden är rätt glest och tråkigt, och dessutom är jag ju ingen badare, men det är ändå trevligt att ha den där. Vattnet är klart, bryggan är fin och det växer frodiga träd runtomkring.
I går kom mamma med det förträffliga förslaget att vi i dag skulle ta oss dit och ha frukostpicknick. Eftersom jag även hade annat på schemat för dagen blev det en ganska tidig utflykt och vi var nästan ensamma till en början, innan det kom en del föräldrar med barn och enstaka pensionärer.
Mamma tog ett dopp i det uppvärmda vattnet, jag nöjde mig med att hålla upp kjolen och vada omkring, och sedan åt vi frukost i solstolar med en badrumspall med bricka på mellan oss. Mamma hade tagit med lyxiga smörgåsar och te, jag yoghurt och juice. (Vid önskan om socker i teet fanns vaniljsmakande sockersmulor som jag köpt till mamma på en Tysklandsresa.)
En alldeles lagom badutflykt!
I morgon planerar jag att se Karlfeldt-utställningen på Kungliga biblioteket. Laddar.
Theomis 