MCMXXXV En kväll på Polismuseet

Promenaden från City till Museiparken – ljuvligt grön, och man befinner sig fortfarande i centrala Stockholm.

Liksom förrförra Kulturnatten hamnade jag i år på Polismuseet, där jag såg en ”improcomedy”-föreställning med Erik och My, två skådespelare som jag sett förut och gärna ville se igen. Jag gick på den tidigare av två föreställningar och det var ganska många barn på plats, vilket nog påverkade innehållet, men halva nöjet var att iaktta barnen, som skrek av skratt när skådespelarna sa tokiga saker.

Jag hade inte riktigt bestämt vad jag skulle hitta på efteråt, men då utannonserades ett föredrag om poliser på film, som skulle äga rum en bit bort på samma våningsplan. Det handlade mer än något annat om gamla westernhjältars gångstil och andra utmärkande manér, visat och berättat av en ung man i, just det, westernkläder. Fantastiskt. Jag rågillar obskyra ämnen och de människor som ägnar sig åt dem.

MCMXXXIV The most Swedish dream I ever dreamt

Marie i Köpenhamn publicerade i förmiddags den här fantastiska Facebook-uppdateringen på Lenas sida:

I dreamt last night out of nowhere that you had made me a board game in which all the pawns were Dalarhästar. The game was about figuring out what kind of fika to eat at different times of the year. I think we were in Stockholm, playing the game with Tove and Sandra. At one point someone landed on the December 23rd square and incorrectly claimed a semla, and everyone protested wildly. It may have been the most Swedish dream I ever dreamt.

Eftersom Lena är i Kina och alltså inte har Facebook-tillgång (dumma Kina) är det Tove och jag som kommenterat hittills. Vi tycker idén är fantastisk och har fått veta att det i spelet ingår priser i form av riktigt fikabröd.

MCMXXXIII Ny omgång av läsecirkelkursen

Screen Shot 2015-04-26 at 19.52.23 PM.png

Nu står det att vi är fem personer i den nyskapade gruppen på bokcirklar.se, vilket innebär att kollegan Annika, jag själv och tre av tio kursdeltagare har gått med. Tanken är att allihop ska vara registrerade och kunna kommunicera med varandra under kursen ”Lär dig leda läsecirklar”, som börjar på tisdag och pågår några veckor framåt.

Som vanligt har vi förberett minsta möjliga och kommer att leda kursen mer eller mindre på känsla. Men så länge man inte vet något om oss ledares avslappnade inställning till själva utförandet skulle jag själv gärna gå den här kursen. Vi utlovar teori, praktik, läxor och fika, varannan gång på Sture bibliotek, varannan gång på Stadsbiblioteket.

MCMXXIX En hemlöslunchtermin har gått, snart kommer en till

Ibland måste vi uppmuntra oss själva och varandra. Tack Jenny! Du är awesome du med!

Vi hade alltså hemlöslunchmöte i kväll hemma hos Jenny, ett skönt gäng som pratade om hur roligt, trivsamt, stökigt, fridfullt, frustrerande och överraskande det kan vara på luncherna i Korskyrkan. Hela känslospektrat kan man få uppleva, särskilt som ansvarig.

Det är faktiskt mycket vi är nöjda med, sådant som bara funkar bra i största allmänhet, förändringar vi gjort som fallit väl ut och saker vi nämnt i bön som blivit uppfyllda. Vi har bett om att få tillräckligt många volontärer och volontärer har kommit. Vi har bett om en större andel män bland medhjälparna, och män har anmält sig. Vi har bett om bröd, när bröd fattades, och ur det blå dök en leverans upp med överblivet bröd.

Tack vare människors generositet har vi också fått in hembakta kladdkakor och sluppit lägga pengar på efterrätt, vilket tillsammans med lite större prismedvetenhet vid matinhandling, skänkt dagsgammalt butikskaffebröd och en stor dos nåd har gjort att vi under våren legat under budgettaket med god marginal. Jag har aldrig varit med och handlat mat, men Anette berättade om att de utmärker sig en del. När de kommer till kassan på Martin Olsson och upptäcker att maten bara går på 7000 kronor kan de till kassabiträdets förvåning säga: ”Blev det så billigt, då hämtar vi lite mer sås!”

Inför mötet skrev Jenny i ett mail att vi gärna fick fundera över någon höjdpunkt från luncherna. Det är alltid en bra tankeövning, att medvetet utkristallisera vad man uppskattat istället för att svepande prata om att luncherna är bra. Höjdpunkterna är i princip alltid samtal, samvaron med gästerna. Allt från att någon uttrycker att maten smakar bra till en hjärtskärande berättelse om hur livet tett sig för en numera fysiskt och psykiskt tilltufsad person. Man kan inte alltid hjälpa, men man kan lyssna och få en större förståelse. Och ibland händer det faktiskt att vi ser hur personer som mått riktigt dåligt, och inte sällan tagit ut det på sin omgivning, plötsligt har förmågan att visa andra sidor av sig själva.

Till hösten tar vi nya tag. Härnäst i kalendern ligger en festlig volontärsammankomst som uppstart på nästa termin. Vi uppskattar dem enormt, och det måste de få veta.

MCMXXVIII Britt-Marie lättar sitt hjärta

Här i huset lussade vi rätt så eftertryckligt. Vår Luciabrud var Alida, iförd sin bästa vita nattsärk med brodyr. Jag har ju nog egentligen föreställt mig, att en Lucia skulle vara något sprödare, att hon åtminstone inte borde väga över nittio kilo, men det kan ju vara någon gammal vanföreställning jag har, som jag väl får försöka få bukt med. Hur som helst så var det riktigt hemtrevligt att väckas av Alidas djupa om än något falska brösttoner, när hon klämde i med ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, så att taket höll på att lyfta sig, och bli serverad starkt kaffe och färska saffransbullar och pepparkakor på sängen. I Alidas fotspår och totalt bortskymd av hennes frodiga gestalt kom den lille stjärngossen Jerker med sockertoppshatt på huvet, och en tandlösare stjärngosse har nog aldrig skådats på norra halvklotet. Han hade lyckats bli av med två tänder till, sen jag såg honom sist. Jag visste inte, att barn kunde fälla så många tänder på en gång, men Jerker gör sin sak grundligt, det vill jag lova.

Efter att jag läst ut Kära Hinseberg av Ulla-Maria Andersson, en mer eller mindre självbiografisk 70-talsskildring om en ung kvinnlig förbrytare, behövde jag något kontrasterande trivsamt och tog till Astrid Lindgrens Britt-Marie lättar sitt hjärta. Det är 40-tal. Svensk småstad. Brevväxling mellan två tonårstjejer. Astrid Lindgrensk formuleringsfröjd.

MCMXXVII Rådhuset söderifrån

Rådhuset passerar jag dagligen. Ofta på lite avstånd, men ändå, vädersträcken varierar, så jag bör ha sett det från alla håll hundratals gånger. Trots det vet jag inte riktigt hur det ser ut, inte i detalj. Den här ingången, till exempel, vet jag inte ens om jag hade hade förstått vilket hus den tillhör om det inte var jag själv som tog bilden i kväll.