Kategoriarkiv: Text

MCMLXXVI Fotografiskas martyrskap är inte klädsamt

”Den amerikanska dubbelmoralen är skrämmande”, avslutar Kulturbloggen ett inlägg om att Facebook sagt ifrån när Fotografiska publicerat bilder på nakna kvinnor. Bilderna ingår i en aktuell utställning som visar Anders Zorns förlagor till sina målningar av kullor.

Det är inte första gången Fotografiska struntar i reglerna, får bannor av Facebook, beklagar sig inför Facebook-följarna, låter media göra en story och, ja, helt enkelt rider på vågen av uppmärksamhet.

Fotografiskas Facebook-sida är extremt effektiv gratismarknadsföring, vars genomslagskraft genom åren skulle ha kostat hejdlöst stora summor i ordinarie annonsering. Det enda villkoret: Följ Facebooks regler.

Man kan säga mycket om hur Facebook hanterar oönskat material. De som pratar om ”dubbelmoral” hänvisar bland annat till att diverse hatsidor tillåts vara kvar utan åtgärd samtidigt som konst censureras, men det är väl en rimlig gissning att hatiska åsikter är svårt och tidskrävande för Facebook att ta sig an och bedöma medan stoppandet av pornografi är förhållandevis okomplicerat. För det är ju vad det handlar om. Eftersom Facebook omöjligt kan gå igenom alla uppladdade nakenbilder och lägga dem i ”klassisk konst”-högen, ”ammande mammor”-högen eller ”vidrig barnporr”-högen är regeln att nakenbilder inte är tillåtna. Att det drabbar en konstinstitution då och då är ett mycket lågt pris för att försvåra för de krafter som både skulle vilja och kunna förvandla Facebook till ett porrgalleri med gigantisk publik, med allt vad det innebär av utsatta minderåriga och allsköns ofrivillighet.

Fotografiska har utnyttjat Facebooks helt regelenliga åtgärder till sin fördel genom att, med mer eller mindre hånleende formuleringar, göra nya uppdateringar, som dubbelbilden med en fotograferad naken kvinna och samma kvinna på en teckning av Zorn, där man satt över breda svarta streck på valda kroppsdelar. PK-ligan kom rusande. De flesta rasade över att Facebook har mage att censurera konst. Många hejade på Fotografiskas kreativa reaktioner. En och annan ansåg att Fotografiskas egencensurerade bilder var ett tecken på feghet gentemot övermakten. Sedan var det de som inte ens verkade ha tagit till sig sammanhanget utan bara såg de censurerade bilderna, trodde att det var så Fotografiska valde att visa upp sina bilder och riktade frågor till dem i stil med: ”Och vad är det för fel på kvinnokroppen? Vad skulle ni ha gjort med bilder föreställande nakna män?”

Upprördheten över att de nakna kropparna inte visades visste inga gränser, även om anledningarna till upprördheten tycktes variera. Det är ganska fascinerande. Nästan lika ofta som sociala medier-användare höjer rösten och kräver sin rätt till integritet ropas det med motsvarande röststyrka att regelverket är förkastligt. Men utan regler – ingen integritet. Och ogillar man den amerikanska ”moralen” som den uttrycks i Facebook-reglerna kan man låta bli att använda den amerikanska kommersiella produkten Facebook. Ett Facebook-konto är varken ett tvång eller en mänsklig rättighet, och det gäller både privatpersoner och konstinstitutioner.

Bland de många i olika grad upprörda kommentatorerna angående de censurerade kvinnokropparna fanns faktiskt ett litet fåtal som tyckte som jag. Det hade varit intressant att följa diskussionerna, även om jag tog mig för pannan många gånger, men inlägget med alla dess kommentarer verkar inte finnas kvar. Klart man blir nyfiken på varför.

För övrigt hade jag tänkt gå och se Zorn-utställningen nästa vecka och behöver inga smakprov på Facebook.

MCMLXXV Serial

Podcasten Serial, om ett femton år gammalt mordfall, är precis så beroendeframkallande som folk säger. Här är dess hemsida, men jag vägrar titta på den, på grund av risken att jag får veta för mycket. Jobbar nämligen på att komma ikapp. Jobbade med det fram till tvåtiden i natt och har betalat priset för det under dagen.

MCMLXXIII Revansch på trygghetsboendet

Jag skulle vilja säga att upprättelsen efter vårdhemsincidenten nyligen var total på Vädurens trygghetsboende. Helena och jag blev grundligt applåderade efter bildvisning och föredrag om Kungsgatans historia, vilket alltså var samma program som det på Östermalms bibliotek i mars, publiken var intresserad och på gott humör och det praktiska fungerade riktigt bra.

Men det trodde vi inte från början, tvärtom, det såg ut att bli kaos ytterligare en gång. Både Helena och jag hade bildspelet med oss på usb-minne och det fanns dessutom tillgängligt i ett mail, men vad hjälpte det när datorn som var framtagen åt oss inte hade PowerPoint. Alla upptänkliga försök att få fram bilderna på alternativa sätt misslyckades och till slut bestämde vi oss för att skynda iväg till Stadsbiblioteket, omkring fem minuters rask promenad bort, och hämta en dator där. I slutänden startade vi nog max femton minuter sent, och åhörarna, som drack kaffe och åt tårta, verkade inte ha något emot att vänta.

De gillade att briljera med sina kunskaper när vi ställde frågor kring bilderna och hojtade gärna till när något de kände igen skymtade eller nämndes. Starkast reaktioner fick varuhuset Tempo, som låg där Kungshallen ligger i dag, nära Konserthuset, eftersom två i församlingen hade jobbat där, den ena som chef. Att vi hade ansträngt oss kläd-, frisyr- och sminkmässigt var också tacksamt. ”Så där såg min mamma ut! Hon hade precis sådan där färg på läppstiftet”, sa en av damerna när vi satt och fikade rosa prinsesstårta efteråt, och inte så mycket pratade som lyssnade, på minnen av korsetter och hemsömmerskor.

MCMLXXII Servicegruppssöndag

Arrangerade blommor till altaret medan de övriga i servicegruppen bredde smörgåsar och kokade kaffe. Deltog i gudstjänsten en stund. Var en av fyra som tog upp kollekt. Bytte av Jenny som vaktmästare i foajén, satt där och följde predikan på skärm, småpratade med senkomna. Serverade fika tills det extrainsatta församlingsmötet började. Fikade stående under mötet. Städade, diskade, tog hand om sopor, räknade fikapengar. Lämnade kyrkan näst sist.

MCMLXX Fem timmar AW med tre personer

Tänk att det fanns så ingående boybandkunskaper hos kollegerna Helena och Salomon, det hade jag faktiskt inte trott. Särskilt Helena kunde tala om vad de olika medlemmarna hette i New Kids On The Block, Backstreet Boys och Westlife och vilka roller och rang de hade (mest baserat på utseende, tror jag). Och vi vet ju hur användbart det är när specialkompetens finns representerad i bibliotekariekåren. På riktigt. Skulle inte förvåna mig om boybandkunskaperna kommer till användning i informationsdisken förr eller senare, om de inte redan gjort det.

Det var vi tre som hade after work på Sturebibblan i kväll, med ostbricka och annat gott och en Westlife-spellista på Youtube i bibliotekets högtalare. Fler var inbjudna från början, men vi hade redan halvt på skoj sagt att det är klart att det blir vi tre i slutänden, och efter allvarligt manfall blev det just så. Själv hade jag precis varit hos frisören och vid frågan om styling sagt jag att jag önskade volym och fått en drottning Silvia-look som jag fick försöka bära med värdighet när jag sprang in på Östermalmshallen och köpte ost, men under kvällen sjönk fluffigheten till mer normala proportioner.

Uppdatering och skvaller. Planer och spekulationer. Hopp och farhågor. Det är i de här sammanhangen beslut kommer till, de kanske inte fattas, men de formas (till Uptown Girl och Flying Without Wings).

MCMLXVIII Ny input och utmanade sanningar

Korskyrkan står i begrepp att välkomna en ny föreståndare efter sommaren – om allt går vägen fattas beslutet på söndag – och redan före sommaren slutar Roger och Judith Korsgren (ja, vi har även haft en pastor Henrik Korslind). Korsgrens ska tillbaka med sina tre barn till Paraguay, där de arbetar som missionärer. En av de många saker jag tar med mig efter deras Sverigeår är konstaterandet att vår församling har så stora resurser, något vi gärna säger att vi saknar, i synnerhet om vi börjar jämföra oss med andra kyrkor där det finns en stor grupp anställda, men vi kunde istället jämföra oss med förutsättningarna i Paraguay. Roger har för övrigt skrivit ett antal inlägg i Pionjärbloggen, Evangeliska frikyrkans blogg om församlingsplantering, alla med följande presenterande ingress: ”Roger Korsgren reflekterar över den ovana erfarenheten att under hemmaåret i Sverige vara pastor i en stor innerstadsförsamling efter åren som pionjär missionär i Paraguay och tidigare i Stockholmsförort.” Läsvärt.

Eftersom Judith jobbat mest med små och halvstora och Roger predikat för oss äldsta av Guds barn är det hans undervisning, inspiration, ögonöppnare och frustration jag tagit till mig, frustration över viss tröghet och passivitet hos församlingen. Inte så kul att höra, tänker ni? Jo! Suveränt! Det är så onödigt att sitta och vara troende i teorin när man istället kan praktisera. Det blir mycket roligare då.

I söndags predikade Roger om att be om helande, något som förekommer i varierande former i alla kristna sammanhang i världen, och la fram tre tankemodeller varav han själv uppenbart förordade en, även om han uppmanade oss att fundera över var vi själva stod, och inte bara utifrån spekulationer, utan utifrån våra egna bibeltolkningar. Det var högintressant och utmanande och faktiskt ganska skavande. Jag höll inte med om de teologiska utgångspunkterna fullt ut, vilket var spännande att upptäcka, eftersom jag har svårt att sätta fingret på mina teologiska ställningstaganden innan jag stöter på sådant som inte stämmer överens med dem. Därför utnyttjade jag kvällens hemgruppssamling (där vi var två personer, jag och Karolina) till att bre ut mig om mina reservationer och alternativa förhållningssätt och fick klok respons. Det handlade om vad som är förutbestämt här i världen och inte och Guds allmakt i förhållande till människors fria vilja. De stora frågorna, bland de största som finns. Predikan finns att höra här.

MCMLXIII Mitt livs mest bisarra vårdhemsupplevelse

Helenas och mitt första vårdhemsgig blev total pannkaka. Vi hade våra 30-40-talsutstyrslar när vi kom bärande på dator och projektor, beredda att stå och prata om Kungsgatans tidiga historia, och blev mötta av en kvinna i foajén, men det var inte den person vi haft kontakt med. Hon var uppenbarligen informerad om att vi skulle komma, men visste inte vad det var vi skulle göra och heller inte riktigt vilken avdelning vi skulle till, men tog med oss i hissen till ett övre våningsplan, där hon sa något svävande om att hon behövde kolla upp något, gick iväg och försvann. Biträdena på den avdelning där vi nu stod handfallna undrade förstås vad vi hade där att göra, vi sa att vi var från Stadsbiblioteket och skulle ha bildvisning, och ett handlingskraftigt biträde sa att då skulle han samla ihop de boende som ville vara med. Vi försökte hejda honom, eftersom vi inte ens visste om vi hamnat rätt, men han lyssnade inte på det, utan upprepade bara att när vi väl var där måste vi ha vår bildvisning. När han tilltalade en rullstolsburen dam i närheten med ett ”ANNA-GRETA! DET SKA BLI BILDVISNING, VILL DU VARA MED?” och bara fick ”Va?” till svar insåg vi med en gång att åtminstone just Anna-Greta (fingerat namn, för övrigt) knappast hörde till målgruppen som skulle få ut något av vårt föredrag om Kungsgatan under dess första decennier och Ivar Lo-Johanssons roman med samma namn.

Vi blev lotsade in i ett sällskapsrum, konstaterade att där inte fanns någon vit vägg att projicera bilder på som utlovat, vilket också tydde på att vi inte var på rätt plats, och tanter och farbröder skjutsades dit. De flesta visade stark olust. ”Det är för kallt.” ”Jag vill sitta nära dörren ifall jag vill gå ut efter en stund. Förresten, jag vill inte vara med alls.” ”Vad säger du? Jag hör ingenting i dag!”

Helena gick iväg för att ta reda på vad som hänt med vår kontaktperson. Hon visade sig vara sjuk och ingen annan visste någonting alls. Under tiden jag väntade på Helena pratade jag med ett biträde som undrade om hon skulle lämna ytterligare en farbror i rullstol där i rummet. Jag försökte göra klart att vi misstänkte att det inte var meningen att vi skulle ha vårt program där och att jag inte kunde ge något svar innan jag visste om Helena fått fram mer information, och ville samtidigt veta av biträdet om de brukade ha program i rummet där vi var, men hon hade ingen aning, hon var på inskolning, det var hennes tredje dag.

När Helena dök upp igen var det två herrar och en dam i rummet. Helena berättade med stark stämma att vi hade stockholmshistoriska bilder att visa, men budskapet verkade inte riktigt gå fram. ”Vill ni se lite bilder?” fyllde jag i med matchande volym. Ingen reaktion alls. ”Det kanske blir bättre en annan dag!” skrek jag, och så packade vi ihop våra saker och gick. På väg ut stötte vi på det manliga biträdet igen, skjutsande ytterligare en dam, sa att det inte fanns något intresse för bildvisning och att vi gett upp försöket. Naturligtvis var just den damen helt klar, frågade vad vi skulle ha pratat om, sa att det lät jätteintressant och att det var tråkigt att det inte blev något av. På väg in i hissen hörde vi damen säga: ”De kommer nog inte tillbaka.”

MCMLIX Benjamin Button

”This is a fine place to keep a youngster of quiet tastes. With all this yelling and howling, I haven’t been able to get a wink of sleep. I asked for something to eat” — here his voice rose to a shrill note of protest — ”and they brought me a bottle of milk!”

Stackars Benjamin Button föds som 70-åring, en gnällig gammal gubbe som inte alls trivs tillsammans med de gastande små nyfödda på sjukhuset i Baltimore vid 1800-talets mitt.

I morgon står bland annat novellen om denne herre, Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, på programmet för läsecirkelkursens fjärde och sista träff och nu läser jag om den, på engelska den här gången. Den är otroligt skruvad och jag vet inte riktigt själv vad jag ska tycka om den. Idén är nog roligare än själva utförandet. Men jag kan ändra mig efter att ha manglat berättelsen tillsammans med kursdeltagarna.

MCMLV Netflix igen

Har just startat en tredje gratismånad på Netflix, med ganska långa uppehåll emellan. Oj så mycket bättre vi blir hela tiden, säger Netflix, men hittar jag något att titta på? Nej. Vissa dokumentärer verkar intressanta, men när Kunskapskanalen pumpar ut intressanta program med en mycket, mycket snabbare takt än man hitter se dem står man ju inte precis utan.

Eftersom jag gillar Downton Abbey rekommenderar Netflix The Tudors. Ja, kanske. Det finns 38 avsnitt, så gillar jag den har jag att göra den här månaden.

MCMXLV Halvlek i läsecirkelkursen

I kväll har kollegan Annika och jag för andra gången träffat kursdeltagarna i ”Lär dig leda läsecirklar”. Efter att de förra gången fick en introduktion i den sociala läsningens underbara värld och en översiktlig genomgång av läsecirkelsamtalets moment blev det nu läxförhör (läxan hade rubriken ”min drömbokcirkel”), en lektion i att välja och hitta böcker, mer om att leda ett samtal och därefter en praktisk övning. De fick läsa en kort berättelse och därefter räkna upp de olika aspekter på texten de skulle ha tagit upp om de hade lett ett samtal om den. Läsecirkel i teorin, alltså, innan vi utsätter dem för skarpt läge. Lite larvigt för de deltagare som cirklat i mellan 10 och 25 år, kanske, vi har ett par sådana, men förhoppningsvis en hjälpligt stimulerande övning. Och fler övningar blir det. Vi drillar dem ordentligt.