DCXXVIII Du har förstås läst Gösta Berlings saga

”Hej! Du har förstås läst Gösta Berlings saga – minns du att de åker släde och blir jagade av vargar?” Oj. Här kom en utmaning. Okej, jag kunde med mycket god vilja se en släde framför mig. ”Då kastar de ju en bok av Madame de Staël mot vargarna, vet du om det var Corinne?” Hrrm, det var bara att lite hastigt men ärligt erkänna sin litterära lucka och ögonblickligen börja googla. Jo, det gick lätt att bekräfta att så var fallet. ”Nämen! Hur kunde du ta reda på det så snabbt! Är Corinne en tjock bok?” Klick klick, in på Adlibris, som säljer en variant på 464 sidor. Damen var mer än nöjd med svaren, och dessutom djupt imponerad, i synnerhet som hon i förbifarten nämnde Mauritz Stillers Gösta Berling-filmatisering och, eftersom jag simultansökte medan vi pratade, i nästa ögonblick fick veta att hon kunde låna den på dvd på Kungsholmens bibliotek om hon skulle ha lust. Vem det var som spelade den manlige hjälten vid Greta Garbos sida? Jo, klick klick på en och en halv sekund, IMDB visar här hela rollistan.

Första gången jag hörde talas om Google var i lunchrummet på min praktik på Internationella biblioteket under bibliotekarieutbildningen. Året var 2000. Jag vill inte ens tänka på hur utmanande det här yrket hade varit om jag ramlat in i det fem år tidigare. Mina äldre kolleger måste vara genier allihop.

DCXVIII Tvära kast

Vid lunchtid satt jag vid ett bord i Korskyrkan och lyssnade på en 66-årig man som berättade ingående om övergrepp han varit med om som barn på fosterhem. Under kvällen har jag suttit vid bordet här hemma med några vänner och skrattat mig hes åt teckningar vi ritat på tid.

DCXII Uppretat på biblioteket

I dag har jag, precis som vanligt, haft att göra med många rara låntagare, men det är de inte så rara som fastnat i minnet. Som mannen som ringde för att boka in en tid till kvällens advokatjour på biblioteket och sa: ”Jag hör på din röst att du inte vet något om advokatjouren.” Det grämde mig storligen att jag faktiskt inte är särskilt insatt i just den servicen och inte kunde sätta honom på plats. Sedan hade vi den vithårige farbrorn som kom fram till disken för att skvallra på en gråhårig farbror på tidningsavdelningen, som tydligen satt och löste sudokun i Dagens Industri istället för att lämna ifrån sig tidningen till vithåringen. Efter ett litet försök att avleda och på omvägar antyda att det kanske inte var min uppgift att agera domare mellan farbröderna fick jag förstås ändå följa med till tidningsavdelningen för att försöka stifta fred, varpå den gråhårige farbrorn sa att han inte alls hade tänkt lösa någon sudoku utan faktiskt läsa tidningen, så det så! Och han skulle vara klar inom fem minuter. Den vithårige yttrade något om att då var det väl frid och fröjd då, men då blev gråhåringen uppretad och sa emot, att det var det visst inte alls. I det läget var jag på väg tillbaka till informationsdisken och lät småpojkarna göra upp i sandlådan på egen hand.

DCVIII Därför firar jag inte kvinnodagen

En tweet som jag skrev i går gav upphov till en (i Twitter-världen) ganska lång diskussion med en annan twittrare, som inte alls tyckte som jag. Tweeten löd:

Jag firar inte kvinnodagen. Varje dag är en kvinnodag. Varje dag är en mansdag. Varje dag hävdar jag mina rättigheter som människa.

Medan den andra twittraren tryckte på vikten av att uppmärksamma frågan om ojämlikhet, och uppenbarligen såg fördelarna med att utnyttja en gemensam dag för det ändamålet, försökte jag förklara hur och varför kvinnodagen ger mig så negativa vibbar. Eftersom det är svårt att formulera sin sak på 140 tecken i stöten, och för att frågan är viktig, utvecklar jag mina tankar här.

Alltså: Om man strävar efter jämlikhet tror jag inte på att peka ut kvinnor på en särskild dag som en särskild grupp. Signalen jag känner riktad mot mig på en kvinnodag är ”du tillhör en grupp som slåss i underläge, tänk på det”, medan jag hellre än att slåss, och hellre än att acceptera rollen som underlägsen, vill agera utifrån att jämlikhet är en självklarhet.

Sedan vet vi alla, utifrån ständiga undersökningar, att vi trots allt fortfarande lever i ett ojämlikt samhälle, vilket märks på allt från lönestatistik till hur pojkar och flickor behandlar varandra på lekplatsen. Att det är viktigt att ta upp kampen mot orättvisorna där de uppstår håller jag fullständigt med om.

Det jag opponerar mig mot är ”kvinnor kan”-attityden. Så länge min omgivning talar om för mig att det är vad jag, symboliskt uttryckt, måste skandera i tid och otid, i synnerhet den 8 mars, så vet jag att jag betraktas som underlägsen.

När jag var liten och mina föräldrars vänner pratade med mig brukade de ställa frågor och säga alla möjliga trevliga saker för att få mig att hänga med i samtalet. Jag kan tänka mig att det lät: ”Jaha, har du en Madicken-bok! Gillar du Madicken?” ”Vad har du gjort i skolan i dag då?” ”Ja just det, snart fyller du år!” Det där hängde med länge, år efter år tog jag för givet att det var så man förde samtal med de här personerna, att de tog initiativ och jag berättade om sådant som rörde mig. Och jag minns faktiskt övergången, när jag insåg att jag var stor nog att kommunicera på ett annat sätt. De ställde frågor till mig, jag ställde frågor tillbaka, vi gav och tog på lika villkor. Förändringen var uppenbar – trots att åldersskillnaden i antal år var exakt lika stor hade en jämlikhet inträtt, och det enda jag hade behövt göra var att förutsätta att så var fallet och agera därefter.

Samma princip har fungerat i många andra situationer genom åren, ibland som en medveten strategi, ibland helt naturligt. Att ta jämlikhet, rättvisa, ömsesidig generositet för självklarheter blir helt enkelt självuppfyllande. Och upptäcker man att en situation är orättvis, när den helt självklart borde vara rättvis, har man desto större anledning att utmana den.

Det motsatta är alltså att utgå ifrån att ens relationer och sammanhang är orättvisa och gå in i dem som kämpande underdog – om man är kvinna. Tvärtom om man är man.

Det som gör att jag förespråkar den här attityden i tro att den fungerar är att jag lever i ett samhälle som på pappret ska vara jämlikt. Därav självklarheten att så bör vara fallet. I andra delar av världen säger samhälle och lagstiftning att mäns rättigheter ska vara större än kvinnors. Om en särskild kvinnodag stöttar dessa kvinnor i kampen att nå det självklara så ja, fira kvinnodagen! Debattera, upplys, gör vad som helst som leder framåt, i en positiv anda och med alla rationella argument vi har tillgång till.

Jag skriver tveklöst under på den av lagstiftning och sedvänjor förtryckta kvinnans kamp. Jag skriver också under på kampen mot orättvisorna i mitt eget samhälle när en kvinna får lägre lön för samma arbete eller får skylla sig själv som hade för kort kjol. Men jag vill inte stämpla mig själv och alla andra kvinnor i onödan.

I dag är det den 9 mars och precis som i går kommer jag att respektera alla mina medmänniskor och förvänta mig att bli respekterad. Firar gör jag den dag då kvinnodagen betraktas som helt obsolet.

DXCIII Teaser: Franskspråkigt i fokus på Sture bibliotek

I morse blev det äntligen av, ett möte på Sture bibliotek med översättaren Magdalena Sørensen. Tysk litteratur gillar vi på Sture, och italiensk ska vi snart uppmärksamma, men den från fransktalande delar av världen har inte fått samma särbehandling. Vi kommer snart att ändra på det. Magdalena är främst specialiserad på den franskkanadensiska litteraturen, men vet också en del om exempelvis den franska, och vi vill gärna att hon både kommer och tipsar om intressanta böcker och berättar om översättarens våndor och glädjeämnen, sannolikt vid olika tillfällen. Och då vill vi att du är på plats. Håll utkik på Sture biblioteks Facebook-sida!

DXCI För mycket gammalt på Gamla stans bibliotek

Det börjar hända saker på Gamla stans bibliotek. Från och med i dag är det mer verkstad än snack. Bord bärs runt, böcker likaså. Tomma pärmar och obsoleta informationsblad slängs. Vi har lika många starka viljor som deltagare i gruppen, men arbetet går framåt.

Det blir en spännande vår. I morgon kommer jag att ha träningsverk.

DLXXXVII Pilates med vikarie

Den ordinarie pilatesinstruktören på lördagarna, Deja, är en mild själ som vänligt och diskret hjälper oss deltagare tillrätta med övningarna. När hon är borta hoppar en vikarie in som kör med lite tuffare tag. Det blir inte direkt ett jobbigare pass, men en helt annan stil. Själv är jag rätt kass på en ganska stor del av övningarna – man är inte så mjuk när man som jag har två metallpinnar inopererade längs ryggraden – men jag slapp tillsägelser den här gången. Däremot gillade inte instruktören den plats jag valt att lägga min matta på, så hon tog helt sonika tag i den och drog iväg mig någon meter. (I all välvilja, naturligtvis, det stod en behållare med hantlar vid väggen som jag var nära att slå huvudet i.)

DLXXXV Dagens biblioteksbesökardialog

En kille och en tjej, kanske runt 20, är på väg upp i trappan till Sture bibliotek. Är man vid informationsdisken hör man tydligt allt som sägs i trappan.

Killen: Här har jag aldrig varit.
Tjejen: Nej, varför skulle man ha varit det …
Killen: [Kompis namn] har det, hon har en tygpåse härifrån.

De kommer upp för trappan, en i taget.

Jag: Hej!
Killen: Hej!
Jag: Hej!
Tjejen: Hej!

De går bort en bit, mot bokväggen.

Killen: Vad grymt!
Tjejen: Ja, verkligen!

De tittar runt en stund och går sedan ner för trappan igen.

Killen: Jag känner mig som en ny människa!