Kategoriarkiv: Text

DCCCXIV Posh brunch

Brunchen på Cookbook Cafe på Hotel Intercontinental kan vara det poshaste jag upplevt någonsin. Sofistikerat sober miljö, elegant och uppmärksam personal, stor kall buffé, en liten köksdel där glada kockar stod och lagade omeletter och gräddade våfflor på beställning, och när man tagit del av detta skulle man säga till att man var redo för de tre små varmrätterna, varpå man gick till dessertbuffén.

Sofia och jag vandrade sedan många timmar längs Londons gator innan vi ens tänkte tanken att bli hungriga igen.

Det blev så småningom varsin liten pirog som såldes ut för 55 pence på en gigantisk Sainsbury’s här i närheten av hotellet. Vi åt dem på rummet framför TV:n och såg coola Oscar Pistorius sätta världsrekord i Paralympics.

DCCCII Ny hemgruppstermin

I kväll hade vår hemgrupp första samlingen för terminen. Att vara med i en hemgrupp, tänker jag ibland, är ju egentligen inte särskilt märkvärdigt, vi är en grupp på just nu tio personer, med en skillnad på kanske tio år mellan äldst och yngst, både lika och olika varandra, vi träffas en gång i veckan, pratar om livet, den kristna tro vi alla delar. Men egentligen så vet jag ju – det är långt ifrån självklart för alla att regelbundet stöta och blöta de frågor som ytterst rör meningen med livet. För att inte tala om förmånen att tillsammans sitta och prata med Gud. Hur coolt är inte det.

Men det är inte på något sätt exklusivt. Vem som helst kan gå med. Eller bara prova på. Oavsett bakgrund och tro, ålder och civilstånd. Genom Korskyrkan, som vi, eller genom någon annan församling. Varför inte testa? Alla grupper fungerar olika, det finns alltid någon som passar.

DCCLXXXV Vi lättroade bibliotekarier

Fram till nyligen har skönlitteraturen på Östermalms biblioteks barn- och ungdomsavdelning varit uppdelad i mängder av specialsektioner, som ”Historia” (böcker som utspelar sig i historisk tid), ”Hästar” (alla dessa böcker för mellanstadieåldern i stallmiljö), ”Klassiker” (förkortade versioner av Moby Dick, Skattkammarön, Ivanhoe) och så vidare. Under sommarens upprensning och tillsnyggning av avdelningen har flera av dessa tagits bort, och tro det eller ej, men för somliga av oss i personalen har förvirringen kring de försvunna temahyllorna varit rena skrattfesten. Som när Gunnar förra veckan gick varv efter varv i lokalen och sa att han letade efter ”Kärlek”. Eller som i dag, när Sirpa slutligen konstaterade att biblioteket saknar ”Humor”.

Kanske blir morgondagens höjdpunkt att någon av oss är helt säker på att ”Spöken” finns.

DCCLXXXIV Förlåt, men nu har jag tröttnat på brudens mor

Okej, det här blir ett sådant där blogginlägg man kan komma att ångra, för till bibliotekariernas hederskodex hör givetvis att biblioteksbesökare inte bör kritiseras och hängas ut. Vi vill ju att alla ska känna sig välkomna och fria att ställa frågor om vad som helst.

Men den här sommaren har jag hakat upp mig på en viss sorts fråga. Det gäller brudpars nära anhöriga som ska hålla tal. Många av de obekväma situationer som uppstår på bibliotek (med flera mötesplatser, naturligtvis) bottnar i osäkerhet som leder till en defensiv attityd som leder till ett mindre lyckat möte mellan servicegivare och servicetagare. Den som genast och med förtjusning erbjuder sig att hålla tal på ett bröllop kommer sällan in på biblioteket med stressad min och en övertro på att det perfekta talet står färdigskrivet i någon av alla böcker där inne, bara bibliotekarien är kompetent nog att hitta det. Den osäkra och besvärade brud- eller brudgumsförälder som känner sig tvingad att tala, däremot …

Det finns mängder av böcker om det perfekta bröllopets alla beståndsdelar och mängder av böcker om att hålla tal i allmänhet. Mängder av dikt- och citatsamlingar också, som uttrycker all världens känslor. Men ingen av dem innehåller ett vackert, personligt, kärnfullt, gripande och lagom långt tal om hur mamma Kerstin upplever kära Lisas stora dag. Innerst inne tror kanske inte mamma Kerstin det heller, men hon hade nog hoppats, och hon visar sin besvikelse genom att surmulet och uppfordande stampa framför disken medan bibliotekarien söker i katalogen, går från hylla till hylla och bläddrar i böcker och slutligen googlar i panik.

Egentligen vill bibliotekarien, så snart frågan är ställd, säga: ”Vad roligt, Kerstin, att din dotter ska gifta sig och att du ska hålla tal! Du förstår väl att det innebär att du skriver talet själv?”

Vi bibliotekarier hjälper gärna till, även i hålla-tal-frågor, det gör vi verkligen, och uppmuntrar den som drabbas av ovisshet och brist på inspiration att besöka närmaste bibliotek. Men försök inte att maskera svaga talhållarnerver med ett burdust sätt. Du blir så svår att samarbeta med då.

DCCLXXXII Mytjägarna i P1

Planerar du att gå upp före 5.35 i morgon bitti? Inte jag, men vid den tiden varje sommarmåndagsmorgon – och måndagskväll, klockan 20.50 – sänds Mytjägarna i P1. Lyckligtvis kan man ju lyssna på de tio minuter långa avsnitten när som helst via app eller hemsida. Mitt favoritavsnitt hittills är det från 16 juli kallat ”Elementärt min käre Watson”, om vad som faktiskt uttalats och inte uttalats i litteratur och film, till skillnad från vad folk i allmänhet tror.

DCCLXXV Litteratur enligt Nobelmuseet

För att komplettera gårdagens inlägg om Nobelmuseet – när jag smög in i deras barnrum och såg mig omkring öppnade jag en lockande lucka och hittade en definition av litteratur. Den är värd att citera.

Litteratur kan handla om precis vad som helst.

Det finns berättelser överallt. De finns i böcker, dataspel, sånger, dagböcker och brev. Man kan se dem på TV, bio och teatrar. Man kan skriva om precis vad som helst. En del berättelser är verkliga, andra påhittade. Somliga har en början och ett slut, andra är mer huller om buller. Det har i årtusenden berättats om kärlek och längtan, sorg och saknad. Det har skrivits om gamla katter och nybakta kakor, om hisnande galaxer och mäktiga gudar. Inget är för litet att skriva om – och inget är heller för stort.

DCCLXXII Fransk läsning i höst

Bland det bästa med sommaren är att planera för hösten. Nu har vi fattat några beslut kring ett kommande franskt tema på ett par små stockholmska bibliotek, då en av kvällarna kommer att röra en roman om en 20-årig tjej som flyttar till Paris på 1860-talet och börjar jobba på ett varuhus. Boken skrevs ungefär 20 år efter den tid då den utspelar sig.

Jag och en kollega blev båda riktigt uppspelta när vi upptäckte den här romanen och undrar hur den kan ha gömt sig från vår kännedom så här länge. Det är ju trots allt en Émile Zola.

DCCLXX When you feel like giving up

Här kommer ytterligare ett Saddleback Church-tips, en predikan från förra sommaren som jag har sett igen för att den är så bra och uppmuntrande. Men utgångspunkten är inte glättig, snarare krass. ”When you feel like giving up” är rubriken. Exempel på svårigheter och lösningar hämtas både från Bibelns tid och från nu levande personer, och trots att kamp och lidande tas på stort allvar levereras ett par löjligt enkla fraser som svar på lidandets problem, och de funkar, för budskapet är sant. De lyder: Worry or worship. Panic or pray. Gud har inte lovat oss problemfria liv, men han har lovat oss stöd och att aldrig aldrig någonsin lämna vår sida. Om oro och panik är vårt sätt att reagera på svåra omständigheter ska vi veta att det finns alternativ.

DCCLXVI Stockholm på femte plats

Apropå gårdagens inlägg om världens bästa resmål. Svenska Dagbladets reseblogg har nu hittat en ännu bättre topplista:

”Knappt hade jag publicerat CNN:s topplista över världens mest älskvärda städer, förrän jag hittade guideboksförlaget Lonely Planets färska lista Top cities of 2012. Till skillnad från CNN som tog hjälp av all möjlig media i sin research, har Lonely Planets redaktion utgått från sina egna resor när de listat årets favoritstäder. Och då blir det genast lite roligare för oss svenskar, för på femte plats placerar sig nämligen Stockholm.”

Därefter följer ett citat ur motiveringen (sammanfattningsvis är Stockholm trendigt, bohemiskt, pittoreskt och kosmopolitiskt på samma gång), och översättningen till svenska är tyvärr lika skraltig den här gången, men innehållet får oss stockholmare att sträcka på oss några extra centimeter.

Inlägget i Svenska Dagbladets reseblogg finns här, Lonely Planets lista här.