Kategoriarkiv: Text

MCDLXXXIII Betaltoaletter och därtill hörande aggressioner

Att Sture biblioteks (och tunnelbanestationens enda och därmed välanvända) toalett kostar fem kronor att öppna är en skållhet potatis. Det blir en hel del sura miner och fuskande bland besökarna (medan andra snällt betalar, förstås). En av de mer kreativa reaktionerna fick jag tidigare i dag.

Besökare: Jag ser att det kostar fem kronor att komma in på toaletten. Jag har inga pengar på mig, men om jag lovar att ge dubbla summan till en tiggare i tunnelbanan, kan du öppna åt mig?
Jag, med glad bibliotekariemin: Annars går det bra att betala med kort.
Besökare: Okej.
Jag: Men du kan förstås ge pengar till någon i tunnelbanan också!
Besökare: Nej, då har jag ju bränt pengarna. Om den personen svälter ihjäl är det ditt fel.

Vilken tur att sambandet mellan svält och bibliotekens betaltoaletter äntligen uppdagats.

MCDLXXIX Barnvagnskrig

Jag står nära dörrarna i en tunnelbanevagn när en kille med barnvagn och hans kompis stiger på. Jag misstänker att de vill använda min plats som barnvagnsparkering, ler en aning och flyttar bort samtidigt som de styr åt mitt håll. Ingen blick, inget tack. Ja ja, de noterade väl inte min gentila manöver, tänker jag, och börjar sedan lyssna på vad barnvagnskillen håller på att berätta för kompisen, med upprört och viktigt tonfall. Det handlar om hur (valfri svordom) jobbigt det är att ha barnvagn i tunnelbanan eftersom folk är så (annan svordom) självupptagna att de inte flyttar på sig. ”En gång bad jag folk flytta när jag kom med vagnen, men de gjorde inte det, så jag körde rakt fram och klämde in en kille …”

Till dig, buffliga småbarnspappa med stripigt hår på Hagsätra-linjen: Jag har några enkla tips som kan underlätta din vardag avsevärt. Tveka inte att höra av dig.

MCDLXI Den vedervärdige mannen från Säffle

Jag rekommenderar ingen att vakna vid sex på morgonen och från sängen titta på ”Mannen från taket”, den actionfyllda polisfilmen från 1976, som börjar med ett vansinnigt blodigt mord utfört med bajonett. Det är ingen bra start på dagen. Första gången jag såg filmen, för några år sedan, blundade jag mig igenom scenen och när jag nu såg hur kusligt den började spolade jag helt sonika förbi.

Anledningen bakom valet av morgon-TV var samma kvälls läsecirkelträff om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, som filmen bygger på. Jag mindes den som väldigt sevärd, inte minst som samtids- och Stockholmsskildring, och hade under läsningen funderat på passager att ta upp på cirkeln som jag även kom ihåg hur de skildrades i filmen. För att vara helt säker på att jag inte mindes fel eller blandade ihop saker såg jag alltså om filmen ungefär tolv timmar före läsecirkeln. Jag tipsar gärna alla som är intresserade av Stockholmsskildringar, 1970-talet, polisarbete eller bara absurt verklighetstrogna filmscener att se både filmen och extramaterialet om den hysteriska inspelningen med det småtokiga geniet Bo Widerberg. Tidig kväll är en bra tidpunkt. Och det blodiga mordet går utmärkt att hoppa över. Det kommer mer obehagligheter.

Vi i gruppen som satt och diskuterade boken i Källarstugan i Stadsmuseet på kvällen hade oväntat lätt att relatera till det vi läst, på grund av historiens miljöer. Någon bodde vid Odenplan, varifrån polisen samordnar sitt arbete, någon hade legat inne på Sabbatsbergs sjukhus, där det första mordet äger rum, och någon bodde på Torsgatan, som också ligger i området där poliserna finns, som är berättelsens hjältar och offer på samma gång.

Själv gick jag i flera år till tandläkaren på Eastmaninstitutet, en central plats i handlingen, i filmen syns min balkong och på Sabbatsbergs sjukhus är jag född, inte långt efter filminspelningens tid.

Förutom mord och mördarjakt handlar boken, och filmen, framför allt om själva poliskåren och dess korrumperande kamratanda, där allt från fusk till grymheter tillåts pågå. Jag nämnde något om att det där lär ha förändrats över tid och tipsade eventuella polisintresserade om ”Foka”, polisens poddradioserie, som jag smålyssnat på sista avsnittet av. Häromdagen, på väg hem från universitetet, lyssnade jag på seriens första avsnitt, där man precis i slutet nämner just hur moral och etik i poliskåren förändrats och förbättrats radikalt de senaste 30 åren. Lugnande för en som just läst Den vedervärdige mannen från Säffle.

MCDXLVIII Stockholmsgryning

I dag har jag lärt mig att det inte finns några arkeologiska fynd som tyder på bosättningar i Stockholm före 1200-talets mitt. Å andra sidan kan det ha att göra med att man inte grävt på rätt platser. Däremot beräknas det förra slottet Tre kronors kärntorn vara från 1100-talets slut, vilket alltså antyder tidig ”fortifikatorisk aktivitet”.

Väntar otåligt på att komma att komma lite längre fram i mina stockholmshistoriska studier, till tider med lite mer igenkänning än Brunkebergsåsen och de gamla vattenomflutna holmarna.

MCDXXVII Ibland får man ge plankarna en lätt knuff

Har för andra gången handgripligen hindrat en plankare som försökt smita in bakom mig genom spärren på Rådhusets tunnelbanestation. Jag kände att killen var lite för nära mig, vände mig om med ett inte alltför ovänligt men bestämt ”Nej!”, varpå jag med ett ”Ursäkta!” tryckte lätt mot väskan han hade i famnen för att han skulle hamna på rätt sida om spärren tills den gick igen. Det gick till på ungefär samma sätt förra gången också, helt protestfritt och ganska enkelt, och jag minns faktiskt inte om jag gjort liknande manövrer på andra stationer. Men jag vet att jag ibland reagerat för sent.

Om vi alla är uppmärksamma och hindrar plankarna bakom oss så skulle det bli besvärligare och förmodligen mer pinsamt att försöka smita in tillsammans med en betalande. Man blir dessutom en människa och inte en anonym person med SL-kort.

MCDXXIV Vi som har övertag – eller väljer att inte vara med

Läser Hanna Hellquists DN-krönika ”Vilket övertag nyktra människor har på en fest”.

De nyktra är de som behöver stå ut med påtryckningar, för att de som är berusade och riskerar att tappa kontrollen under kvällen vill att alla andra också ska vara berusade. Och de nyktra är därmed de som i efterhand kan berätta om allt som hänt under festens gång, vilket, som Hanna Hellquist uttrycker det, skulle kunna vara stoff för en långfilm full av känslomättade intriger och tarvligt beteende.

Hon säger vidare att hon önskar att hon var en av de nyktra så att hon skulle kunna se den fantastiska filmen istället för att inneha en pinsam huvudroll.

Jag är glad att det numera skrivs en del om det absurda i en kultur som tar för självklart att folk regelbundet släpper alla hämningar, flörtar med en väns respektive, skickar ett förolämpande sms till chefen, spyr i en buske och sedan har svårt att hitta hem.

Men det jag som nykterist tänker när jag läser krönikan är egentligen bara en sak – den beskrivna långfilmen är inget jag vill se. Det roar mig inte att bevittna andras självförvållade olycka. Jag har faktiskt undvikit det i hela mitt liv.

Det är tur att det finns alternativ för oss nyktra som vill ha roligt en kväll, evenemang där alkohol inte finns med i bilden, men tråkigt nog blir de färre och färre när barverksamhet flyttar in diverse kultur- och nöjessammanhang. Hur ska trenden vändas?

MCDXXI Ledig onsdag

I dag, en onsdag, har jag varit ledig, vilket inträffar var tredje vecka. När folk hör det svarar de ofta: ”Vad skönt!”, varpå jag gärna förklarar att jag har ledig onsdag, därefter jobbar torsdag, fredag, lördag, söndag och sedan har ledig måndag, varefter det blir vanliga arbetsdagar igen. En tvådagarshelg uppdelad på två dagar som ligger ganska långt ifrån varandra, med andra ord.

Så vad har jag gjort på min lediga dag? Jo, varit hos frisören, varit på passexpeditionen och ansökt om nytt pass och ID-kort, gått med skräp till återvinningen, lämnat tillbaka två hyrda filmer, gett blod, handlat samt haft hemgruppen hemma hos mig.

Detta är det andra skälet till att jag inte gärna pratar om mina ”lediga” vardagar, med tanke på den missvisande etiketten.

Men med den klagovisan sjungen får jag ju ändå erkänna tillfredsställelsen över att allt ovanstående blivit avbetat.

MCDXVIII Vita fläckar i Europa

När jag pratar resor med folk och vi kommer in på vilka länder man besökt brukar jag säga att jag inte riktigt varit i hela Europa, men inte så långt ifrån. Nu bestämde jag mig för att kolla upp hur det faktiskt ligger till, med hjälp av Wikipedias uppställning av Europas länder.

Europeiska länder jag inte varit i:
– Andorra
– Bosnien och Hercegovina
– Litauen
– Moldavien
– Montenegro
– Rumänien
– San Marino
– Ukraina
– Vitryssland

Av de platser Wikipedia kallar ”särskilda områden” i Europa har jag heller inte varit i, eller på:
– Athos
– Färöarna
– Gibraltar
– Guernsey
– Isle of Man
– Jersey
– Svalbard
– Åland

Och obesökta länder med delar av ytan i Europa:
– Azerbajdzjan
– Georgien
– Kazakstan

Nu besöker jag ju gärna samma länder och orter om och om igen, men en del av mig är ändå dragen åt ambitionen att ”beta av”. Och nu har jag listan svart på vitt, när andan faller på och tillfällen uppenbarar sig. Dessutom kan jag svara mer korrekt och exakt nästa gång någon frågar.

MCDXV Alla vill prata Söderberg på Slussens bibliotek

Så olika läsecirkelträffar kan bli. Senast var det jag och två till som pratade om Röda rummet, och i dag var det jag och nio till som pratade om Den allvarsamma leken. Och vi som egentligen ska sätta streck vid åtta personer inklusive samtalsledande bibliotekarie.

Roligast var kanske att lyssna på damen som berättade att det var minst 40 år sedan hon senast läste boken och nu hade hon alltså fått tillfälle att göra det igen. Och hon var mäkta irriterad! Arvid, som hon hade uppfattat som så romantisk, insåg hon nu är en mansgris och en velpelle av värsta slag.

Jag håller med. Den allvarsamma leken brukar lyftas fram som en av tidernas främsta kärleksromaner, men för att vara en sådan är den högst oromantisk. Skärp dig, Arvid! Ta dig i kragen, Lydia! Det duger inte att sitta vid fönstret fyra trappor upp på Johannesgatan, se på den fallande snön och tycka synd om sig själv och varandra.

MCDVI Killen som inte var från Stockholm

Efter att ha varit på verksamhetsmöte på Östermalms bibliotek gick jag i förmiddags ner i tunnelbanan för att åka vidare till Slussen. Just när jag satt mig på en bänk på perrongen kom en ung kille på kanske 19 år, sannolikt från en arabisktalande familj, och sträckte sig mot den Metro som jag hade råkat sätta mig bredvid. ”Ursäkta, kan jag ta den här?” ”Varsågod!” sa jag. Han satte sig en bit bort på samma bänk. Efter en liten stund kom ett ”ursäkta” igen och han undrade om jag kände till något bibliotek i city som är öppet. Jag svarade att det finns flera bibliotek i Kulturhuset och de har öppet just nu. ”Jaha, vad bra. Alltså, när jag kollade såg jag att typ alla bibliotek i hela stan har stängt i dag på förmiddagen! Det är jättekonstigt!” ”Jag jobbar själv på bibliotek, så du pratar med rätt person.” ”Va! Gör du!” ”Jo, vi har stängt på tisdagsförmiddagar, för det är vår chans att ha möten. Men just Kulturhusets bibliotek har öppet.”

Han frågade vidare om lånekort och lånedatorer och berättade att han inte läser så mycket nu för tiden. Han har ADHD, sa han, och det gör det svårt för honom att läsa, det är så mycket lättare att sätta på en film, fast det är lite synd … ”Man kan ju lyssna på böcker om man vill”, sa jag. ”Ja! Det gjorde jag förut! Det var jättebra. Jag läste Paradiset av Liza Marklund, till exempel, och jag kommer fortfarande ihåg allt, vad folk hette och så. Men … är inte det lite pinsamt, liksom, att behöva lyssna på böcker?” ”Nej, det blir ju mer och mer populärt”, sa jag och nämnde lite olika sätt att lyssna på böcker, via biblioteket och genom andra kanaler.

Killen smälte det där en stund och bläddrade vidare i Metron. Sedan vände han sig till mig igen. ”Alltså, förlåt, jag är inte härifrån, och jag vet att man inte ska börja prata med folk i Stockholm.” Jag log förmodligen brett åt den kommentaren och sa: ”Det är inte så att man inte ska göra det, vi är bara inte så bra på det.” ”Jaha”, sa killen allvarligt.

Strax därefter skildes våra vägar. ”Tack och ha det bra!” sa killen.

Klart jag har haft det bra i dag, och klart att det har en del att göra med mötet på Karlaplans tunnelbanestation med killen som inte var från Stockholm.