MCDXXVII Ibland får man ge plankarna en lätt knuff

Har för andra gången handgripligen hindrat en plankare som försökt smita in bakom mig genom spärren på Rådhusets tunnelbanestation. Jag kände att killen var lite för nära mig, vände mig om med ett inte alltför ovänligt men bestämt ”Nej!”, varpå jag med ett ”Ursäkta!” tryckte lätt mot väskan han hade i famnen för att han skulle hamna på rätt sida om spärren tills den gick igen. Det gick till på ungefär samma sätt förra gången också, helt protestfritt och ganska enkelt, och jag minns faktiskt inte om jag gjort liknande manövrer på andra stationer. Men jag vet att jag ibland reagerat för sent.

Om vi alla är uppmärksamma och hindrar plankarna bakom oss så skulle det bli besvärligare och förmodligen mer pinsamt att försöka smita in tillsammans med en betalande. Man blir dessutom en människa och inte en anonym person med SL-kort.

CCXLIV Plankarna som gav upp

Ett fyrfaldigt leve för busschauffören med långt, rött skägg och mina irriterade medpassagerare! Och ett massivt BU för plankning.

När 1:an på väg i riktning mot Hötorget stannade till vid Cityterminalen klev det på tre män i 25-30-årsåldern genom bakdörren, i närheten av där jag satt. Genast kom ett utrop i högtalarna där föraren bad männen komma fram och visa upp färdbevis. En av dem gick fram, men hade uppenbarligen ingen biljett. Det gick en liten stund och så stängdes bussmotorn av och föraren ropade ut, neutralt på gränsen till muntert, att vi väntade på någon som kunde komma och avhysa några personer som vägrade betala. Två av männen stod kvar långt bak och den som gått fram hade stannat där. Flera av passagerarna, som väl ingen av oss hade lust att stå still på Kungsgatan någon längre stund, sa saker i stil med: ”Grabbar, kom igen, gå fram och betala eller gå av!” Grabbarna försökte se oberörda ut. Efter en liten stund sa en av dem att de inte hade några pengar. Passagerarnas spridda yttranden började nu handla om att det bara var att plocka fram mobilen och köpa en sms-biljett. Så där höll det på, ganska länge, medan några passagerare gick av och började gå istället och vi andra satt och blängde på plankarna och på klockan. De två där bak spelade fortsatt oberörda, tills de slutligen utbytte blickar och gick av, och strax därefter packade killen där framme ihop sig och gick av han också. Bussen startade och vi åkte iväg. Inget bråk. Ingen arg chaufför. Ett stort mått lagom starkt civilkurage (för timida svenskar är det nämligen civilkurage att våga prata högt med plankare så att resten av bussen hör), men inga glåpord ens när fripassagerarna gått av, då var det bara över. Så här ska rättvisa skipas. Man säger ifrån, bestämt men snyggt.