Behöver dessvärre gå några timmar tidigt från andra och sista konferensdagen och ta tåget hem till Stockholm. Så här tätt – först bokmässan och en vecka senare konferens om utsatta EU-medborgare – har jag aldrig tidigare varit i Göteborg. Det är nog bra att ha anledningar att besöka Sveriges näst största stad. Jag behöver utmana min Stockholmscentrerade världsbild.
”Alla är här”, sa Daniel Grahn, generalsekreterare för Erikshjälpen och konferencier på den pågående två dagar långa konferensen om utsatta EU-medborgare, och menade att alla organisationer och kyrkor i Sverige som har särskilt fokus på den gruppen är representerade i Saronkyrkan de här dagarna. Dessutom finns i bänkarna allmänt intresserade personer, som Jenny H och jag, på vars namnlappar det visserligen står Korskyrkan Stockholm, men som i vårt ideella arbete med luncher för hemlösa har utsatta EU-medborgare som en klart sekundär grupp. Alla är självklart välkomna, men de allra flesta av våra gäster – hemlösa eller utsatta på annat sätt – kommer från Sverige eller har invandrat från icke-europeiska länder. Men direkt eller indirekt kommer vi alla i kontakt med de utsatta EU-medborgarna, eller, för att tala mer specifikt, romerna från Rumänien och Bulgarien som på grund av akut fattigdom tar sig till Sverige för att tigga, och vi behöver hjälpas åt för att hitta lösningar på problemen och samordna insatserna för att åstadkomma förändring.
Morsan, snuten, mina polare, lite stålar, i plugget – när Maj Sjöwall kom igång förflyttades man snabbt några decennier tillbaka. Hon och förläggaren Ann-Marie Skarp, i samband med att de namedroppade hur många nu avlidna kulturpersonligheter som helst ur bekantskapskretsen, nämnde också att de brukar säga till varandra att de lever i fel tid. Och som den slutgiltiga nostalgiska manifestationen sa Maj Sjöwall att hennes Stockholmskärlek upphört – stan var trivsammare förr – och att hon därför flyttat härifrån. Konstigt nog, kan jag tycka, det samhälle hon och Per Wahlöö skildrade på 1960- och 70-talen var långt ifrån idylliskt.
Mot slutet av samtalet på rotundans scen ställde vi åhörare oss upp och hurrade för författarinnan som fyllde 80 år i fredags och strax därefter flockades vi kring informationsdisken, som förvandlats till bokhandel. Jag köpte två pocketexemplar av favoriten Den vedervärdige mannen från Säffle och fick dem signerade. Samtidigt passade jag på att berätta att Martin Beck i Carl-Gustaf Lindstedts skepnad står på min balkong i Mannen på taket. (Åtminstone är det någonstans längs den kungsbalkong som delats upp i olika långa stycken till fyra lägenheter, där mitt stycke är ganska långt.) Både Maj Sjöwall och Ann-Marie Skarp verkade uppskatta informationen, de hade glömt var den där balkongen var belägen.
Här på Östermalms biblioteks barnavdelning kan man inte tro att det bara någon halvtimme tidigare satt knappt 40 personer intryckta med blicken mot en duk där det visades historiska kartor och fotografier.
Enligt Lena märktes det inte att jag var uppe till halv tre i går och filade på mitt manus. Publiken verkade riktigt intresserad av de gamla Östermalmsbilderna (östermalmsbor, som de flesta lär ha varit, är en tacksam, lokalpatriotisk crowd) och lyssnade snällt när jag berättade diverse fakta och anekdoter jag grävt fram om alla förändringar som skedde i stadsdelen på 1800-talet.
Lena hjälpte mig också möblera tillbaka. Skönt. Ansträngande att ha soloprogram.
En fin plats vid Skellefteälven.
Hela släkten samlad – utom morfar. Det går inte riktigt att ta in.
Saknaden är stor hos många.
På nervägen var jag ganska frustrerad över att tåget till Göteborg blev en timme och trekvart försenat, vilket gjorde att jag missade två seminarier, men så snart jag började ta in omgivningen, scanna av de närmaste montrarna och leta upp ett alternativt program att gå på fram till nästa seminarium i mitt planerade schema, kom bokmässelyckan. Jag skulle absolut kunna vara där alla fyra dagarna. Den här gången blev det fyra seminarier, ett scenprogram, ett monterprogram och ett halvt scenprogram till innan jag gick mot tåget hem. Som var en halvtimme sent och fortfarande inte är framme. Två och en halv timmes försening, ungefär, lär det bli, framme vid midnatt. Dålig tajming när man ska med ett tidigt morgonflyg till Skellefteå.
När Lena och jag var i Köpenhamn förra våren och hyrde ett rum via Airbnb i en fantastisk lägenhet med ett härligt värdpar tipsade värdinnan om restaurangen Höst, och inte bara tipsade, hon knappade också fram det på datorn och bokade bord åt oss. I lördags åt Jenny och jag middag där. Precis som sist serverades diverse små överraskningar.
Som det här, rödbetsmaränger med salt yoghurt och aska, som kom in under tiden vi läste menyn. Tillsammans smakade det barbecuesås.
I väntan på maten fick vi biff tartar med gurka och … något vitt ovanpå, serverat i benpipa.
Och även bullar på manitobavetemjöl med vetegrässmör.
Dags för huvudrätt: Mørbrad med brisler, majs, sorte trompetsvampe, syltede løg, sauce på persille og røget marv. Jag kunde inte identifiera allt detta, men det var massor av spännande smaker, gott, mättande och intressant.
Jennys varmrätt: Svinebryst glaseret i sveskejuice med broccoli og gule ærter.
Som fördessert kom en filmjölksaktig kräm med havtorn, både pulvriserad och i crispform som small i munnen.
Hoppsan, glömde fota innan jag åt upp.
Vi satt precis bredvid den ena luckan in till köket där serveringspersonalen hämtade rätter. Så här såg desserten ut innan jag högg in: Birkebarkis, kompot af skovjordbær, urte chokolade, sprød malt og sommertrøfler. Björkbarksglass, alltså.
Förutom den läckra maten har restaurangen vunnit flera designpriser.
Här nere i källaren kan man också sitta.
En besökare på tidskriftsavdelningen i eftermiddag frågade efter ett nummer av Röster i radio och TV från 1983 och jag gick ner i magasinet och letade fram det. Gissa vem som sedan var tvungen att bläddra bland alla nummer i hela tidskriftskapseln. Här är ett urval snygga framsidor.
De bästa upplevelsepresenterna att ge bort är de där man själv är medräknad. I kväll var mamma och jag på stadsvandringen ”Hemliga rum och bortglömda platser”, där vi dels stannade på olika ställen i Gamla stan och fick höra om stockholmshistoriska händelser, som inte blivit de mest belysta i historieböckerna, och dels gick in i två lokaler som man bara får tillgång till på visningar, nämligen Svartbrödraklostrets härbärge och vindragarlagets skrålokal. Vandringen leddes och hade komponerats av Michael Ketzel, en av mina favoritguider, och för den som vill vandra finns ett riktigt stort utbud via Stadsmuseet just i år.
Det var årets födelsedagspresent till mamma, och den till pappa avverkades på samma kväll, nämligen mat på Phil’s Burger på Fleminggatan. Det var mitt andra besök, och utan särskilt omfattande erfarenhet av stans bättre burgarhak vill jag ändå säga att de lyckats bra med utbud och smaker. Prisnivån är lite hög och lokalen lite slamrig, men det kommer nog inte att hindra mig från att komma tillbaka.
För det mesta umgås jag med päronen hemma hos dem, men ibland måste man ta med sina föräldrar ut på lokal.
Theomis 