Morsan, snuten, mina polare, lite stålar, i plugget – när Maj Sjöwall kom igång förflyttades man snabbt några decennier tillbaka. Hon och förläggaren Ann-Marie Skarp, i samband med att de namedroppade hur många nu avlidna kulturpersonligheter som helst ur bekantskapskretsen, nämnde också att de brukar säga till varandra att de lever i fel tid. Och som den slutgiltiga nostalgiska manifestationen sa Maj Sjöwall att hennes Stockholmskärlek upphört – stan var trivsammare förr – och att hon därför flyttat härifrån. Konstigt nog, kan jag tycka, det samhälle hon och Per Wahlöö skildrade på 1960- och 70-talen var långt ifrån idylliskt.

Mot slutet av samtalet på rotundans scen ställde vi åhörare oss upp och hurrade för författarinnan som fyllde 80 år i fredags och strax därefter flockades vi kring informationsdisken, som förvandlats till bokhandel. Jag köpte två pocketexemplar av favoriten Den vedervärdige mannen från Säffle och fick dem signerade. Samtidigt passade jag på att berätta att Martin Beck i Carl-Gustaf Lindstedts skepnad står på min balkong i Mannen på taket. (Åtminstone är det någonstans längs den kungsbalkong som delats upp i olika långa stycken till fyra lägenheter, där mitt stycke är ganska långt.) Både Maj Sjöwall och Ann-Marie Skarp verkade uppskatta informationen, de hade glömt var den där balkongen var belägen.