Trevliga The Workshop har stängt efter alldeles för kort tid och när jag kikar in genom fönstret på förvandlingen som pågår i lokalen gissar jag att mitt närmaste utskänkningsställe kommer att vara … japanskt? På en annan vägg är ett ansikte på väg att ta form i misstänkt mangastil.
Min erfarenhet är visserligen begränsad, men det här är nog det bästa restaurangjulbordet jag varit på, på Skansen-restaurangen Stora Gungan. Östermalmsenhetens bibliotekspersonal satt vid två bord uppe på loftet och gick ner och upp i trappan några gånger för att hämta mat. I alla fall jag. När jag gick ner för att ta min tredje portion var ingen annan där, det var bara jag, grishuvudet, de goda patéerna på fasan respektive vildsvin, rökt renlår och en matjesröra som jag faktiskt åt av och gillade. Och mycket annat gott. Jag hade hoppats på luciatåg med tanke på datumet, men förutom det – toppklass.
Sedan jag upptäckte att luciadagen 2016 skulle infalla på en tisdag, då jag har eftermiddagspass på Stadsbiblioteket, visste jag att jag skulle behöva tala om för kollegerna att min disk kommer att vara obemannad från fem i tre och fram till att luciaframträdandet i rotundan är slut. Punkt.
Och så blev det. Mamma kom också till bibblan för att titta på luciatåget och jag tog med henne till bästa platsen, på översta galleriet, där man slipper trängsel och ser lucian, tärnorna och stjärngossarna snett uppifrån. Det var lika stämningsfullt som vanligt.
Jag hade inte ens hunnit provsmaka alla sorter själv före julgodisprovningen, de kom alla till under dagen i dag. Det är liksom en del av traditionen.
I övrigt var det trångt men trivsamt och jag hann prata med färre än hälften av gästerna. Hoppas de hade trevligt!
Fått nog av decembermys? Sture bibliotek har en ny avdelning i bokhyllan.
Siri i min mobil har alltid reagerat på min röst och bara min. Fram till nu, då hon uppfattade att USA:s ambassadör Azita Raji under uppläsningen av Bob Dylans Nobelpristal i TV-sändningen sa ”Hey Siri!” och att det därpå följande talet var en fråga. (Siri var dock svarslös.)
Jag började följa SVT-sändningen på bussen på väg hem från Lenas födelsedagsfika och kunde inte låta bli att hoppa av vid Stadshusets hållplats i inlevelsefrämjande syfte och sedan promenera de sista 10 minuterna hem. Därefter har jag suttit i soffan och tittat. Jag älskar Nobelfesten.
Personalfester är sällan något jag längtar till, men av någon anledning såg jag verkligen fram emot julfesten i Stadsbibliotekets rotunda, utan att ens veta vilka som som skulle komma. Efter glöggminglet i köket (utan alkoholfritt alternativ, vilket för mig och andra innebar pepparkaksmingel) flyttade festen till den då besökarfria rotundan, där jag vid en långbordsände hamnade med några som jag visserligen är bekant med i olika grad, men som inte är mina närmaste kolleger. En pensionerad och numera vikarierande bibliotekarie, en chef, en programproducent. Riktigt bra sällskap.
På buffén stod libanesisk mat (signum Qcabd-oaeb i bibliotekshyllan), en vegetarisk avdelning och en, den ovan, med kött (Qcaak).
Panoramaperspektivet gör den runda salen ganska skev, men här syns i alla fall nästan hela ytan, med mat och fyra långbord.
En ovidkommande detalj: När jag såg den här Instagram-bilden från Evangeliska frikyrkan blev jag påmind om mitt besök på just det här stället i Maputo, där jag köpte ett par handgjorda grejer direkt av producenterna, några väldigt trevliga och ambitiösa döva tjejer. Jag tog fram mitt armband av julröda kulor till i kväll och tänkte på tjejerna, som nu är fyra år äldre. Hoppas de lyckats göra verklighet av sina framtidsplaner.
Indienresan 2010. Tittar på bilder som jag har glömt att de fanns (nämligen de som inte lades upp på Facebook och som jag därför aldrig påmints om). Resan inföll under en korthårsperiod och här vid Taj Mahal bär jag en av de två punjabi-outfits jag köpte tidigt under resan och sedan alternerade i princip varenda dag. När jag plockade fram dem inför Nepalresan tidigare i år hade de blivit lite tajtare.
Det är inget jag är stolt över, men nu under sjukdagarna maratontittar jag på The Mindy Project, lättsmält sitcom med New York-vyer i varje avsnitt.
Sent i går kväll, runt midnatt, satt jag fortfarande uppe med datorn i knät och hörde genom balkongdörrglipan att någon nere på gatan inte mådde bra. Jag gick ut på balkongen och tittade ner på trottoaren, där jag såg en man stå och kräkas. Något rödaktigt spred ut sig. Det såg inte bra ut. Jag ropade till honom, frågade hur han mådde, men han hörde mig inte på fem våningars avstånd, så det var bara att klä på sig och gå ner. Jag gick fram till mannen, som pratade engelska med brytning och var glad över omtanken, glad och vinglig, och bedyrade att han inte behövde hjälp.
Så jag gick upp och fortsatte där jag slutat i ett Mindy-avsnitt. Eftersom jag just hade konverserat på engelska kändes det som att jag var fast i TV-serien, att mötet med den vingliga mannen ägt rum i New York. Kanske är jag lättpåverkad, kanske är det förkylningen. Overkligt var det i alla fall.
Theomis 