MDCLXXV 2014 års mockabakelse

IMG_7136.JPG

Årets ljuvliga mockabakelse är äten med EM på Ofvandahls i Uppsala, nästan precis ett år efter den senaste. Jag pladdrade på om precis allt jag gjort och gör på jobbet – EM är en av få bibliotekarier jag känner utanför Stockholms stadsbibliotek-sfären – och EM berättade om barnen, odlingen hemma och på kolonilotten – ”vi är självförsörjande på dill!” – och lantdrömmarna. Jag kontrade med att min risiga tomatplanta i alla fall är ganska hög.

Efter fikat gick vi runt i stan och såg några av de viktiga bitarna, en lite annorlunda väg, åtminstone jämfört med tidigare år. Bland annat rundade vi Ekonomikum (”Hum-C”, med min föråldrade vokabulär, föreläsningssalskomplexet där både jag och EM läste humaniorakurser när det begav sig), gick genom det gröna området där bakom, över kyrkogården och bort till den nya ”Pelle Svanslös lekplats”, invigd i juni. En väldigt fin och genomtänkt park med små hus tillhörande de olika katterna, en lekbuss med lysande lyktor, en pump där man kan pumpa fram dricksvatten som sedan rinner fram i en bäck med en bro över, en brevlåda att skjutsa in saker i som kommer ut på andra sidan, en rutschkana från Gammel-Majas Domkyrkotorn och mycket mer.

Stan visade sig från sin bästa förhöstsida och det är hemskt, hemskt trevligt bara att gå runt, men nästa gång åker jag tillbaka en dag och en tid då fler ställen är öppna. Men jag undrar om Uppsala någonsin kommer att bli en stad att besöka för att gå i affärer och vistas i trevlig miljö i största allmänhet. Nej. Uppsala förblir studentnostalgi. Och, numera, platsen där man träffar EM en gång om året.

MDCLXXIV Lördagskväll i Storvreten

IMG_7137.JPG

Det blev en helkväll hos föräldrarna i går. Vi:

– åt kycklinglasagne, ett av mammas paradnummer, och drottningsmulpaj.
– fyllde i ESTA-formulär inför deras USA-resa.
– tittade på bilderna från pappas vistelse hos ungdomsvännen Sune häromhelgen, då de under fisketuren drog upp summa en abborre (som de sedan åt upp).
– pratade tills klockan var mycket varpå jag tog mig hem i natten.

MDCLXXIII Dubbelpass

IMG_7117.JPG

Vi var en ovanligt liten skara på terminens första ”core boll”-pass på Forsgrénska i eftermiddag och vi fick en rivstart. ”Jag hade planerat ett enklare pass så här vid första tillfället, men när jag bara såg bekanta ansikten kom jag helt av mig!” sa instruktören som en förklaring till det tuffa programmet.

Men mitt bekanta ansikte säger inget om hur bra jag är på core med pilatesboll. Jag skulle nog säga att jag var sämst i gruppen, eller möjligen näst sämst efter den deltagare som hela tiden ramlade ner från sin boll. Eller allra sämst just därför, med tanke på att jag själv istället var så feg och fuskade med övningarna för att hålla mig uppe. ”Bra!” ropade instruktören flera gånger när kvinnan snett framför mig dunsade ner i golvet, ”nu utmanar du dig själv!”

När passet var slut och benen skakade och huvudet dunkade, efter att ha hängt ner när vi intog grodställning över bollen, öppnades fönstret för snabb vädring medan några gick ut ur salen och några kom in. Jag hörde till dem som körde dubbelt pass, både core och pilates. Om man någon gång ska bli mästare på balans- och styrkeutmaningar istället för fuskare finns inga genvägar!

MDCLXXII Happening i klädbutiken

IMG_7114.JPG

I går var det vernissage-mingel-musikafton på Plezuro, med piffiga personer på plats, mest unga tjejer, välsminkade och välmatchade. Och jag, som köpte strumpbyxor.

Och en klänning. Jag gillar verkligen min röda skjortklänning med vita prickar och har gärna velat ha en till i en annan färg, och i dag fanns där en grön i rätt storlek. De blekröda träpärlörhängena från Sydafrika funkar bra till.

Om samma modell bara dyker upp en rad nya färger och mönster behöver jag aldrig prova kläder igen.

MDCLXXI Forsgrénska badet från sin bästa sida

IMG_7071.JPG

Efter ett halvårs uppehåll tänkte jag äntligen ta mig råd till att förnya träningskortet, så glad i hågen kom jag till Forsgrénska badet med träningsgrejerna med mig men utan det lönebesked man behöver visa upp för att för att få det – ordentligt – rabatterade priset som gäller oss som jobbar inom Stockholms stad. Men personalen gav mig dispens, jag blev insläppt med mitt utgångna kort och fick till och med boka plats på de kommande pass jag vill gå på, trots att jag saknade giltigt kortnummer.

Nästa trevliga överraskning var att en lång rad träningsmaskiner var utbytta, så jag ställde mig på en ny och fräsch crosstrainer, som dessutom hade flyttat ut från gymmet till själva simhallen. Bassängen låg blank och oinvigd för säsongen.

Jag kan förstås inte räkna med att kommande besök, andra tider på dygnet och längre in i terminen, blir lika fridfulla, men ändå, ett sporrande första intryck måste ju vara en bra grej.

MDCLXX Brottstycken av Sydafrika

IMG_7069.JPG

Noveller och tigerkaka. Under kvällens litterära salong var det inte tyst många sekunder i sträck, alla var på olika sätt drabbade av Åsa Fosters berättelser om Sydafrika, präglat av sin moderna historia. Även jag och min medledare Helena hade olika tolkningar och uppfattningar.

Före träffen hade jag roat mig med att göra en Google-karta med de flesta av bokens nämnda orter och platser utsatta, vilket visade ett kluster i KwaZulu-Natal-området längs Sydafrikas östkust. För övrigt ett av de områden där jag och ett stort svenskt gäng åkte runt i buss för ett och ett halv år sedan.

Man_maste_inte_alltid_tala_om_det_Karta

Läs Man måste inte alltid tala om det!

MDCLXVIII Helkväll i Berwaldhallen

IMG_7066.JPG

Efter Prokofjevs första två pianokonserter är det nu paus här i Berwaldhallen, innan vi ska få höra den tredje, fjärde och femte. Det kom ett fantastiskt spöregn på hitvägen, som jag fåfängt försökte vänta ut i en port på Strandvägen. Paraply hjälper ju bara till en del, jag blev förstås genomblöt från knäna och neråt, och är det delvis fortfarande, men det var det värt. Jag älskar spöregn.

Berwaldhallen älskar jag också. Den är så härligt ful! Jag har sagt det förr, men det slår mig varje gång, en sovjetgrå betongkloss inredd med ljust trä och klarröda fåtöljer i själva salongen och en blå nyans som för mig känns skönt 80-talsmässig i övriga utrymmen, i kombination med mer ljust trä, stålrör och yviga palmartade krukväxter. Det känns helt rätt att det är härifrån P2 brukar sända konserter – så länge ljudet är bra får inredningen vara hur omodern som helst.

*

Så var Prokofjev-extravaganzan över. Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valery Gergiev backade upp tre alternerande pianister under de fem pianokonserterna, varav den mest spännande – både dess tillkomst och utförande – var den fjärde, som enligt uppgift beställdes av den enarmade pianisten Paul Wittgenstein, bror till Ludwig. Kvällens tvåarmade pianist kunde vila högerhanden under hela verket. Men Paul Wittgenstein var inte imponerad, han skrev till Prokofjev och tackade, men kommenterade samtidigt att han inte förstod sig på musiken och inte skulle spela den.

MDCLXVI Blixtvisit på Kista bibliotek

IMG_7052.JPG

I går invigdes Kistas nya bibliotek, på Kista Gallerias övervåning. Frågor om dess storlek, om det var mycket folk, hur det såg ut och dylikt kan jag inte svara på. Efter att ha fått den spontana idén att åka dit och kolla in de omtalade ”bokbläddarna”, pekskärmar med boktips, lämnade jag kollegan Salomon på Sturebibblan och tog tunnelbanan till Kista, där jag irrade runt ett tag i gallerian innan jag letat mig fram, och inom några sekunder innanför bibliotekets larmbågar stötte jag på rätt personer och var strax fast i demonstrationer av digitala skapelser, framför allt just bokbläddraren. Här står de stolta utvecklarna Daniel och Daniel vid en sådan skärm (med samma pose, fast den ena spegelvänd i förhållande till den andra – notera också den fantastiska rävtröjan).

När jag visste det jag ville veta kastade jag mig på tunnelbanan igen och åkte tillbaka till mitt eget bibliotek för dagen, med lite nya idéer i bakfickan. Någon gång får jag åka till Kista igen och se på den spejsiga inredningen och alla övriga digitala funktioner som ska finnas inom bibliotekets väggar.

MDCLXIV Kameliadamen på Stadsteatern

IMG_7049.JPG

I vanliga fall hänger jag på låset när biljetter släpps till föreställningar och evenemang av olika slag, men den här gången var jag nog nästan sist på biljetterna, till genrepet av Kameliadamen på Stadsteatern. Jag och Lena hamnade innerst i en ganska hemtrevlig låda högst upp i salongen, logen vid dörr G, som det tog oss ett tag att lokalisera.

Pjäsen har premiär i morgon lördag och stan är tapetserad med affischer som föreställer Helena Bergström och Simon J Berger, neutralt klädda i ljusa färger, tätt ihop. De enda slutsatser man utifrån affischen kan dra om Kameliadamen är att Helena Bergström och Simon J Berger är med och att de sannolikt spelar pjäsens kärlekspar, och det man luras till att tro är att man satsat på avskalad, samtidsbetonad scenografi och kostym. Jag undrar verkligen varför teateraffischer så ofta ser ut på det sättet. Är det så vanligt att det enda som bestämts när marknadsföringsbilder ska tas är vilka skådespelare som ska inneha huvudrollerna, inte hur de ska se ut? Vad har man annars för syfte med att presentera verket med en bild som skiljer sig så markant från det man möter i salongen?

Romanen Kameliadamen publicerades 1848 och som pjäs sattes den första gången upp 1852 i Paris. Det Paris som porträtterades på Stadsteatern verkade ha förskjutits nästan hundra år, till kanske 1930- eller 40-tal, med en Kameliadam som glittrade i vit långklänning och päls. Den eländiga, olyckliga handlingen vägdes upp av glamour och humor, ibland lite, eller mycket, för skrikigt tillgjord i min smak. Helena Bergströms skådespeleri var i särklass behagligast, med Nanine som god tvåa, den snälla hushållerskan som märkligt nog spelades av Tomas Bolme, och Simon J Berger var helt okej som den enkla ynglingen Armand Duval. Men de biroller som hörde till Paris dekadenta festvärld blev bara för påfrestande, medvetet överspelade, förstås, men inte med ett särskilt tilltalande resultat.

Hur schyst det än är att se en tajt, klockren föreställning är det något sympatiskt över genrep, där det inte gör något att sufflören hjälper till ett par gånger och att skådespelarna irrar runt i oordning på scenen vid in- och utgång under slutapplåderna.

En parentes som inte har med Kameliadamen att göra: Under pausen, när jag och Lena krånglat oss ner från logens märkligt höga vippstolar för att köpa choklad vid godisdisken och gå vidare till utsikten från Teaterbaren, kom vi lite ifrån varandra, kanske sex, sju meter, i vimlet. Lena stod med näsan i mobilen, jag hade hittat en liten ledig bänk. Jag kunde ha vinkat och försökt överrösta minglarna runtomkring, men jag valde att skicka ett Facebook-meddelande, som Lena såg i realtid: ”Har en sittplats!” Så då kom hon över till bänken med kommentaren att det fina med elektroniska meddelanden är att man kan prata med någon några meter bort eller på andra sidan jorden. Jag höll med, och vi tyckte synd om kommande generationer som kanske inte kommer att se storheten i den här typen av kommunikation på samma sätt som vi. Å andra sidan kommer de kanske att kunna teleportera sig till andra sidan jorden i pausen mellan två akter på Stadsteatern. Vem vet.