Rådhuset passerar jag dagligen. Ofta på lite avstånd, men ändå, vädersträcken varierar, så jag bör ha sett det från alla håll hundratals gånger. Trots det vet jag inte riktigt hur det ser ut, inte i detalj. Den här ingången, till exempel, vet jag inte ens om jag hade hade förstått vilket hus den tillhör om det inte var jag själv som tog bilden i kväll.
Lena är i Hongkong (om hon inte dragit vidare till Kina vid det här laget). Hon skulle försöka få till ett besök på Ah Meow Cat Cafe, eller Cat Store, namnet varierar. Jag gav henne en vägbeskrivning. Nu är jag avis.
(Och Bing-översättningens främsta förtjänst är som alltid ett gott skratt.)
Vilket folknöje! Kungsan svämmade över av glada körsbärsblomsfotografer vid tvåtiden i eftermiddag. Den fina effekten av att man inte kan ha precis allt hela tiden. Det är nu det blommar! Nu!
Naturligtvis instagrammades det hej vilt. Själv la jag till hashtagen #cherryblossom och fick likes från personer som gjort detsamma, fast de blommor de fotograferat fanns i andra delar av världen. Någon har också lagt till den lämpliga geotaggen ”Körsbärsträden i Kungsträdgården”, som användes flitigt och gjorde att man genast kunde se sina egna alster tillsammans med många andras.
Svanarna glider fram i skymningen och tonåringarna bjuder dem solidariskt på bitar ur sina pizzakartonger.
Jag tror det här är tredje tillfället under min tid som Korskyrkan samordnar middagsbjudningar, alltså samlar namn på församlingsmedlemmar som vill bjuda på middag och andra som vill bli bortbjudna och sätter ihop sällskap, gärna över kompisgränser, förstås, det är det som är tanken. Jag hade erbjudit mig att ta hem folk, men det var för få som ville bli bortbjudna, så jag fick lov att byta grupp. Det gjorde inget alls. Jag hamnade på Värmdö, hos Elisabeth, Anders och deras tre söner, tillsammans med Magnus, Ulla och Lena. Ingen av dem var helt obekant från början, men heller inte mina närmaste bekanta, och värdparet kände jag minst. Innan vi började äta lammgryta kikade vi ut på altanen. Den skulle rymma min lägenhet tre gånger på rad.
Chokladkaka till efterrätt på retrofat, Lars Hellstens påfåglar från Orrefors.
Har inte förmått iPhones Siri att rekommendera böcker åt mig, men när det gäller filmer har hon egna åsikter.
Ofta har man för mycket tid ute i biblioteket och för lite inne vid skrivbordet. Nu har jag haft mycket skrivbordstid, och jag klagar inte det minsta, det finns alltid massor att göra, men om man stirrar på databasposter i lite för många timmar i sträck kan man bli rastlös och börja ge sig själv helt nya uppgifter. På eftermiddagskröken i dag bestämde jag mig till exempel för att sortera in min pappershög i två tidskriftssamlare och märka upp dem med lämpliga etiketter. Jag tror det blev lite snett, men det gör inte så mycket.
I Cirencester, för fyra veckor sedan, köpte jag ett par paljettballerinaskor som överlämnades ihopvikta i en matchande paljettpåse. I dag invigde jag dem, som Stadsbibliotekets glammigaste inneskor.
Yes, jag har spårat riksantikvarie B. Sahlin! Det var inte svårt, han fanns på Wikipedia. Det handlar om att det torftiga nyckelordet ”Sahlin, B.” i Stockholmskällan behöver kompletteras med ett par uppgifter innan det auktoriseras, och nu låter det sig göras. Det blir ”Sahlin, Bernhard (1861-1931)”.
Men det går långsamt med nyckelordsauktoriseringen, särskilt när man distraheras av bilder som den ovan. Om man på 1950-talet stod med Klara kyrka i ryggen på Klarabergsgatan såg man inte Åhléns framför sig, utan den här avbildade kåken från 1899, samt en söt liten mobil koja fara förbi. Se bilden i Stockholmskällan.
Bubbelbadspulver från Hongkong. Det fanns vissa standarddofter, vill jag minnas, och så den här – med en bild på en mjölkkanna. Den valde jag. Vilken produkt! Berg av bubblor och huden blev superlen. (Ett lika superlent skikt täckte också hela badkaret, vilket behövde åtgärdas efteråt, men ändå.)
Synd att man inte kan kila bort till Åhléns och köpa några paket till.
