Kategoriarkiv: Bild

MCMLXXXIII Hämtad från jobbet

Vilken härlig syn! En båt med en man och tre barn, samtliga i flytväst, givetvis, kör fram till ungefär en halvmeter från kajen. Modern, i affärsdräkt och ordentligt höga klackar, tar sats, skuttar ombord, klackarna skräller och balansen ser ut att vara sisådär, men det går bra. En flytväst utanpå kavajen, stort leende, båten vänder och de glider ut. Hoppas turisterna var lika uppmärksamma som jag på händelseförloppet och rapporterar därhemma att så här går det till i Stockholm vid arbetsdagens slut.

Själv hade jag fått komma upp från det underjordiska biblioteket på en liten rast.

MCMLXXXII Friluftshemgrupp

Jenny H och jag hade den här veckan hemgruppsträff i det fria. Den började med en promenad med bryggorna vid Norr Mälarstrand som utgångspunkt och när vi hade nått Fredhällsklipporna tog vi fram matsäcken. Därmed hade vi rört oss från min bakgård till Jennys, som vi valde att se det. Att ha tillgång till vatten i stan är ju en makalös resurs, och lyxigast av allt var storleken på de revir som gick att muta in. Vi lämnade stigen, gick ut på klipporna, såg ingen alls, ingen alls, ingen alls, två grabbar (de hälsade belevat när vi passerade deras klippa), ingen alls, ingen alls, och så satte vi oss på en bänkliknande plan klipphäll. De enda som passerade i vårt synfält var förare och passagerare i de många båtarna ute på Mälaren.

MCMLXXX 30-talsstockholmaren tar sommarlov

Jag kan inte bestämma mig för om den här vågfrisyren mest får mig att likna en liten pojke eller en gammal tant. Det senare när jag har min svarta lilla filthatt på mig. Poängen var hur som helst att återigen se ut som en typisk stockholmare på 1930-talet, och det här var sista gången för säsongen och Helenas och mitt sista stopp på vårdhemsturnén (som två tillfällen av tre gällt trygghetsboenden, om man ska vara helt korrekt). Den här gången var vi i Hammarbyhöjden, där det kom elva personer till dagens ”kulturcafé”, vilket räknades som många, och de flesta verkade vara med på noterna och gilla det de hörde. Några små motgångar (som att det var lite svårmöblerat vad gällde el, bilden på duken såg lite konstig ut och det fanns ingen spegel på toaletten, så jag målade på läppstift med ansiktet nära dörrhandtaget i blank metall) och en större motgång (datorn bestämde sig för att den nu bums skulle uppdateras när vi hade kanske tio bilder kvar att visa), men på det hela taget gick det på vad som numera blivit rutin.

Nästa gång vi tar på 30-40-talskostymerna och dammar av manuset om Kungsgatans historia är torsdagen 10 september kl. 18 på Stadsbiblioteket. Välkomna att äta mandelkubb med oss!

MCMLXXVIII Dags för Sture biblioteks sommartradition – res med oss!

Res_i_litteraturen_2015

Mina orter för året är Mumbai och Barrøya, en av Indiens mest myllrande städer och en liten, avlägsen, fiktiv norsk ö vid Helgelandskusten.

Jag tror att det blir trivsamt, som det brukar bli, men det är deltagarna som gör cirkeln, så kom! Exemplar av Bakom det evigt vackra finns att låna på Sturebibblan och ett gäng De osynliga kommer inom kort.

MCMLXXVII Redaktionsmöte med årets bibliotekarie

I går förmiddag var det redaktionsmöte inför Stadsbibliotekets höstprogram. Än har jag inte riktigt kommit in i vare sig det praktiska genomförandet eller rutinerna bakom, programverksamheten såg helt annorlunda ut innan jag lämnade huset. Jag tror det sista jag var inblandad i var ett Stockholmsquiz på entréplanet i november 2010, då jag var quizledare och mina föräldrar fanns med i den quizande publiken. Men i höst har jag återigen åtagit mig programengagemang på Stadsbiblioteket, liksom på Sture bibliotek, Östermalms bibliotek och till och med Kungsholmens bibliotek, som jag i övrigt inte har någon anknytning till.

Stadsbiblioteket kommer att ha en gedigen programhöst och det är väldigt roligt att komma in i det mycket kompetenta programgänget. Ett par av dem är nya bekantskaper, medan de flesta är kolleger sedan ganska många år, men flera av dem i en ganska avlägsen periferi. Stadsbibliotekets olika enheter hålls fortfarande ganska separerade, men tidigare var de ännu mer slutna och man hade helt enkelt inte så mycket med varandra att göra. Och det är ju synd, när det finns kolleger där ute som gillar att jobba med precis samma saker som man själv. Som att leda läsecirklar eller stå och prata inför folk om breda eller smala ämnen eller bjuda in gästtalare som gör detsamma. Och programredaktionen är en enhetsöverskridande grupp.

Mötets höjdpunkt var Alice stora tillkännagivande – hon har tilldelats Svenska Akademiens bibliotekariepris! Eller är ”årets bibliotekarie”, som vi väljer att säga. Alice konstaterade att brevet hon fick från Peter Englund, daterat 29 maj, måste ha varit ett av hans sista ärenden som ständig sekreterare, eftersom Sara Danius tog över ämbetet 1 juni. (Samma dag som Peter Englund skickade brev hem till Alice publicerade han för övrigt sitt sista inlägg i bloggen Att vara ständig.) ”Årets bibliotekarie” har jobbat och jobbar med en rad spännande saker som nämns i Svenska Akademiens pristagarpresentation, som följande: ”Bland de projekt hon medverkat i märks Poesibazaren, där olika arrangemang fokuserar på såväl samtida som äldre poesi. Hon har även varit en av de drivande krafterna i bibliotekspodden Solen, en plattform för samtal kring litteratur och läsning.” Det här är områden jag själv inte varit inblandad i, men mycket gärna tagit del av. Tips för den litteraturintresserade är att både hålla koll på Poesibazaren och dess program (ibland fantastiskt obskyra) och förstås lyssna på Bibliotekspodden Solen.

Efter redaktionsmötet gick fem av oss och åt indiskt till lunch, pratade om hur vi kunde maxa nyheten att vi har Svenska Akademiens bibliotekariepristagare hos oss på Stockholms stadsbibliotek genom att tipsa utvalda mediekanaler (pristagaren var med på noterna), om Stadsbibblans konstutställare och gästande talare, om Poets House i New York, sådant vi gillar.

MCMLXXIV Idun 1911

Eftersom jag aldrig bemannat på tidskriftsavdelningen i annexet men förr eller senare förmodligen behöver göra det gick jag över Spelbomskans torg för att kolla vem som satt bakom disken och be om en introduktion. Det var Kristina och hon visade både söktrick i katalogen och vad man hittar i magasinen. En bit in i det ena magasinet, det mer sällan besökta, pekade hon på raden med stora inbundna Idun-volymer, veckotidningen som gavs ut 1887-1963, och nästan precis där hon pekade stod volymen för 1911. Jag visste precis hur första numret det året såg ut, eftersom jag läser upp en text ur det, skriven av Elin Wägner, i Helenas och mitt Kungsgatanhistoriska föredrag, samtidigt som jag visar en bild hämtad från Göteborgs universitetsbiblioteks digitaliserade version av tidskriftsnumret. Jag tog genast ut boken och slog upp numrets framsida. En häftig känsla att se och känna på ett tvättäkta pappersexemplar. När det var nyutkommet och lästes av husmödrar, i januari 1911, var Kungsgatan just framsprängd och 26 november samma år skulle den invigas, åtminstone dess östra del, trots att det knappt fanns någon bebyggelse på plats. Bristen på bebyggelse längs den blivande paradgatan är också just vad Elin Wägner skriver om.

MCMLXXI Kanada berättar

Två kanadensiska novellförfattare, en engelsk- och en fransktalande, och deras svenska översättare, som råkar vara Magdalena, och som också har en pågående utställning av foton från kanadensiska tunnelbanestationer där på Nacka Forum bibliotek. Programupplägget tilltalade mig mycket. Frågor och svar, högläsning på tre språk.

Anledningen till programmet och författarnas Sverigebesök är att novellantologin Kanada berättar: Minne av vatten just kommit ut i Tranans Berättarserie, som också är ett mycket tilltalande koncept – böcker som samlar noveller vars gemensamma nämnare är författarnas härkomst. En novell behöver inte nödvändigtvis skildra ett landskap, ett typiskt samhällsfenomen eller någon särskild sinnesstämning för att representera ett land. Är samtliga författare kanadensiska kommer novellantologin att säga något om Kanada.

MCMLXVII Anders Widmark med vänner på Kägelbanan

Anders Widmark och Sara Isaksson har gjort två skivor tillsammans. Båda är fantastiska. Jag var på releasen för den andra, som kom för sju år sedan, och den första har tretton år på nacken. Att nu höra dem live igen var magiskt – om man blundade och tänkte bort all övrig inramning.

Den sångerska som nog egentligen skulle stå i fokus under kvällen var Zoie Finer, som nyligen spelat in ett antal låtar med Anders Widmark, och det var inget fel alls på hennes insats, men den dansdunkande rytmen var väldigt annorlunda, om man är van vid Anders Widmarks jazz och psalmtolkningar. Att döma av applådstyrka var det bitarna i originalstil och Sara Isakssons sång publiken uppskattade mest. Erik Segerstedt gästade också. Jag höll mig till efter konserten med att fråga Jenny F om han var känd. Kände på mig att jag var pinsamt oinformerad som vanligt.

Det märkliga var stämningen. Mellanpraten som man inte visste om de var ogenomtänkt tillkomna i stunden eller om deras svårbegriplighet var avsiktlig. De tysta pauserna. De inåtvända minerna, tankfulla eller till och med stressade. Jo, de skrattade och såg glada ut då och då, men ibland kunde man undra om de trodde att de var på en intern repetition, och inte på det där sköna avslappnade sättet, utan snarare ”vi skulle kunna ha en tajt, proffsig föreställning om vi ville, men vad vore poängen med det?”. Erik Segerstedt var showkillen i sammanhanget, uppenbart förberedd och med publikfokus. Han tog också över pianopallen vid ett mellanspel i en Sara Isaksson-låt från första skivan och till skillnad från Anders och Saras freestyling lät det precis som på inspelningen. Undrar om han har hört den lika många gånger som jag. Jag tror inte att det är möjligt. Men mitt i kaoset var igenkänningen och det korrekta framförandet exakt vad jag behövde. Synd bara att det krävdes en vikarie till uppgiften.

Och ändå – det är ju njutbart att lyssna på sådana som kan sin sak, även om de vimsar däremellan, och den avslappnade känslan uppstod faktiskt här och där, inte minst efteråt, då alla från scenen minglade med publiken, som också bestod av ett och annat känt ansikte. Men en behagligare upplevelse får man som åhörare om man kan skönja en plan för framträdandet.

MCMLXVI Spontanbor på Nordic Light Hotel

Det här är ju ganska crazy. Brorsan har varit på konferens här i Stockholm och bott i ett hotellrum som ursprungligen var bokat åt en kollega. Den sista natten behövde han inte – han har nog nyss landat i London – så han undrade om jag ville ha en hotellnatt. Jag sa ja. Efter att vi ätit på Vapiano och brorsan fått sin bil framkörd av hotellpersonalen (!) gick jag hem, planterade lite på balkongen med Lundströms bokradio i lurarna, packade ett ombyte och tog mig till Nordic Light Hotel på Vasagatan. Efter en och en halv timme vid brasan i lobbyn gick jag upp till rummet, slog på BBC World News och gjorde te. Nu ska jag sova och drömma om hotellfrukosten.

(Kommer jag på att jag glömt något hemma inför arbetsdagen bor jag en 15 minuters promenad bort.)