Hög tid att tipsa om Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten, pjäsen på Stadsteatern som bygger på Mark Haddons förträffliga roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (fråga mig inte varför man gjort den lilla prepositionsändringen).

Sofia och jag såg den i New York i januari på Ethel Barrymore Theatre (där jag ser att den fortfarande går, också ett tips, för den som råkar vara i närheten). Den var både väldigt gripande och tekniskt välgjord, en i sammanhanget riktigt storslagen show, och att jag hade minnen från läsningen gjorde inget alls, det var ändå spännande att följa femtonåriga Christopher med Aspergers (eller liknande diagnos, den förblir okänd) som utreder mordet på grannens hund, kämpar med relationen till sin pappa och andra medmänniskor och vars mamma är ett lika stort mysterium som hundmordet.

Ingen standardhandling för en Broadway-föreställning, precis, men den fungerar märkvärdigt bra.

Samtidigt som spektakulära tekniska effekter används – golv och väggar är gigantiska skärmar som visar olika bilder och mönster, trappsteg kommer utåkande så att huvudpersonen kan gå upp längs väggen – är spelytan nästan inredningslös, vilket gör skådespelarna helt beroende av publikens fantasi för att de ska kunna skildra en förortsgata, tågvagn, terapirum och flera andra miljöer på samma närapå tomma kvadratmeter.

Uppsättningen på Stadsteatern här i Stockholm är definitivt samma pjäs, men utan Barrymores bildskärmar, levande djur och rockiga extranummer. Den avskalade scenografin är mer eller mindre densamma, med skådespelarna sittande eller stående längs med kanterna tills det är deras tur att agera, i en av flera roller per person, och upplägget är nästan likadant, något avkortat och förenklat. Mer svensk teater och mindre amerikansk show, skulle man nog kunna säga, det man förlorar i specialeffekter vinner man i intimitet.

Mest överraskande var att David Fukamachi Regnfors, Klas i Gentlemen, 31 år, skulle spela Christopher, 15 år. Christophers ålder går inte heller att jämka en aning, den uttrycks exakt (femton år, tre månader och två dagar) i pjäsens början. Det kommer man aldrig att köpa, tänkte jag, men minsann, Jenny och jag satt allra längst fram vid Klarascenen och hade inga invändningar mot att killen i grå jeans och t-shirt med rymdmotiv skulle föreställa en tonåring.

Det är inte lätt att vara annorlunda och det är inte lätt för omgivningen att hantera en ung människa med sådana svårigheter att relatera till sin omgivning. Problemen tillåts slå ut i full blom, leda till slagsmål, rymning, ångestattacker, tills man sitter där alldeles tagen av medlidande och undrar hur historien ändå kan vara så full av humor och värme.

Ska du se en pjäs den här säsongen, som erbjuder hela känsloregistret – välj den här.