Författararkiv: Sandra

MMXC Besvärliga besökare

Under arbetsdagen här på Sturebibblan går hittade jag inom några minuter ett nummer av Språktidningen som någon tagit sig friheten att riva av fram- och baksida på, porslin och skräp från Espresso House som någon lämnat kvar på ett av våra bord istället för att ta tillbaka en trappa ner (inte särskilt ovanligt) och toalettpapper instoppat kring takventilen och brandvarnaren på den publika toaletten (en besökare kom ut och rapporterade). Som grädde på eländet kom en man och drog olika historier för mig och kollegan Gunnar som fick det att verka som att han minsann stoppat i pengar i myntautomaten för att öppna toalettdörren, men att det inte fungerade. Två gånger lyckades han komma in utan att betala för sig, insåg jag efteråt. De totalt tio kronorna har ingen betydelse, men fräckheten störde mitt redan upprörda sinne.

Men det var i går. I dag tog jag emot ett studiebesök från Uppsala stadsbibliotek, två otroligt rara människor, en IT-tekniker och den andra var förmodligen bibliotekarie. Så glada och trevliga, mot sin omgivning och varandra, och insatta i det de skulle studera, framför allt våra skärmar, till informationsdiskdatorn och låneautomater och de som sitter på väggen och blinkar fram diverse information. Jag frågade om de kände min gamla kursare Erica, som jobbar på två av filialerna. Det gjorde de. ”Hon har ett så attraktivt leende, den kvinnan!” sa IT-teknikern på ett sett som i ett annat sammanhang låtit konstigt, men som här var helt i linje med de bådas goda humör och angenäma personligheter.

En stund senare gick jag ner till Wiggo och köpte lunch av en yngre och en äldre medarbetare på wrap- och salladsstället, som har koll på var jag jobbar och vad jag brukar vilja ha och gärna småpratar. Under tiden jag väntade på min sallad gick jag och köpte rearosor på T-Jarlen, som sedan fick stå i bibliotekets soffhörna och blidka besökarna.

Sinnesstämningen är återställd. Det behöver förstås inte alls vara så att den biblioteksbesökande, dag- eller kvällslediga allmänheten är jobbig och att man behöver väga upp med personer man möter i deras respektive professionella sammanhang, men just nu … ja.

MMLXXXIX Författarevenemang, typ jämt

Det är inte första gången jag scrollar fram till en intressant boktitel eller författare i Facebook-flödet, konstaterar att det gäller ett spännande litterärt evenemang i New York och undrar, med en djup suck, varför jag sitter här i Stockholm.

Den här gången handlade det om en seriebok, Step Aside, Pops av Kate Beaton, som jag nyligen beställde till Sturebibblan och är väldigt nyfiken på.

I nästa andetag inser jag förstås det larviga i mitt klag. Det händer visserligen fantastiskt mycket trevligt hos bokhandlarna i New York, och jag får information om det eftersom jag valt att följa mina favoriter bland dem i sociala medier, men bara utbudet i Stockholm är ju mer än jag mäktar med.

I måndags var jag och lyssnade på New York-författaren Julie Otsuka, ett av de bästa författarsamtal jag varit på i Kulturhuset. Nu var jag visserligen ovanligt påläst och hade redan koll på ganska mycket av det hon berättade, men naturligtvis inte allt. Hon hade pedagogiska och intressanta svar på både personliga frågor kring hennes skrivande och fakta inom hennes specialämne – japanska invandrare i USA under 1900-talet – och Andreas Ekström var en utmärkt intervjuare, engagerad och vältalig på engelska. Till och med publikfrågorna var ovanligt välformulerade och genomtänkta.

I förrgår var Helena och jag i samma hus på höstens första Release Me, om två romaner, en fackbok och en novellsamling. Ingen av författarna är (eller har ännu blivit, ska jag säga) någon favorit, även om det alltid är intressant att höra författare prata om sina nya böcker, men kanske var det lite extra givande att höra novellisten Stina Stoor, med tanke på att vi på läsecirkelkursen i våras jobbade med hennes Novellix-novell Ojura. Hon läste delar ur en av sina andra berättelser, på dialekt. Kul att höra hur det är tänkt att låta.

Apropå den norrländska dialekten (jag vågar inte vara mer specifik än så), som ljöd över publiken i Foajé 3, och Stina Stoors vistelse i storstaden läste jag också hennes inlägg på bokcirklar.se som börjar: ”Nu blir väl folk därhemma imponerade när du varit på Kulturhuset och läst?” Bra skrivet om de olika liv vi lever på olika platser i samma land.

MMLXXXVIII Östermalm – en fin historia

En av böckerna jag läser i inför mitt kommande föredrag om Östermalms tillkomst, nämligen Harald Norbelies Östermalm – en fin historia, fick komma med hem från jobbet. På ett enkelt och överskådligt sätt tar den upp en hel del av det jag tänkt få med i mitt manus, så jag får alla möjliga uppslag när jag läser om arkitektoniska stilar, gamla tiders fattigdom, gatuadressers status och det förra stadsdelsnamnet Ladugårdslandet.

Efter halva boken hade jag gjort mig förtjänt av kvällens morot, trams-TV och taleggio.

MMLXXXVII En snabb titt på kvällens evenemang

Det är inte jättemånga själar som lyssnar på samtalet om Svenska Barnboksinstitutets 50-årsjubileum. Åtminstone ser det så ut när de sitter så där lite glest på ett antal bänkar i det stora rummet, medan mikrofonerna är högt uppskruvade och hörs i hela lokalen. Men det kan ju inte bli fullsatt jämt. Just nu, när jag står uppe på andra galleriet och lyssnar, talas det om barnlitteraturens mottagande i media. Intressant. Och trots allt skön stämning i den lugna rotundan, så de som faktiskt kommit är säkert nöjda och glada.

När jag tänker efter har uppfattningen om publikstorlek mycket att göra med ljudvolymen, som hade kunnat vara anpassad till ett gemytligt samtal för ett lagom antal åhörare.

Men själv är jag inte involverad i det här programmet utan har jobbat klart för dagen och är på väg hem. Skulle egentligen bara förbi lunchrummet.

MMLXXXVI Jag är en tjuv av Jonas Karlsson

Jag är en tjuvKunde inte låta bli att sticka emellan med Jonas Karlssons Jag är en tjuv, kurs- och jobblitteraturen sattes på paus under två dagar. Längre tid tar det inte att komma igenom den första Jonas Karlsson-berättelse som man väl får kalla fullängdsroman. Någon har kallat den kortroman, men jag tycker att 230 sidor räknas, trots det i övrigt lilla formatet.

I historien om säkerhetschefen Roland känner man igen en hel del av arbetsplatskulturen från God jul – framför allt i blicken på kollegiala relationer och de överordnades floskler – och personlighetsdrag från figurer i de äldre novellsamlingarna. Vi ska skratta, eller i alla fall le, åt bisarra inslag i vår samtid, det är ett uppenbart syfte, och någonstans innanför det lättsamma berättandet (motståndslöst som mjukglass, som Svenska Dagbladets recensent sa) finns tankar om framgång och misslyckande, ensamhet, utanförskap och vad som händer när vardagens omständigheter plötsligt förändras.

Berättelsens utgångspunkt – den tillbakadragna säkerhetschefens idé att snattare på stormarknaden får välja mellan polisanmälan och att bära en skylt med budskapet ”Jag är en tjuv” – är av det absurda, drastiska slaget, men i förhållande till Jonas Karlssons tidigare berättelser är det mindre skruvat, lägre tempo och inte fullt så pepprat med samtidstypisk dialog. Och ändå. Om ett antal år kan vi nog gå tillbaka till både God jul och Jag är en tjuv och häpna över 2010-talets fraser, idéer och ideal som de visas upp i kraftigt destillerad form.

MMLXXXIV Äppelkakeuppropet

Screen Shot 2015-09-15 at 0.48.21 AM

Vill du göra en insats för Stockholms hemlösa? Precis som i våras satsar vi i höst på att få ihop hembakta efterrättskakor, den här gången äppelkakor, till Korskyrkans luncher för hemlösa. Utan att förringa insatsen – ingredienser ska införskaffas, kakan bakas och levereras – måste man ändå säga att ändamålet är större än det arbete som krävs. Efterrätten är det lilla extra, inte det som håller kroppen vid liv, utan en bonus, bara för att det är gott. Det unnar de flesta av oss ofta, då kan vi också unna 250 extra utsatta stockholmare hembakt äppelkaka. Var med och baka – se Facebook-evenemanget!

MMLXXXIII I dag har jag klappat en kamel och gått på cirkus

Hur har din lördag sett ut? Min började med en timmes bön 7.00 i Korskyrkan, under de nu pågående två bönedygnen då vi avlöser varandra, varpå jag gick hem och vilade innan jag tog en promenad till Skeppsholmen och Luoyang Market, en mycket blandad asiatisk marknad där en av höjdpunkterna var en stilig kamel vid namn Kalle. Han bor i Upplands Bro.

Ett pilatespass på Forsgrénska badet på det och därefter en kvällsaktivitet som jag inte visste något om, en sen födelsedagspresent från Sofia. Till min stora förtjusning var presenten att gå på Södra Teatern och se Cirkus Cirkör! Det verkar dröja innan man växer ifrån lusten att genast vilja öva på volter och spagat efter att ha sett våldsamt skickliga akrobater kasta runt sig själva och varandra. Mina prestationer på pilatesmattan i eftermiddags bleknade hur som helst en aning.

Under pausen tittade vi ut från terrassen på det märkliga, sneda molnskiktet över stan.

MMLXXXII Stockholms framtid : idealism och ekonomi

Framsida_Stockholms_framtid-1905532087I dag har jag lagt in en litteraturtipspost i Stockholmskällan om en skrift med rubriken Stockholms framtid : idealism och ekonomi. Riktigt underhållande läsning som jag aldrig hade hittat om jag inte gått runt och rotat på måfå i Stadsbibliotekets Stockholmsmagasin. Klistrar in beskrivningstexten:

Fredagen 5 april 1907 höll arkitekten Wilhelm Klemming (som bland annat ritade Centralbadet) ett föredrag inför Samfundet S:t Erik. Han ansåg att stockholmare visar ”utomordentlig likgiltighet” när det gäller stadens framtid. Vi stockholmare kan ”arga upp oss ibland”, om någon drastisk oönskad förändring sker, men ”någon bestående lifaktighet äro vi uppenbarligen ej fallna för”.

Det Klemming var så upprörd över var att bebyggelsen i och kring Stockholm tog för liten hänsyn till natur och grönska. Till exempel propagerade han för ”skyskrapare”, hus som är så höga att vissa lägre hus kan gallras bort och lämna plats för planteringar.

Texten är intressant både som exempel på tidens tankar kring stadsplanering och för sin känslosamma ton och högljudda åsikter, som kan jämföras med dagens röster om förändringar i Stockholms stadsbild. Så här kraftfullt kunde Klemming uttrycka sig: ”Det måste skära en hvar i själen att se huru en härlig natur måste vika för samhällen af den vidunderligaste oskönhet. Sådana samhällen äro exempelvis ett par af de norra förstäderna. Man har där lyckats fullständigt utrota alla spår af en vacker natur. De få kvarvarande träden synas dö ut rent af utaf vämjelse.”