MMLXXXI Ett sista föredrag om Kungsgatan

GATAN_runda_rummet

Inför kvällens Kungsgatshistoriska föredrag – finalen på Helenas och min turné, på Stadsbibblan, hemmaplan – bad vi kollegan Maria ta en bild på oss som vi kunde lägga på Instagram, nu när vi frisyrmässigt ansträngt oss lite extra och allt. Vi hade tänkt oss att Maria bara skulle trycka på iPhone-knappen, men hon tog uppgiften på stort allvar och började planera bilden och i slutänden blev Maria rekvisitör och Helena fotograf. Vi bestämde oss för ett rum med få moderna störande moment, en stor datorskärm togs bort, en lampa hämtades och kopplades in och tre gamla böcker las fram, och under proceduren la Maria sina glasögon på skrivbordet. Jag kunde inte låta bli att ta på mig dem.

Vi övertalade Salomon att stanna kvar på jobbet after hours och lyssna på oss nere i programhörnan på entréplan så att vi skulle ha en garanterad publik, men vi hade inte behövt oroa oss. Alla platser fylldes, vi uppskattade att vi hade 60 åhörare, och det går inte att låta bli att fråga sig om det hade kunnat bli fler om det bara funnits mer utrymme för stolar.

I det stora hela gick det bra. Tekniken fungerade, vi höll tiden, jag råkade visserligen kalla filmen Kungsgatans regissör Gösta Söderlund istället för Cederlund, men sa i alla fall inte högt det jag maniskt försökt få ut ur huvudet på sista tiden, nämligen att Adrian spelas av Sture Bergwall. Sture Lagerwall heter skådisen, inget annat.

Och storstaden, som förförde Marta och Adrian på 20-talet, visade på hemvägen upp sig från sin mest praktfulla sida.

MMLXXX Lättmutad

Inom några veckor ska det magasin som varit stängt i flera år på Stadsbiblioteket öppna och böckerna bli tillgängliga för lån. I morse var jag en av dem som skrivit upp sig för magasinstjänstgöring och som mutades med godis nere i de underjordiska korridorerna där vi hade i uppgift att sortera och sätta upp magasinsböcker som var utlånade när magasinet stängdes och som nu samlats ämnesvis på olika vagnar. Jag valde signum K, historia. Vad mycket spännande litteratur det finns där nere. Och ganska mycket ospännande också.

Senare fick jag mer sötsaker, bokstavskex som används till program kring barnboksfigurer.

Det är lätt att få mig på bra humör på jobbet.

MMLXXIX Pågående läsning

Hade för ovanlighetens skull mötesfri tisdagsförmiddag och tid att fortsätta läsa tegelstenen Shantaram. Vilket inte hindrade mig från att låna The Book of Aron av Jim Shepard och börja läsa den under eftermiddagens lugna pass i tidskriftsavdelningens informationsdisk, vilket har att göra med att jag de senaste kvällarna läst kanske första fjärdedelen i den nyutkomna svenska översättningen, Arons bok, och blivit galen på osammanhängande meningar. Är det likadant i originalet? Undersökningen är igång. Dessutom har jag fått ett reserverat ex av Jonas Karlssons Jag är en tjuv som tveklöst ska läsas – jag är supernyfiken – men när, och är det motiverat att ha den hemma när reservationskön är lång? Egentligen inte, men nu har jag det ändå.

MMLXXVII 933 sidor

När jag har fått frågan om jag har läst Shantaram har jag obetänksamt svarat ja – jag har levande bilder av både personer och händelser i huvudet – men när jag tänker efter så läste jag ju faktiskt aldrig ut den. På lördagseftermiddagen 17 oktober ska jag leda ”litterärt afternoon tea” på Sturebibblan om den och har därmed skaffat mig en anledning att repetera den bit jag läst och komma igenom resten. Den slitna engelska storpocket jag har hemma är på 933 sidor med ganska liten stil. Bäst att sätta igång.

Jag har jobbsöndag i dag, men eftersom vi öppnar först klockan tolv har jag utdragen läsfrukost i soffan med smattrande regn här utanför, vilket är enormt trivsamt så länge jag inte tänker på ärendena jag behöver göra på stan under dagen och att jag inte har några vettiga skor. Men tills dess – filt och te. Jag hade skrivit ”Danskt drottningte” på etiketten och började fundera på vad jag menade med det, det måste vara köpt på Perchs Thehandel i Köpenhamn. Sannolikt är det det här.

MMLXXVI Mont Orgueil Castle tea towel

Klart det blir roligare att diska när man använder sin tea towel från borgen Mont Orgueil Castle i Gorey på Jerseys östkust. Innan jag hängde upp den över diskmaskinsluckans handtag köpte jag en matchande mörklila handhandduk.

Erkänner mitt nöjda leende över att sannolikt vara Kungsholmens enda innehavare av en diskhandduk med Mont Orgueil Castle-motiv (intill en vanlig hederlig lila Hemtex-handduk) – men å andra sidan vore det otroligt intressant om vi var flera.

MMLXXIV Drygt sex timmar höstutgivning

I går var det förlagsdag, för håret förödande duggregn och första dagen med strumpbyxor. Jag var en av få lyckligt lottade bland kollegerna som fick vara med på både för- och eftermiddag och höra förläggare och författare presentera böcker. Aris Fioretos verkar hemskt sympatisk, jag gillade verkligen hans utläggning om nya romanen Mary (även om man fick veta oväntat mycket) och Jan Guillou var nästan lika skrockande och skrattande som i senaste Lundströms bokradio när han pratade om femte delen i sviten ”Det stora århundradet”, nämligen Blå stjärnan. Det är inte en bok jag prioriterar att läsa just nu, men pappa har visat intresse för det gratisexemplar jag fick.

MMLXXIII Hur mycket ska man stå ut med på en tunnelbaneperrong?

Hamnar framför Calvin Kleins underklädesreklam med porrestetik i väntan på tunnelbanetåget. Känner en olustig blandning av uppgivenhet – inför ett samhälle som i teorin värnar människors värdighet – och ren och skär genans inför de gigantiska bilderna jag inte kan backa ifrån. Undrar vad killen på min ena sida tänker, och de två småflickorna på min andra. Och alla som kommer från länder där man inte som i Sverige härdas av dagliga visuella sexualiseringsbudskap.

Man kan säga mycket om reklamens sexuella objektifiering av människor, nästan alltid kvinnor, och vad forskningen visar att den gör med oss. Man kan anmäla en reklamkampanj som brytande mot etiska regler, vilket bedöms utifrån bestämda parametrar. Jag tänker också på Babel-intervjun med deckarförfattaren Denise Mina, som sa att Stieg Larsson skulle ha avskytt filmatiseringen av Män som hatar kvinnor, eftersom det grymma sexuella övergreppet mot hjältinnan där framställs med pornografiska grepp, vilket Denise Mina beskrev genom att peka på vissa kameraperspektiv och fokuseringar i filmsekvensen.

Det finns säkert ytterligare sätt att tekniskt analysera fyra stora affischer på halvnakna kvinnor, och det är bra att det görs, att psykologiska och samhälleliga konsekvenser och bildmässiga definitioner slås fast, en nödvändighet om man vill komma fram till vad som är okej och inte okej och varför det är så.

Själv är jag – just här, just nu – hundra procent subjektiv. Handlingen att konsumera pornografi är detsamma som att titta på den, och hur ska man värja sig där nere på tunnelbaneperrongen? Jag upplever bildernas närvaro så nära min blick som att jag obönhörligt – av SL och klädmärket – utsätts för ett fysiskt tvång att ta del av ett sexuellt budskap. Med risk för att vattna ur viktiga ord känner jag mig drabbad av ett övergrepp och en kränkning av den frihet jag har rätt till på en offentlig plats.

Det finns säkert många där ute som skulle tycka att jag överdriver. Det finns säkert också instanser som kan tala om för mig att definitionerna av yttrandefrihet och av fällbara etiska övertramp ogiltigförklarar min instinktiva reaktion. Men faktum kvarstår – där står jag tillsammans med ett antal stockholmare och inhemska och utländska stockholmsbesökare och betraktar fyra kvinnor i storformat som med utmanande ansiktsuttryck och poser visar upp privata kroppsdelar, eventuellt lätt skylda av spetsunderkläder. Jag skulle kunna skratta åt en sådan bisarr nutidsföreteelse, eller känna vrede över det moraliska förfallet, om jag inte hade drabbats av ett tungt och sorgset slags skam. Jag vill inte stå och titta på halvnakna kvinnor i tunnelbanan och jag vill inte stå och titta på andra som står och tittar på halvnakna kvinnor. I mitt fall har obehagskänslan inte mycket att göra med de annars relevanta aspekterna osunda kroppsideal och generell utseendefixering, utan grundar sig helt på att andra bestämt att jag ska ta del av sexuellt laddade bilder på kvinnor som visar upp sig och att deras rätt att fatta det beslutet är så självklart. Så självklart att beslutet fattas om och om igen, i reklamkampanj efter reklamkampanj, i Sveriges offentliga miljöer.

MMLXXII Morfar

Möte på Östermalms bibliotek, lunch i Stadsbibliotekets lunchrum, ett meddelande från mamma om att morfar var riktigt dålig, schemaläggning inför eftermiddagens pass, jag skulle börja i Facksal 4, fyllde en kopp med tevatten från kaffeautomaten, tog en tepåse, gick ner till salen, ställde ifrån mig koppen i en hylla bakom disken och glömde bort den, tog en första fråga. Sedan dog morfar.

Strax efter att jag fått meddelandet, innan det hann sjunka in, kom en besökare fram med ett ganska långt ärende. Sedan satte jag upp skylten om att disken är obemannad. Stängde in mig i vilrummet. Ringde mamma. Samlade mig. Gick tillbaka till disken. Upptäckte att jag inte samlat mig ordentligt. Gick till mitt arbetsrum.

En stund senare var det bara att fortsätta med arbetsdagen som vanligt. ”Nu är morfar hemma hos Herren”, hade mamma skrivit. Morfar fyllde 87 i juni och har haft kroniskt ont i kroppen i många år, men jag såg honom inte som särskilt gammal. Jag tyckte inte att han såg så gammal ut. Han läste mycket och även om han ofta pratade om hur ont han hade pratade han också med stor entusiasm om det han läste, alltid med koppling till kyrka, tro och förkunnelse.

Den näst senaste uppdateringen på mormors Facebook-sida handlar om deras 64-åriga bröllopsdag. Den senaste, en dryg vecka gammal, om att hon har en fantastisk man i sitt liv.

Jag skulle kunna fylla mycket utrymme med mammas berättelser om när hon och hennes sex syskon var barn, och mina egna minnen, förstås, även om jag och min familj alltid bott långt från mormor och morfar i Västerbotten.

Nu har inte morfar ont längre. Och så småningom ses vi igen, hos vår gemensamma Pappa.