Kunde jag möjligen hitta på ett sätt att i videoform informera om att Stadsbibliotekets facksalar 4 och 5 ska stänga för renovering? undrade cheferna. Javisst! Någon annan kunde sköta själva filmandet, sa de. Okej, sa jag, annars kan jag göra det själv. Vad bra! sa de. Och redigering kunde jag få hjälp med. Jo, sa jag, men jag kan ju också göra det själv.
Jag skrev ett manus, förberedde de böcker jag skulle behöva som rekvisita, lånade ett mobilstativ, pallade upp en hög tjocka böcker på en bokvagn med stativet ovanpå och engagerade en kollega i att dra bokvagnen baklänges medan jag rörde mig framför den. Filmade några kompletterande sekvenser och klippte därefter ihop delarna efter bästa förmåga. Har man fått uppdraget att sprida den dåliga nyheten att två salar ska stänga måste man väl i alla fall få nöjet att stå för den kreativa processen.
När LW och jag bestämde oss för att se ”Giftattacken i Salisbury” i vår Distansfilmklubb trodde vi att det var en dokumentärserie och det var först när vi väl skulle sätta igång häromdagen som vi insåg att det var en dramatisering. Besvikelsen gick fort över – serien är bra. I kväll såg vi andra halvan, del 3 och 4.
Måltavlan Sergei Skripal och dottern Yulia, de som föll ihop på en parkbänk och var de ursprungliga offren i giftattacken, har mycket små roller och den internationella skandalen likaså. Fokus ligger på polisarbetet i Salisbury, hur invånarna reagerar och hur det går till när ytterligare tre personer förgiftas, de två som kommer i kontakt med parfymflaskan där giftet finns och en av poliserna som arbetar med fallet. Välspelad, lågmäld diskbänksrealism, där det med all önskvärd tydlighet framgår hur en illvillig gärning får många ringar på vattnet. Salisburyborna är rädda, men samtidigt obenägna att acceptera hur polis och myndigheter utför sitt jobb. Sonen till hälsovårdsmyndighetens chef, som har en av arbetets tyngsta roller, förstår inte varför mamma måste arbeta tills hon blir helt utschasad och varför hon är så märkligt hemlighetsfull. Och kanske fanns det ett hopp om att Dawn var på väg mot bättre kontakt med sin dotter, när giftet, helt slumpmässigt, tog hennes liv.
Trots att omständigheterna är fruktansvärda finns också elementet vanlig brittisk oglamourös vardag, som jag älskar att vältra mig i, och överlag är det trovärdigheten som är den stora behållningen, både i familjerelationerna och i den desperata kampen för att skydda staden från en av de farligaste substanser som finns. Well done, både verklighetens och fiktionens hjältar.
Tog tåget till Örebro över dagen och hämtades av mamma på stationen. ”Vilket dimmigt väder! Vi åter till Karlslund och kollar om det är mysigt där!” Hon har alltid en ursäkt på lager som leder till Karlslund.
Med mig hem fick jag klyftade äpplen från mammas och pappas träd och minnet av min brors (och brorsdotters) bästa Boris Johnson-imitation.
Podden ”Ear Hustle”, inspelad på San Quentin State Prison i Kalifornien, är en av mina favoriter och en av få löpande poddar som jag hört precis alla avsnitt av, möjligen med undantag för något specialavsnitt med enbart musik. Idén med podden är att den ska vara en motvikt till TV-serier och annan populärkultur som utspelar sig i fängelsemiljö, men kanske inte ligger så nära verkligheten. Programledarna beskriver fängelselivet i ambitiös reportageform utifrån olika teman, alltifrån cellkamrater och matservering till djupt personliga berättelser om de intagnas bakgrund.
Det slog mig redan från början att den allmänna stämningen i samtalen är så oväntat avslappnad och familjär och det vore ju hemskt trevligt, men väldigt osannolikt, om det var en representativ återgivning av klimatet på San Quentin. Är det snarare en medvetet vald inriktning för att lyfta fram en sällan skildrad sida av fängelsevardagen? Eller kanske en konsekvens av att de medverkande i första hand är välanpassade, driftiga personer med lust att engagera sig i projekt som poddinspelning? Visserligen sägs med jämna mellanrum att fängelset inte sällan är en våldsam plats och ett återkommande ämne är uppdelningen av de intagna efter hudfärg, som man väl får anta inbegriper något slags rivalitet, men en bit in i serien nämner den ena programledaren att de, i de allra flesta avsnitten, väljer bort att förknippa enskilda intagna med sina brott. Just det, tänker jag, så är det ju, och det valet säger en hel del om poddens fokus. Det händer att den typen av information kommer fram ändå, men i allmänhet är de intagna med och pratar om avsnittets tema – till exempel familjen på utsidan eller relationen med kriminalvårdarna – utan att det är relevant för historien varför de hamnat på San Quentin. Därmed inte sagt att man någonsin glömmer att det är ett fängelse det handlar om. Allt präglas av ofrihet och begränsningar – tider att passa, vissa tillåtna kläder, brist på hygienartiklar, sällsynta besök, avbrutna telefonsamtal och en ständig nedräkning till frigivning, eller möjligen ett hopp om förkortat straff. Självklart finns det också avsnitt som handlar om ruskiga händelser eller svåra omständigheter i intagnas förflutna och är otroligt mörka.
Podden är inne på sin sjätte säsong och det senaste avsnittet heter ”The Great Ear Hustle Cook Off”. Det är vad det låter som, en matlagningstävling, där ”four formerly-incarcerated people replicate meals they used to make inside their cells, using only the tools and ingredients they would have had access to in prison.” Ingenting om kriminalitet, mest bara gemytligt småprat och lagande av knappt ätliga rätter, och eftersom det handlar om före detta, och inte nuvarande, kåkfarare får pratet om fängelselivet för en gångs skull ett nostalgiskt skimmer. Det är inte ett representativt avsnitt, men ett exempel som visar att ”Ear Hustle” är allt annat än en true crime-podd av vanligt snitt.
Dagens tips är alltså att börja lyssna, gärna från början, och så småningom bli kompis med Nigel Poor, Earlonne Woods, Lieutenant Sam Robinson och de andra. Viktiga termer i den amerikanska fängelsevärlden – som att ”ear hustle” betyder att tjuvlyssna – lär man sig på köpet.
Jag kan tala om att det är oerhört pilligt att uppdatera Stockholms stadsbiblioteks webbplats biblioteket.se. Nu har jag, i min nya webbredaktörsroll, precis lärt mig alla omständliga moment vid inläggning av nya texter på personalens boktipssida. Mannen på balkongen, någon?
Under filmcirkeln med HA i fredags lärde jag mig lite filmhistoria. Vi såg ”Hiss till galgen” från 1958, viktig för den franska nya filmvågen, med stämningsfulla Parismiljöer, ödesmättat regn, läckra bilar, en brottsinblandad kvinnas ensamma vandringar, rökande kostymklädda män och ett brett känslospann, men med fokus på plågat svårmod och obehaglig spänning. Det var lätt att ryckas med, men frosseriet i klassisk noirestetik bröts av då och då med märkligt komiska inslag, som när poliser och galna reportrar vimlar på platsen där ett mord ägt rum och det plötsligt slår över i fars. Att jag nästan hade skrattat högt åt det lustiga beteendet ville HA inte alls höra – ”Hiss till galgen” är ju en stark, stilsäker, innovativ fransk 50-talsthriller! Men det såg ganska roligt ut.
I stark konkurrens med de nattliga stadsmiljöerna var musiken ändå bäst, Miles Davis improviserade stycken med ”the loneliest trumpet sound you will ever hear”, som jazzkritikern Phil Johnson sagt.
Det är så mycket som är fascinerande med Salomon August Andrées polarexpedition 1897. Det är också fascinerande att den är så fascinerande, att Bea Uusmas bok Expeditionen tog Sverige med storm 2013 och att så många av oss – även om undertecknad läste boken fyra år senare – håller engagemanget uppe och aldrig riktigt slutar tänka på de tre expeditionsdeltagarna som misslyckades så kapitalt och omkom under mystiska omständigheter.
I dag läste jag den här DN-artikeln om att Andrées mestadels oläsliga dagbok ska behandlas tekniskt för att texten ska framträda. Hade det varit en del av ett Hollywood-manus hade man himlat med ögonen – men det är på riktigt! Vad var det sista expeditionsledaren skrev innan alla tre gick under? Det är så vansinnigt spännande.
Theomis 