Resan var planerad sedan länge och ankomstdagen visade sig bli precis en vecka efter det brutala dådet på Promenade des Anglais, då 84 människor dödades. Efter att ha vistats några timmar i den somriga turiststaden som tycks ha återgått till det normala, med flanörer, solbadare och uteätare, var det nästan chockartat tungt att komma fram till minnesplatsen.
På Kafé Orion finns en omelett på två eller tre ägg med bacon och blomkål. Känns ganska hipster.
Och mitt emot mig och min lunchomelett satt Salomon med sin och förklarade vad Pokémon Go går ut på. Man måste ju försöka hänga med.
Kvällsfika: Rostbröd med ost och lingonmarmelad och teet Fjällbacken. Ty födelsedagspresenterna tycks inte ta slut i år, Helena har förärat mig norrländska delikatesser, förutom det jag nu testat också hjortronmarmelad och åkerbärssylt – som tydligen är delikatessernas delikatess, finare än hjortron, och som därför sparas till ett ytterst speciellt tillfälle – samt en muffinsform för sex muffins med rävmotiv. Undrar om den kanske gör sig bäst till något kompakt, som kladdkakemuffins. Finns bara ett sätt att ta reda på det.
Den blev ingen favorit, den kulturbranschskildrande novellsamlingen Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján. Vissa av berättelserna hade sina kvaliteter och byggde på intressanta idéer – som den om journalisten som utgår ifrån att han kommer att vinna ett prestigefyllt pris och den om förläggaren som tvingas framföra att succéförfattarens andra bokmanus inte är särskilt bra – men hantverket tilltalade mig inte. Det var för många slut jag inte tyckte om, språket – eller översättningen – svajade ibland, de vulgära bitarna var vulgära i överkant och de noveller som hade tillräckligt lite av de störande momenten för att faktiskt fånga mig var egentligen bara mediokra.
Sedan behöver man förstås inte lita på just mitt omdöme, boken är faktiskt något av en kritikerälskling, vilket är intressant i sig, eftersom kritikerna har den dubbla tillhörigheten i journalist- och kultursvängen, nämligen de två överlappande världar boken beskriver. När vi satt ett litet gäng och pratade om den på Sture biblioteks ”litterära sommarsalong” i Humlegården i kväll hade vi heller ingen brist på ingångar, det finns mycket att diskutera kring de lyckade, misslyckade, uppåtsträvande, utstötta, etablerade och nyupptäckta personligheter som utgör novellsamlingens påhittade berlinska kulturelit.
Samtidigt slog det mig hur svårt det kan vara att föra ett samtal om en novellsamling, inte alls omöjligt, men utmanande. En roman kan man prata sig igenom på ett annat sätt, ta upp aspekt efter aspekt och i alla fall ha en chans att se till att alla i gruppen är med på banan. Hoppar man i bokcirkelsamtalet från novell till novell för att diskutera röda trådar ställs höga krav på gruppen, den som inte har lagt alla detaljer på minnet blir snabbt bortkollrad. I Mina 500 bästa vänner finns många krokar, tydliga eller subtila, mellan berättelserna, framför allt i form av återkommande personer. Det var kanske lite föraktfullt av oss, men vi samtalsledare, Helena och jag, hade innan vi träffade gruppen kallat det prydliga ihopknytandet för skrivskoleövning, ett lite för uppenbart grepp, men å andra sidan var det sedan inte alla som lagt märke till de pusselbitar författaren placerat ut. Jag sätter en ära i noggrann läsning, även om jag definitivt inte kan skryta med hundraprocentigt upptäckande av ledtrådar och referenser, men den här gången undrar jag om inte den mer skummande läsaren fick en bättre upplevelse.
Jenny F och jag laddar med fransk frukost inför fransk långweekend. Precis lagom mycket folk på uteserveringen före nio en julimorgon.
God jul i juli! Vad blev det för smaker på årets jul-i-juli-fudge? undrar ni. Det blev mörk choklad med mint (smulig) och en sort där vi smälte ner Marabous ljusa choklad med salta mandlar (slät och fin). Det blev gott, men nästa gång får det bli riktig pepparmintsolja istället för arom och mer av både mandlarna och saltet.
Jullunchen var lätt, kycklingsallad à la snöboll (minimozarella), på grund av den mäktiga efterrätten, nämligen ”Special French Toast”, som det stod på dinermenyn där Lena och jag åt en av frukostarna under decemberresan till New York. Det som var ”special” var att det äggsmetsdoppade brödet stekts som dubbelmackor med cream cheese och russin. Vi testade samma fattiga riddare-idé med familjen i julas. Väldigt gott. Serveras med kanel och lönnsirap.
Både Lena och jag bidrog till ett julpyntsbord, för stämningens skull.
Avslutningsvis en julpromenad.
Äntligen! Det tyg som är helt avgörande för min pågående lägenhetsmakeover tog en evighet på sig att levereras, men nu har det inte bara anlänt, det har även åkt tåg till Knivsta för att förädlas till två draperier i min systers syateljé och åkt tillbaka i Stockholm, där draperierna tyvärr inte är färdiga att hänga upp, eftersom jag saknar rätt slags ringar till stången de ska hänga på.
Syrran var förstås den som skötte själva sömnaden, men jag vill gärna påpeka att det var min uppgift att klippa bort kanterna på tyget, så jag kan säga att jag delvis gjort draperierna själv.
”Har ni något om Ernst Josephson? Det kanske står i magasinet”, sa en ung man under mitt pass i rotundan. Han hade rätt, alla böcker om Ernst Josephson utom en fanns i magasinet. Jag lastade över hela sortimentet på en vagn – här ses även en del dubletter, men ändå – och körde upp den i hissen till Rotundan där ynglingen spärrade upp ögonen på vid gavel och munnen från öra till öra. Ibland är det lätt att överträffa folks förväntningar.
”Happy 14th!” önskade vi varandra i kväll, vid ett extrainsatt Independence Day-firande tio dagar sent, på amerikanskinspirerade Austin Food Works.
Egentligen skulle jag ha ätit där förra helgen. Lena och jag hade några veckor i förväg kommit överens om att ses där på deras lördagsbrunch, men som tur var upptäckte vi några dagar i förväg att hemsidan var uppdaterad med informationen att brunchen har sommaruppehåll. Å andra sidan skulle något som hette ”afternoon specials” – bland annat mac’n’cheese, som vi båda råkar gilla – serveras från halv fyra. Så vid den tiden träffades vi utanför restaurangen, vars öppna dörr var blockerad med en pall. Vi ropade in till killen bakom bardisken och frågade om de inte hade öppnat ännu. De skulle öppna klockan fyra, sa han. Serverar ni mat då? frågade jag. Nej, tydligen erbjöd de bara ”bar snacks” från fyra och mat från sex. När jag sa att hemsidan har annan information om tider och menyer sa han att den ordning han hade nämnt gällde sedan ett halvår tillbaka.
Så bestämdes det att vi skulle träffas tre stycken och efterhandsfira i kväll. Skulle jag verkligen sponsra stället som verkar ganska nonchalant när det gäller information och kundrelationer? De hade inte ens svarat på mailet jag skickade samma dag som vi var tvungna att vända i dörren och hitta ett annat matställe. Som tur var hann de höra av sig mellan det att vi bokade bord och kvällens besök, i går kom ett trevligt (men fortfarande en aning förvirrande) svar.
Vi var alla väldigt nöjda med vår mat. Jag var fortfarande inställd på mac’n’cheese och blev inte besviken, makaronerna badade i massor av smakrik ostsås tillsammans med stora, läckra baconbitar. Nu presenterades den som något slags halvstor rätt, men var definitivt tillräckligt mättande och det enda jag saknade var någon grönsak för att bryta av mot de tre mäktiga beståndsdelarna.
På plussidan var alltså den goda maten och inredningen var trevlig, inga överraskningar kanske, ihop med rustika bord pyntades det med ett överflöd av i sammanhanget obligatoriska mason jars, men det gjorde ett trivsamt intryck. På minussidan var ljudnivån, och den är minst lika avgörande för trivseln. Ett stort grabbsällskap väsnades otroligt i närheten av där vi satt och när vi kom med en försiktig kommentar, först i samband med att vi betalade för oss, fick vi veta att det var ett firande av en av killarna som nyligen gift sig. Vi sa inget mer om saken, och det är självklart att man vill att folk ska kunna fira och ha roligt, men helst ska ju inte firandet ske på andra restauranggästers bekostnad. Men även om inte grabbgänget låtit som de gjorde spelades musiken i lokalen på ganska hög volym. Det är alltid ett kraftigt minus för min personliga del. För den som är på lokal för att festa och dansa, visst, men på en restaurang dit man kommer en kväll efter jobbet för att umgås med vänner över en bit mat … Musik är ett välkommet inslag i sig, men den höga volymen, som gör att man behöver höja rösten, gör snarare att man längtar ut.
Men det fanns utebord också. Nästa gång, vid rätt väderlek, får det bli ett sådant.
Vid kvällens kompisfika tog jag till mitt vanliga fruktsalladknep. Som svar på frågan ”ska jag ta med mig något?” säger jag ”två sorters frukt eller bär”, vilket jag också köper själv. Den här gången blev det en fruktsallad på gröna druvor, nätmelon, jordgubbar och platta persikor.
Till så här dags satt vi på balkongen.
Theomis 