Författararkiv: Sandra

MDXLIV En kväll hos S:t Göranskretsen

”Jag jobbade som guide i Visby, och när vi kom till Jungfrutornet och jag berättade för de amerikanska turisterna om flickan som enligt legenden murades in i tornet sa jag att om man lyssnar noga hör man henne gråta där inifrån. De lyssnade, och en tjejkompis stod bakom tornet och bölade. Då fick man mer dricks, vet du!” En gammal officer berättade ungdomsminnen under fikat som föregick kvällens föredrag, som jag skulle hålla.

Det var oväntat roligt att träffa gänget i S:t Göranskretsen, en pensionärsförening knuten till Västermalms församling, och stå och prata i S:t Göransvåningen om Kungsholmens historia i kväll. Publiken var pigg och intresserad och tekniken sällsynt välfungerande.

De hade ändrat föredragets rubrik en aning, märkte jag, men det gjorde inget.

MDXLI Awekening – en ovanlig fredagskväll på Friends Arena

Musikstilen, ljudvolymen och de ibland höjda rösterna föll mig inte i smaken – men stämningen! Glädjen! Och budskapet, givetvis. Awekening är en med svenska mått mätt jättesatsning, där Friends Arena hyrts för tre dagars gudstjänster. Det var verkligen roligt att se alla åldrar och många nationaliteter och – även om jag själv som sagt hellre hade hört annan musik – ett böljande publikhav framför scenen. Vi var många främlingar som bad för varandra, på golvet och på läktarna, och många vittnade om hur mötet med Jesus vänt upp och ner på deras liv.

Ett antal, högst fredliga, motorcykelklubbar utmärkte sig, med västar och olika grad av skäggighet. Gänget ovan var från Finland.

MDXL Färdigpratat om Shylock

56be74a21800002d0080be6d

I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.

Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.

Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.

Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.

MDXXVIII Norsk poesi den här gången

”Månadens diktsamling” i Poesibazaren – sista onsdagen i månaden – handlade i dag om Olav H. Hauge, norsk diktare, storläsare, ofrivillig äppelodlare, dagboksskrivare i 70 år, schizofren, jagad av damer. Publiken var påläst och la sig i. Märkligheterna avlöste varandra. Oväntat spännande.

MDXXVI Fick en presentation på halsen

För fyra veckor sedan hade vi en ”medarbetarmässa” på Stadsbiblioteket för alla som kunde och ville av oss medarbetare på de omkring 40 bibliotek som tillhör organisationen. Alla fick också frågan om man ville vissa upp något särskilt på mässan och jag sa att jag gärna hade ett mässbord där jag kunde demonstrera, med ett bildspel och lite material, hur vi jobbar med skyltning och boktips på Sturebibblan.

Men någonstans på vägen, från mig, via min chef till mässamordnaren, missuppfattades mitt förslag och jag fick så småningom ett mail med frågan om vilka klockslag som skulle passa för min presentation på rotundans scen. Jaha, okej då, men bara ett klockslag, tack. Jag fick dagens allra första presentationstid, skrev ihop ett manus till mitt bildspel och när dagen väl var inne och folk började droppa in i det då fortfarande stängda Stadsbiblioteket höll jag utkik efter kolleger från Östermalmsenheten, som Sture bibliotek tillhör, och när jag såg några gick jag fram för att övertala dem att sätta sig på åhörarbänkarna när jag skulle hålla min kvartslånga presentation. Hur ska annars presentatör nummer ett få folk att uppmärksamma att något händer på scenen? Men mikrofonvolymen var hög och när jag drog igång var det få som missade att det var dags för scenprogram. Bänkarna fylldes. Efteråt ångrade jag min raggningskampanj, när det visade sig att mässbesökarna under kommande presentationer visst hade tröttnat. Jag fick flest åhörare av alla, där jag stod och visade hur vi sätter in böcker i sammanhang, kombinerar dem på oväntade sätt eller lägger dem i skojiga påsar.

I dag kom ett mail från den som samlat ihop mässutvärderingarna. Där hade det funnits nio positiva kommentarer om min presentation. Oj oj oj, vad glad jag blev. En påminnelse till mig själv om att se till att återkoppla när jag sett eller hört något jag gillat.

MDXXV Esperanza Spalding och ett kyrkligt misslyckande

We went to Christian church when I was young, but I grew up with the kind of mom who would get out the Bible and do a critical analysis of what we had been taught in Bible study. I always had this underlying aversion to any kind of organized religion, mainly because I can’t get down with the premise that people who don’t believe what you believe are somehow less holy or inferior.

Den musikaliska superbegåvningen Esperanza Spalding är en riktig favorit, vars bästa spår jag lyssnade sönder för länge sedan. Den här artikeln om henne i New York Magazine, om en dag i hennes turnéliv, påminde mig om att det är dags att ge henne mer plats i mina Spotify-listor.

Samtidigt gjorde hennes barndomsminnen av kyrkan mig så oerhört ledsen. För att hantera sin stress använder hon sig av ett buddhistiskt mantra och stycket ovan finns med som bakgrund till det beslutet. Den som känner mig förstår att jag dessvärre inte tror att buddhistisk livsfilosofi i längden leder en människa rätt, och det gör mig upprörd och besviken när jag ser att kyrkan har släppt iväg personer som befunnit sig innanför dess väggar med känslan att den som inte delar tron är mindre värd. Det är ett stort misslyckande och kan inte bli mer obibliskt. För nyanseringens skull behöver jag lägga till att sådana känslor många gånger har andra källor än det budskap kyrkans ledare och medlemmar faktiskt förmedlat, men även när så är fallet är det ingen större poäng att kyrkan skyller ifrån sig. Att på en gång stå upp för och visa på tron och vara en välkomnande gemenskap för alla är kyrkans uppgift.