MDLV Qaisar är klok och bildning är bra, eller: Läs klassiker och låt ingen stoppa dig

Tack vare att en av våra kolleger tilldelades Svenska Akademiens bibliotekariepris förra året har Stockholms stadsbibliotek fått pengar till två frukostsamtal för personalen, varav det första ägde rum i morse. Samtalsledare var Yukiko Duke, gäster Aase Berg och Qaisar Mahmood, ämnet ”förändrade bildningsideal i en allt mer individanpassad verklighet”.

Summan av kardemumman – jag är team Qaisar. Jag tycker och tror att han har rätt när han rannsakar vissa sanningar som utvecklats och hålls högt av medlemmar i kpk-ligan – den kulturpolitiskt korrekta. Han återkom flera gånger till kanonbegreppet – litteraturkanon, teaterkanon, filmkanon – och att det sägs att det där är oviktigt, ja, så oviktigt att man inte ens kan säga att någon kanon över huvud taget finns. Det är klart att den finns. De som hävdar att den inte gör det är kulturellt medvetna och visserligen välmenande personer som eftersträvar ett inkluderande förhållningssätt genom att säga att var och en själv avgör vilka konstnärliga verk som är bra och viktiga. Men till saken hör att dessa personer i allmänhet själva känner till och förmodligen har tagit del av de verk som utgör världens och Sveriges kanon och därmed både har skaffat sig gemensamma referensramar och en stabil grund för att ta till sig och bedöma andra verk.

Så vad är egentligen problemet för den som inte tagit del av kulturklassikerna? Om kulturen inte ska rangordnas, om Stålmannen är lika bra som Strindberg, spelar det väl ingen roll vad man läser och vilka litterära referensramar läsningen ger? Problemet visar sig, enligt Qaisar, när någon gör resan från Tensta till Östermalm, bildligt talat eller kanske bokstavligt, och upptäcker att den gemenskap som utgörs av kulturellt bildade personer omgärdas av osynliga väggar.

Qaisar Mahmood hämtade sina exempel från teater- och filmsammanhang medan den litterära kanon är den mest relevanta i mitt yrke och den jag intresserat mig för mest genom åren. Min benägenhet att acceptera vissa verk som särskilt viktiga betyder inte att jag tycker att en politiskt sanktionerad litterär kanon nödvändigtvis är en god idé, men om man frågar mig om man bör läsa en och annan klassiker svarar jag ja. Det är ju inte säkert att klassikerna med något slags objektivitet kan sägas utgöra det bästa från sin respektive epok, men de började vid någon tidpunkt anses viktiga och har behållit sin relevans till i dag. Det innebär både att många läst dem och att de företeelser de tar upp har – eller har fått – något mått av allmängiltighet, och däri ligger poängen med att läsa klassiker. Det blir ett slags direktväg till tankar och idéer som inte bara påverkat väldigt många läsare under lång tid utan också fortsätter leta sig in i litteratur och andra kulturella yttringar. Jag kan träffa personer vars bakgrund inte liknar min, som inte är i samma ålder, kanske inte ens lever i samma land men som liksom jag i ett samtal om klass kan associera till Jane Austens satiriska porträtt, eller tänka på Brott och straff när det handlar om en förövares uppfattning om skuld. Jag förstår vad Kafkaartat innebär för att jag har läst Kafka och vet att ”storebror ser dig” som i Orwells 1984.

Aase Berg sa precis i början av samtalet att hon ofta känt sig brädad av kulturellt bevandrade personer hon träffat som citerar rader av Proust ur minnet, men nu har hon bestämt sig för att om hon läser en roman som någonstans refererar till Strindberg och hon missar den blinkningen behöver inte det vara pinsamt. Jag håller med till hundra procent, det är inte alls pinsamt, men utan att vara lika beläst som Aase Berg, med stor sannolikhet, har jag ändå ett annat perspektiv på blinkningar till litterära klassiker. Avsikten med författarens Strindbergsreferens lär inte vara att sätta dit bildningssträvande romanläsare med dåligt självförtroende, och om boken i fråga förlorar relevans om subtila referenser inte upptäcks är den helt enkelt inte särskilt bra. En roman behöver i allmänhet kunna stå på egna ben och läsaren som anar en koppling till Strindberg får en bonusupplevelse, en extra dimension rentav, om referensen gjorts av en intressant anledning.

Oavsett läsarnas grad av litteraturhistorisk bevandring utnyttjar alla tiders författare att sedan länge döda kolleger trampat upp vissa stigar, redan tänkt det de tänkt. Jag är för övrigt övertygad om att läsare ibland upptäcker litterära referenser som författaren inkorporerat utan att veta om det själv.

För att vara riktigt tydlig: Man är inte en sämre människa om man inte läser klassiker. Det är inte heller så att klassikerna är bra medan allt annat är bleka kopior. Och det går absolut att ifrågasätta urvalet – många manliga författare och få kvinnliga, en skev fördelning utifrån klass och andra grupptillhörigheter – men det är inte en anledning att förkasta litteratur med klassikerstatus, tvärtom. Ställ fram urvalet i ljuset, fundera på hur det speglar människors förutsättningar genom historien och vad det lär oss om hur vi kan tänka om vår samtid och framtid. Och den som blir avogt inställd av skevheten kanske faktiskt får tugga i sig att en gammal roman skriven av en välbärgad mansperson kan vara helt briljant och läsvärd för vem som helst.

Om jag tänker bort det faktum att jag är bibliotekarie med några terminers litteraturvetenskap i ryggsäcken och låtsas att jag visar ett första intresse för litterära tungviktare vill jag inte att mina frågor, till exempel vid en biblioteksdisk, ska få någon att tro att jag skäms för att fram till i dag ha läst fel böcker. Vad som anses fint och fult och rätt och fel i lässammanhang växlar med tiden, och just nu verkar vi alltså vara inne i en fas där värderingen i sig är ful och fel. Det är fint att säga ”du duger som du är”, men den som vill komma vidare i fråga om bildning behöver istället få höra ”ja, visst klarar du en utmaning!”. Det är så man öppnar dörrar.

MDLIII Amerikanska presidentvalet avgjort

Nej, jag hade ingen lust att ens gå upp i morse. Vissa, har jag hört, ser snöstormen som en förstärkning av dagens ödesdigra besked. Själv ser jag en skarp kontrast mellan beskedet och en ullig, mjuk och vacker värld. Till slut var jag ändå tvungen att gå till jobbet. När jag gick längs trottoaren såg jag två män, en äldre och en yngre, komma gående från varsitt håll och just mot platsen där de möttes vette baksidan av en skåpbil som fastnat i snön. De stannade som på en given signal och började tillsammans knuffa på bilen tills den kom loss. En vänskaplig axelklapp sinsemellan och de skildes åt. Världen var ullig, mjuk och vacker en stund.

MDLII En massa saker Peter Englund minns

9789127149663Peter Englund är född 1957 i Boden. Han kommer ihåg ett och annat från sin uppväxt, inzoomade detaljer och lite större sammanhang, specifika händelser i familjen och generella företeelser som andra i samma generation också minns. I boken Jag kommer ihåg radas minnena upp ett och ett i små numrerade stycken. Jämngamla får säkert en ordentlig nostalgitripp av läsningen. Min egen historia började tjugo år senare, så jag nostalgitrippar utifrån hörsägen. Upplägget var inte alls som jag hade förväntat mig, men det var trivsam – och väldigt snabb – läsning.

MDXLVII Crash course i Shakespeares sonetter

Varför botanisera i hyllorna för litteraturvetenskap på Stadsbiblioteket när man kan bättra på sina kunskaper om Shakespeares sonetter genom att titta på en tolv och en halv minut lång YouTube-film med snabba klipp och skojiga animeringar?

Två roliga detaljer: Filmen tar upp tre av Shakespeares 154 sonetter och de finns med bland de tio Helena och jag valt ut till cirkelträffen om sonetterna nästa vecka. Och: Tittar man noggrant ser man då och då en svag bakgrundsbild som föreställer bokhyllor i rotundan i nämnda stadsbibliotek.

MDXLVI Fattiga svenskar i främmande land

Swede Hollow, Ola Larsmos nya roman, lär vara utmärkt läsning för den som behöver påminna sig om att man som svensk inte ska vara så kaxig. Visst, vi är välutbildade, världsbäst på engelska bland nationaliteter som inte har engelska som modersmål och har i snitt och i jämförelse med andra mycket bekväma liv. Men så har det inte alltid varit. Det vore bra om vi kunde hålla det i minnet.

När jag har hållit föredrag om det gamla Stockholm, framför allt Östermalm – tidigare Ladugårdslandet – har en hel del fokus legat på levnadsstandardkontraster. Under 1800-talets andra hälft gjorde den pampiga stenhusbebyggelsen sitt intåg i området öster om Norrmalm och det är lätt att glömma att det som då försvann fanns i andra änden av skalan. När förändringen var genomförd pratade de nostalgiskt lagda om förlusten av charmiga stugor och trädgårdar. Carl Larsson, å sin sida, förknippar det Ladugårdsland han växte upp på med smuts, brännvinsångor, kackerlackor och svält, och han minns inte fel. Det trivsamma och det ruskiga existerade förstås parallellt, men vi har nog svårt att i dag föreställa oss de umbäranden som var vardag för de många mindre bemedlade i Stockholm och andra delar av landet för inte alls särskilt länge sedan. Sjukdomarna, superiet, alla småbarn som dog.

Sverige utmärkte sig för sin fattigdom och det är klart att folk flydde för att pröva lyckan på annat håll. Vissa gick det bra för, andra inte. Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade 1,3 miljoner svenskar Sverige och vi gjorde oss kända framför allt i USA som, just det, fattiga invandrare. Fattiga, otvättade invandrare som inte kunde språket och betraktades som kulturellt och intellektuellt lägre stående. Vilket förstås också präglade synen på dessa främlingars avlägsna hemland.

Om det här berättar Ola Larsmo. Historien kring det gamla bostadsområdet Swede Hollow i Minnesota är tydligen relativt outforskad och Ola Larsmo har nu dragit sitt strå till stacken genom att skriva sin, visserligen fiktiva, berättelse om några av områdets invånare, som en uppföljning av sin text om Swede Hollow i Dagens Nyheter i augusti 2013. I eftermiddag var han på Hedengrens och presenterade sin bok om den miserabla slummen i dalsänkan i St Paul. Vem vet, kanske bodde någon av mina östgötska släktingar i något av skjulen och fick sin inkomst genom att utföra livsfarliga arbetsuppgifter vid järnvägen. Den bilden var hur som helst inte svår att måla upp, Ola Larsmos presentation var oerhört fängslande, helt manusfri, och med en uppläsning ur boken som avslutning. Den finns i e-format i min mobil. Jag både längtar och bävar.