Författararkiv: Sandra

Jag har lärt mig att man ska stanna hemma när man är sjuk

Det är extremt sällsynt att jag ser en betald konsertbiljett gå upp i rök. Mitt konsertsällskap hade som tur var ytterligare ett konsertsällskap och behövde inte gå ensam. Och ska pengar brinna upp är det helt okej att det är sådana som sponsrat Samuel Ljundblahds releaseturné.

Istället för att avnjuta låtarna på nya albumet ”Right Now” i Eric Ericsonhallen (eller Skeppsholmskyrkan, som den har kallats lite längre än de senaste tretton åren) är jag förnuftig och stannar hemma med ont i nacke, bakhuvud och hals. Och oförnuftig och äter hämtpizza. Och kollar Babel, det räknar jag som förnuftigt.

Orgeldammning

Har ni dammat en orgel någon gång? Om Korskyrkans städdag är en tävling i mängd avlägsnat damm är det möjligt att jag leder. Hade förresten ingen aning om att piporna sitter löst och kan dras upp! Det blir så mycket lättare att damma mellan dem då. Vi får se om psalmerna framöver har ett annorlunda sound.

Distansfilmklubb: Det här är Astaire

Efter att LW och jag vältrat oss i vittrande viadukter och stationshus med snickarglädje var det uppfriskande att byta både sammanhang och format. Distansfilmklubben gillar visserligen dokumentärserier, men första säsongen – tio avsnitt – av ”Järnvägar och arkitektur” fick räcka och i kväll såg vi ett fristående program på 47 minuter rimmande betitlat ”Det här är Astaire”.

Det var en klassisk, lättsam biografisk dokumentär om verk snarare än liv, med korta filmklipp – mest ur dansnummer, förstås – som varvades med kommentarer av filmkritiker, totalt fyra olika personer. Ganska underhållande, ganska informativt, men välgjort? Nej. Eftersom samma fakta och anekdoter om Fred Astaires karriär genomgående upprepades två eller tre gånger direkt efter varandra framstod de fyra intervjuade männen som vilka fans som helst som råkat läsa samma Fred Astaire-biografi och dokumentärskaparna som nybörjare med för lite material. Lägg till detta en svensk speakerröst som visserligen lät charmigt munter, men som LW uppfattade som TV-presentatörsrösten som under eftertexterna talar om att en nyhetssändning strax börjar och som jag tyckte lät precis som intalad text till en PowerPoint-presentation om User Experience-metoder på bibliotek (en jag råkade höra i höstas, alltså).

Generellt sett är jag ganska ointresserad av skådespelares privatliv och uppskattar när dokumentärer uppehåller sig vid deras yrkesutövande och därigenom också säger något om konstformen och branschen, i det här fallet hur amerikansk musikalfilm förändrades från 1930-talet och framåt. Alltså, vilka supersnygga scener man åstadkom i sång- och dansfilmer under de svartvita åren! Men det visuella var också huvudsaken, att handlingen alltid var urlöjlig påtalade de intervjuade filmkritikerna samstämmigt. Å andra sidan lär Fred Astaire ha hjälpt intrigerna på traven genom att se till att de ingick i sång- och dansnumren, som dessförinnan kommit som avbrott i historien.

Mest givande var trots allt att se Fred Astaires dans, med eller utan partner, och man hade gärna velat bokmärka ett helt gäng Astaire-filmer i någon strömningstjänst, men hos de fyra jag har tillgång till just nu finns inte en enda. Tidiga Hollywood-klassiker borde vara obligatoriska hos filmförmedlarna.

Bokcirkelfrågor till Huset vid Flon

Nu har det avslöjats – 2022 års ”Stockholm läser”-bok är Huset vid Flon av Kjell Johansson! I november fick jag uppdraget att skriva bokcirkelfrågor till den och satte igång en noggrann genomläsning. Här finns oändligt mycket att prata om, det är skickligt berättat och historien rymmer många ämnen, lager och perspektiv, så listan över intressanta frågeställningar blev snabbt lång och behövde bantas. Till slut hade jag formulerat tio frågor och den här gången skulle de inte publiceras i den pocketutgåva som sedan 2011 kommer årligen i samband med ”Stockholm läser”-avslöjandet, utan bara tryckas upp på pappersstickor för att användas inom Stockholms stadsbibliotek och kanske i andra sammanhang där årets bok figurerar. De tio frågorna blev också förkortade efter att jag lämnat dem ifrån mig – men här kommer de i sin helhet.

Bokcirkelfrågor till Huset vid Flon

1. Den allra största delen av handlingen utspelar sig i stadsdelen Midsommarkransen, strax sydväst om Stockholms innerstad. Miljöerna och tidsandan, från 1940-talet och framåt, är avgörande för historien. Vad kan det göra för skillnad om man som läsare är bekant eller obekant med platsen och tiden?

2. Romanens berättare är vuxen, men berättar ur det perspektiv han hade som barn. Vad tillför barnets blick?

3. Den alkoholiserade pappan har flera skiftande sidor, samtidigt som hans beteende följer ett ständigt upprepat mönster. Väcker han sympati? Ilska? Andra känslor?

4. Mamman i familjen hamnar i underläge när maken dricker, men står för stabilitet och framåtblickande. Vilka andra funktioner har porträttet av mamman genom historien?

5. Systern Eva har en särpräglad personlighet redan från barndomen, men hennes röst tar som mest plats i historien när omkring 40 år gått sedan vi först mött henne som barn. Vilken är hennes roll i uppväxtskildringen? Vad får hennes resonemang om sanning och lögn för betydelse?

6. Mormor och morfar finns nära, en trappa upp, men hålls ofta på avstånd, på olika sätt och av olika skäl. Vad säger de om tiden som går? Om fattigdom, ålderdom och värdighet? Om familjesammanhållning och ansvar?

7. Familjen i romanens centrum, och några andra i området, tillhör inte “de vanliga”, men med tiden gör vissa personer en resa in i “de vanligas” gemenskap. Är det av egen ansträngning eller har det att göra med att samhället förändras?

8. För huvudpersonen är tillvaron full av berättelser. ”Det må vara att allt jag berättar inte är alldeles sant, men allt har jag upplevt”, säger han, och vi kan ibland undra om han hittar på, minns fel eller har missuppfattat det som skett. Hur kopplas pojkens berättande ihop med hans rädsla för att dö? Med moderns litteraturintresse? Med behoven att ordna verkligheten eller fly ifrån den?

9. Romanen behandlar stora ämnen som familjeband, utanförskap, samhällsbygge, fysisk och psykisk överlevnad och gudstro. Vilka budskap förmedlar den?

10. Huset vid Flon är den första delen i en serie. På vilka sätt står den för sig själv? Om du fick bestämma – vilka aspekter skulle utvecklas?

—

Apropå serien har Weyler i dag gett ut alla fyra delar och det är det nya fina omslaget till Huset vid Flon som syns här. Boken gavs ursprungligen ut 1997.

För den som vill läsa om Afghanistan

Vi skyndar oss att föra ut våra egna från det numera talibanstyrda Afghanistan, sa USA och andra länder, för risken för terrordåd vid Kabuls flygplats är hög. I dag small det. Minst 60 döda.

Under kvällspasset i Rotundans informationsdisk skyltade jag med Afghanistanrelaterade romaner. En kollega visar några av dem.

Tills alla dör av Diamant Salihu

»Vet du vad jag har insett?« säger han innan vi skiljs åt. »Det är egentligen ingen skillnad mellan kriminella och vanliga människor.«

Han pausar en stund innan han fortsätter:

»Det är bara att de vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet.«

I journalisten Diamant Salihus reportagebok om gängvåldet i och kring Rinkeby, Tills alla dör, vimlar det av unga män som sjunker djupare och djupare ner i kriminaliteten och så finns det en, Khaled, som rör sig i rätt riktning. Skildringen av Khaleds väg ifrån den brottsliga banan antyder att hans motivation är stark, men hindren många, och hans tålmodiga ansträngningar för honom framåt i extremt långsam takt. Stödet från samhället beskrivs som både starkt och svagt – där finns både insatserna som kostar mycket pengar och löftena som inte hålls.

Genom hela boken gör författaren, poliser, sörjande mödrar och starka systrar försök att förklara varför det har blivit som det har blivit i Rinkeby. Hur hänger det ihop? Skjutningarna, gängbildningarna, de dåliga skolresultaten, diagnoser som ADHD, etniskt ursprung, klantraditioner, fattigdom, stora familjer, frånvarande fäder. De somaliska ungdomarna som hamnar snett, medan andra nationaliteter klarar sig. Sönerna som går under, medan döttrarna skaffar utbildning och jobb. Att ”samhället drar sig tillbaka” pekas ut som en förklaring av flera parter – en helt rimlig sådan, om man med det menar vilken service och trygghet som finns, eller inte finns, i stadsdelen – men samtidigt innehåller boken mängder av exempel på att skola, socialtjänst, polis och hjälporganisationer lägger stora resurser på individanpassade insatser.

Svaret är att det inte finns några svar. Många spekulerar, ofta med kloka ord och befogade antaganden, men hittills har ingen bevisat någonting, vare sig klargörande orsakssamband eller fungerande åtgärder. Bristen på svar gäller också Khaleds repliker ovan, som avslutar ett av kapitlen där han står i centrum. ”De vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet.” Det låter insiktsfullt, men vad betyder det? Vilka är de vanliga, alla icke-kriminella? Varför låtsas de? Och vad gör de, eller vad låter de bli att göra, för att förtjäna att kallas ”en del av problemet”?

Med det sagt förväntar sig nog ingen att en reportagebok ska presentera särskilt långtgående förklaringar eller lösningar, hur grundligt det journalistiska arbetet än är, med bredd och djup och många röster som kommer till tals, utom alla – och de är enligt författaren många – som säger att de vill komma till tals, men i slutänden inte vågar. Den begränsningen till trots är Tills alla dör kanske det närmaste man kan komma en helhetsbelysning av Rinkebys gängkriminalitet på populärnivå. Den genomsyras av hopplöshet, mer än jag hade trott. Trösten, tills vidare, är att viljan till förändring finns, hos många av föräldrarna, poliserna, lärarna och de andra runtomkring. Man kan dra slutsatsen att de dyra stödinsatserna är verkningslösa när våldsspiralerna inte tar slut, men vem vet hur snabbt de hade snurrat utan motkraft. Vi får inte sluta lägga oss i, på de sätt vi kan. På något plan kommer också Diamant Salihus reportage att göra skillnad.

21365 steg

Nu börjar äntligen det gråbruna övertaget lida mot sitt slut. Välkommen, vårgrönskan!

Varken SB eller jag är särskilt bekant med Lill-Jansskogen, och vad som tar vid i dess norra ände visste vi bara på ett ungefär när vi började vår efter-jobbet-promenad vid Storängsbotten. Efter att ha mött två hästar med ryttare och några enstaka flanörer såg vi folk mest på håll och hade gångvägen (som helt uppenbart också är ridväg) för oss själva.

Nu är det knappt fyra veckor sedan vår senaste coronaanpassade sällskapsaktivitet – Östermalmspromenad den gången – och under eftermiddagens uppdatering upptäckte vi ett par gemensamma erfarenheter från de senaste dagarna. Vi har båda sökt kurser inför höstterminen i sista minuten och tittat på lägenheter. I övrigt var samtalsämnet kolleger – hur man umgås på jobbet och utanför jobbet, när en kollega även är en vän, när en före detta kollega övergår till att vara en vän. (När jag tänker på det så här i efterhand låter det som en ganska typisk övernördig Seinfeld-konversation.)

Tack vare min miss i fredags eftermiddag, när jag packade ner datorn i ryggsäcken på jobbet men lämnade kvar strömkabeln, kan jag nu lägga ihop Lill-Janspromenaden med den timslånga jag tog i morse, till biblioteket tur och retur för att hämta kabeln, och är uppe i 21365 steg. Över 20000 andra dagen i rad. Det är bra, de återkommande hemmaarbetsdagarna är väldigt dåliga för mitt årsgenomsnitt.

Injeramiddag

Ibland äter jag mat som är fantastiskt god utan att jag förstår hur. Hur kan enkel vegetarisk mat i Indien, som jag själv har bevittnat tillkomsten av, bli så smakrik? Varför kan jag inte återskapa den hemma? Och hur kan en mild linsgryta, oansenliga gröna bönor, lök, potatis och syrlig injera utgöra en så perfekt smakkombination?

Matlådan köpte jag via Too Good To Go från Café Zeppelin, som ligger en kort promenad hemifrån. Jag har varken varit i Etiopien eller Eritrea, injerans hemländer, men förknippar de tunna, elastiska pannkakorna med min kompis AN, som tillbringade några månader i Eritrea för en massa år sedan. Jag minns inte sammanhanget, men någon gång, någonstans åt jag mina första injerabitar tillsammans med henne och instruerades i att nypa eller svepa upp gryta med dem.

I kväll, efter digital bokcirkel, blev hälften av lådans innehåll förträfflig comfort food att värma upp i en skål och äta med händerna. Längtar till i morgon kväll, när jag ska äta resten.

Stilig liten matsal på Radisson Collection Strand Hotel

Mitt i restaurangbesökssvälten fick jag i alla fall en anledning att ta en titt på den här fina och trendriktiga inredningen på Radisson Collection Strand Hotel vid Nybrokajen, där jag hämtade en Too Good To Go-kasse. Jag fick lite ögongodis och ett trevligt bemötande, men tyvärr inte så särskilt bra innehåll i kassen den här gången. Nåväl, you win some, you lose some. Den överblivna maten från frukostbuffén blev uppäten istället för att slängas, i alla fall.