Häromdagen fick jag ett sms från Posten om att jag hade ett paket att hämta på Hemköp. På Dragarbrunnsgatan 50. I Uppsala. Så kan det gå när man beställer saker och inte har koll på att den angivna adressen stämde fram till för åtta år sedan. Nu har jag visserligen ett annat ärende till Uppsala inom kort, eftersom jag fyllt år och därmed kommer att bjudas av gamla kursaren EM på den årliga mockabakelsen på Ofvandahls, men så råkade jag tänka tanken ”ja ja, man får väl ta tåget till Dragarbrunnsgatan och hämta ut det där paketet”. Det var en frestande idé. Uppsala besöker jag i allmänhet bara en gång om året, på mockabakelsedagen, och då hinner jag aldrig se allt jag vill se och göra allt jag vill göra. Dessutom hade jag ledig fredag i går. Det blev en tur till Uppsala.

Efter att paketet var hämtat gick jag till Stadsbiblioteket, vandrade från avdelning till avdelning och mindes studenttiden. Om jag försöker bortse från mina känslomässiga band skulle jag nog knappast säga att det är ett särskilt vackert bibliotek, det är rätt brokigt på sina håll och har ett slags väntrumsestetik med ljust trä och omotiverade färgklickar här och där – men det skriker svenskt folkbibliotek lång väg, och jag älskar svenska folkbibliotek, särskilt det här.

Ett stenkast från biblioteket ligger Linnéträdgården med sitt orangeri, där jag under en period var engagerad i Konstsommar, en förening som sedan 60-talet arrangerar konstutställningar och litterära och musikaliska aftnar. Jag kände mig som en udda fågel i gruppen (yngst med ganska god marginal), men jag hittade mina uppgifter, som bland annat bestod i att kontakta författare vi ville bjuda in och skriva informationsblad om de medverkande i sommarens program. När jag tänker tillbaka på de där somrarna minns jag framför allt doften där i 1700-talshuset och det knarrande trägolvet. Men till min besvikelse kom jag nu inte närmare orangeriet än platsen varifrån jag kunde ta bilden ovan, nämligen vid avspärrningen som man tydligen måste betala inträde för att komma förbi.

Jag tog istället en promenad längs ån i solskenet och passerade några av Uppsalas kännetecken – fulla cykelställ, domkyrkan med sina tre torn och Carolinabacken, som man ska rusa ner för efter mösspåtagningen klockan tre under valborgsfirandet.

Sedan hann jag inte så mycket mer. Köpte jordgubbar, hallon och bigarråer på väg till tågstationen, passerade Baptistkyrkan där jag var med i en gospelkör och ryckte åt mig en DN Kultur som sympatiskt nog stod i gratisställ.

Inom fem minuter söder om stationen i Uppsala ser landskapet ut så här.

Direkt från Centralen hemma i Stockholm tog jag mig till Södermannagatan, och någonstans på vägen förändrades vädret radikalt. En av mina favoritgallerhissar leder upp till LW, som sa att jag missat årets skyfall, och trots att det hunnit torka upp mullrade åskan fortfarande utanför fönstren.

Det var dags för F’n’F (film-och-fudge-kväll) och den här gången var temat påsk. Förra årets Christmas in August var ganska lätt att arrangera, Easter in July var svårare, men vi gjorde vad vi kunde. Godispåskägg gav klockrena vibbar och den ena filmen vi såg, ”Easter Parade” med Judy Garland och Fred Astaire, hade i alla fall ett litet påskinslag. Nästa film, ”An American in Paris” med Gene Kelly, hade inget med någonting att göra, vi var bara allmänt intresserade hederlig gammal sång och dans. Att påskanknytningen vad gällde fudgen var ganska långsökt gjorde inte heller så mycket, gott blev det – den ena rörde vi ner marsipan i och i den andra hade vi lemon curd, för att det är gult (att själva fudgen blev brun behöver man ju inte bry sig om).