Dag tre under Sandras kulturfestival och Kungsholmen stod på tur, efter att Vasastan och Östermalm avverkats, men ibland får man lov att lyssna på publiken och publiken ville ha Östermalm. Alltså blev det en repris på gårdagens fullsatta Östermalmsvandring, plus en dagtidsvandring, en kortare variant av Östermalmsrundan, specifikt för föräldrarna. Det är inte alla stockholmsguider som får vandringsdeltagare särskilt tillresta från Örebro.
Efter kvällsturen gick jag och två av deltagarna och åt på K25, den halvindustriella men lagom gemytliga food court-miljön där det knappast var rusning. Att äta med vänner på lokal är en uppskattad exklusivitet i min coronaanpassade tillvaro, särskilt två på samma gång.
Det finns ju en och annan restaurang i Stockholm med amerikansk profil och det här året valde S och jag Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan – ett ”högkvalitativt steakhouse med New York-känsla”, enligt dem själva – för vår 4:e juli-middag. Vällagat, trevligt, amerikanska portioner, men dåliga coronaavstånd mellan sällskapen.
Därefter långpromenad till Götgatan och lägenheten där S bor över och kattvaktar tre devon rex-damer, varav en var ett nytillskott. De två ljusa har jag träffat förut, men den mörka Rosie, extra petite, flyttade nyligen in och tog sig genast en framträdande plats i kattgruppen. Hon var också den mest sällskapliga av de tre när S och jag satt i köket, kollade gågatans fotgängartrafik uppifrån och åt Oreos och Ben & Jerry’s Cookie Dough. En ultimat 4:e juli-kväll, helt enkelt.
Här har fikat ställts fram på bryggan nere vid Norr Mälarstrand och en flaska handdesinfektion syns till vänster, för att verkligen markera vilket år bilden är ifrån. Födelsedagsfirande på den här platsen är ju faktiskt något återkommande, inte en särskild coronaanpassning.
Men jag är glad över uppslutningen, att folk ger sig ut i kollektivtrafik eller över huvud taget deltar i en sammankomst är ingen självklarhet just nu. Dessutom blev jag uppmärksammad på jobbet i dag, med blommor och ett fint paket Earl Grey från kollegan J, kollegan A brast ut i spontan födelsedagssång i korridoren och kollegan K gjorde detsamma i kundtjänstrummet, samtidigt som han storstilat sträckte fram ett blad brutet från en krukväxt.
Ibland blir man sugen på mexikanskt och blåbärspaj. Jag gjorde lite research, det verkar som att man äter blåbärsdesserter i Mexiko också. (Men det här var äktsvenska egenplockade Örebroblåbär i smulpaj).
Tur ändå att det är sommar och utomhusvänligt väder när det är smittfria nöjen som gäller. Inget hindrar picknick i park, även om man får räkna med tiden och ansträngningen att ta en långpromenad före och efter när man som Kungsholmsbo ska möta upp picknicksällskapet LW i Vitabergsparken och kollektivtrafik ska undvikas.
Många hade förstås liknande idéer, men vi valde en mindre eftertraktad plats, precis där området vid Sofia kyrka övergår i en brant med sly ner mot Skånegatan. Där fanns det en stubbe perfekt att förvandla till picknickbord med medhavd duk (som LW fått i jobbet på Frälsis, tillverkad på Salomonöarna med Frälsisfärgerna i batikmönster). Fram med jordgubbar, kex och choklad.
Coronan stoppar inte lägerekot! Har vi setts och fikat till minne av Bristol-resan i mars 2014 sedan dess kan vi inte sluta nu. Inget kaffe och inga chokladbollar, men i övrigt var det sig likt, inklusive att den av oss som brukar ansluta sig lite sent anslöt sig lite sent.
Hade det varit en normal Kulturnatt hade LW och jag tagit sällskap ute i vimlet, men nu blev den coronaanpassat digital. Efter att ha gått igenom programmet, som bestod av kortare och längre videor och några livesändningar, konstaterade vi att vi hade många överlappande förprickningar, så under gårdagskvällen satt vi på varsitt håll och såg bland annat följande på Kulturnattens Instagram:
Stockholms Improvisationsteater spelade upp improviserade stycken och sjöng improviserade sånger, med publikmedverkan medelst skrivna kommentarer.
Romeo & Julia-kören showade på Vasamuseet.
Italienska kulturinstitutet presenterades i en faktaspäckad film med italienskt tal och engelsk text. Här ska inte Kulturnattspubliken skämmas bort med lättillgänglighet, inte.
Livevisning av Stadshuset med två guider och en aktiv tittarskara som skrev frågor och fick svar.
En visning på Medeltidsmuseet om brott och straff.
Livesändning från Stadsarkivets magasin nere i berget (modigt val, med tanke på svajig uppkoppling) med fokus på historien om Afred Andersson Ander, Sveriges sista avrättade brottsling.
Parallellt med Instagram-tittandet hade LW och jag Messenger-kontakt, mest i text, en stund med video. Det är bara att vänja sig vid att det är så man umgås i dessa tider. Med tanke på hur väldigt snabbt Kulturnatten var tvungen att ställas om till digitalt format var det ett bra program, men jag kunde inte låta bli att tänka på tidigare Kulturnätter och hur mycket jag har uppskattat tillfällena att besöka ställen jag tidigare inte kommit på att besöka (som 1800-talsmöblerade Stigbergets borgarrum och S:t Peters kyrka på Upplandsgatan) och göra saker som annars inte är möjliga att göra (som att gå på Konserthusets tak och se utsikten från Stadshustornet by night).
På kvällens lista stod också ”Den dramatiska berättelsen om Gustav III:s lit de parade”, slottets Kulturnattsbidrag, men den filmen släpptes kvart över elva och efter att ha tittat på filmer från sextiden var jag ganska mör i ögonen och huvudet och sparade den till i dag. Berättelsen var sannerligen dramatisk och jag hade inte hört den förr, om den enormt stora skara som ville se kungens stoft på slottet och hur flera personer trampades ihjäl på väg ut.
Ska man ha ett positivt perspektiv kunde vem som helst i världen ta del av Stockholms Kulturnatt det här året.
Det blev en påskafton ändå, i goda vänners lag på en altan på Ekerö. Vi höll oss utomhus i princip hela tiden och åt mat från kök och grill. Den laboratoriearbetande läkaren i sällskapet hade jour och smet iväg till sin dator ett slag, för att sedan komma tillbaka och rapportera om hur många nya covidsmittade som just bekräftats. Man kommer inte undan sjukdomen långa stunder i sträck.
Efter att tre av oss suttit lite lagom utspridda på en buss steg vi av i den här miljön.
Piffigt och påskigt.
Äggjakt i terrängen! Oj vad jag uppskattar att man inte behöver vara så förskräckligt vuxen hela tiden.
Efter att länge bara ha träffat vänner digitalt var det en väldigt trevlig normalitetsupplevelse att sitta med kompisen J och äta varsin knallröd red velvet-croissant på Mr Cakes uteservering, granne med Engelbrektskyrkan. Avstånd hölls, givetvis, och när vi kom vid öppningstid var det vi och två sällskap till på plats på stans annars mest fullsatta café. Gott om utrymme, många oanvända bord.
Jag har helt glömt sammanhanget, men för en tid sedan läste jag om någon hotellrestaurang i något land och började fundera på vilka sådana vi har i Stockholm. Jag känner bara till de självklara och ett fåtal till och började googla. Högt upp i någon lista kom Bonnie’s på Bank Hotel. Jag frågade JF om hon ville testa deras brunch en lördag och det ville hon tillräckligt gärna för att offra en del av gårdagens linedancepass.
Rörelsen i lokalen när vi just kommit dit stod mestadels personalen för, det var bara två sällskap som diskret satt vid sina bord, men det ändrades snart. Efter den lilla research jag gjort hade jag sagt till J att det verkar ganska posh och att gästerna kanske utgörs av ”kostymer”. ”Ja. Eller barnfamiljer”, sa JF. Hon hade mer rätt än jag. Vid en grupp väninnor mitt i mitt synfält stod en barnvagn och vid ett längre bord vid sidan om oss satt ett flertal par med två småttingar som hivades runt i sällskapet. Men stämningen hölls på en milt festlig nivå, inget skrik och spring under kristallkronorna.
Våra klassiska brunchmackor var goda, men det är desserten jag kommer att minnas. Vi funderade länge. Glass? Crème brûlée? Till slut bestämde vi oss för ”Smash the piggy bank”, en dessert för två. Den var en hel liten upplevelse. En bricka med diverse små skålar placerades på en ställning vid vårt bord och de olika ingredienserna spreds ut på ett fat grundat med vaniljparfait. Innan kolasåsen hälldes över skulle JF och jag med gemensamma krafter slå sönder en guldglänsande chokladspargris, fylld med maränger och annan knaprig topping i rött och guld. Det framgår inte riktigt på bilden hur stor portionen är. Vi orkade inte allt.
Utformningen av damrummet (fast här var det damernas och herrarnas i ett) är också en viktig faktor vid utvärdering. Väl godkänt på den punkten med.
Theomis 