MCDXXXIV Mat och musik

Krogveckan pågår (den är mer än två veckor lång, i år mellan 1:a och 16:e februari). Jag och Sofia satt förra lördagen i bistron på Fotografiska och smidde planer, tittade på olika restaurangalternativ och deras Krogveckan-menyer. Eftersom det kostar lika mycket överallt, 250 kronor för förrätt och varmrätt eller varmrätt och dessert, gäller det att hitta ett ställe som man inte i första taget skulle unna sig att besöka annars, och valet föll till slut på Edsbacka Wärdshus, Sollentunakrogen med 1600-talsanor.

Den enda gemensamma lediga kväll vi hittade i våra kalendrar var just i kväll. Vi hade konstaterat att det var lätt att få bord, många lediga tider, och när vi kom fram var det också ganska glest mellan sällskapen. De få som satt där försvann dessutom pö om pö tills det bara var jag och Sofia kvar, trots att klockan inte var så mycket och det var långt kvar till stängning, men det gjorde inte oss något. Vi satt i ett mysigt litet rum och åt kanongod mat, nämligen skogssvampsoppa med crèmebakat ägg, hasselnötter och jordärtskockschips och därefter rödvinsbrässerad högrev med oxkorv, schalottenlöksmör, glaserade vintergrönsaker och mandelpotatispuré. Före och mellan rätterna tuggade vi i oss oväntade mängder gott bröd med smör och färskost som serverades i små frestande skålar.

Mycket mätta och mycket belåtna lämnade vi sedan vårt bord, där vi som två tanter klagade en aning på draget, och flyttade till varsin fåtölj i entrén, tog kaffe respektive te på maten och pratade lite med en i personalen, som nu inte hade fler att passa upp på än oss. På frågan om det var exceptionellt tomt svarade hon att det hade varit full fart i går kväll, men att en söndag i början av året tycks förbli en lugn dag, trots Krogveckan-satsningen. Bra för oss två, med flera i vår vänkrets, som ofta har lättast att ses just på söndagskvällar.

För den som möjligen undrar om jag och Sofia satt och åt mat där i bistron på Fotografiska medan vi diskuterade vart vi skulle gå och äta mat, så är svaret nej, jag satt med en svartvinbärsdricka och Sofia med en kopp te vid ett bord nära den lilla scenen där Ecology spelade, ett samarbete mellan en svensk och två brasilianska musiker. I kväll letade jag upp deras skiva på Spotify, och trots att det är sydamerikanska tongångar kan jag inte låta bli att associera till Björn J:son Lindhs musik i polisfilmen ”Mannen på taket” från 1976 när jag hör tvärflöjt till snabba rytmer. Är väldigt förtjust i tvärflöjt i jazziga och andra svängiga sammanhang.

Men på Fotografiska var vi i första hand för att se utställningen om den arabiska våren, med bilder av bland andra Roger Turesson, som den jag fräckt klippt ut en ruta från nedan. Jag fick blandade känslor av utställningen, tänkte mycket på hur jag själv försöker hitta linjer, perspektiv och rörelse när jag tar bilder, och liknande tankar bör ha rört sig i huvudena på de här fotograferna (med vilka jag i övrigt inte jämför mig). Det blev jobbigt att se genomtänkt komponerade bilder från så brutala sammanhang. Bilden nedan var den mest finstämda av dem alla. I de flesta var lidandet akut.

För att återgå till ämnena mat och musik, i vår fredliga och överflödande del av världen, är här lite dokumentation från söndagskvällen för en vecka sedan.

Jag, Jenny F, Jenny H och Mireia sågs återigen på Boqueria och åt tapas med i stora drag samma intryck som förra gången – maträtterna är miniatyrsmå men goda, efterrätterna är fantastiska. Här syns min gröna basilikasorbet och Mireias gula mangodito. Vi pratade om mycket, men höjdpunkten var att höra om Mireias två veckor långa vistelse i det lilla samhället Murjek i Lappland, där det var 35 minusgrader och renar på vägen. Hon hjälpte till i byns vandrarhem mot mat och logi och träffade en hel rad vänliga människor som tog hand om henne och visade omgivningarna. Jag blev så glad och stolt över mina landsmän norröver som tyckts ha varit så enormt gästvänliga mot vår spanska vän.

Eftersom Mireia är vår tapasexpert hade jag inför kvällen bett om lite pre-tapas-musik för att komma i rätt stämning. För den som vill ta del av spellistan finns den här.

MCDXXXI The Emperor och – på efterfesten – Lureena

För precis en vecka sedan hade The Emperor urpremiär på Operan och jag och Anna var där, även på premiärsamtalet innan. När de båda koreograferna bakom kvällens dubbelföreställning berättade om sitt respektive verk var det lätt att tro att Jo Strømgrens socitetsfest skildrad genom klassisk balett skulle vara enkel att ta till sig och tycka om, medan Örjan Anderssons mer moderna dans till Beethovens Kejsarkonsert skulle bli en utmaning. Spännande nog hade de ännu inte sett varandras verk.

Det blev – i min smak – helt tvärtom. Först ut var Örjan Anderssons ”Exposition and the body”, som inleds med att scenen kryllar av dansare i svarta trikåer, därefter dansar ett par i lång klänning respektive vid rock ett känslosamt stycke och slutligen är samtliga dansare tillbaka, alla i rock eller klänning. Vid scenbytena byts också bakgrunden ut i och med att det röda draperiet effektfullt faller för att blotta ett grönt, som senare också faller för att avslöja råa lampor. Musiken under det ensamma parets dans var kalasfin, och det var överlag en lagom dramatisk estetik som tilltalade mig mycket.

Efter pausen – vi pressade in oss i guldfoajén som alla andra – fick vi se ”Gaîté Suédoise”, där unga kvinnor och män, uppklädda till tänderna, dansar, festar, umgås och skämtar i slottsmiljö, på ett plumpt och pinsamt sätt. Två tjänsteandar, en kvinna och en man, kontrasterar både genom att de visar varandra riktig ömhet och att de är klädda i maximalt färglösa kläder. Det hela spårar ur i brutala övergrepp, där uppassarna är offren, och som slutscen dyker kungen och drottningen upp, som två parodiskt vinkande silhuettfigurer. Festfolket skärper genast till sig och hälsar vördnadsfullt. Sammanfattningsvis: För mycket buskis och burlesk och övertydlighet.

Efter föreställningen myllrade vi ut ur salongen tillsammans med en lång rad pratglada personer som vi antog var släkt och vänner till dansarna och som precis som vi satt långt fram på parkett. I den bistra kylan gick vi i riktning mot Norrbro, och jag var tvungen att tjoa lite om att dansaren Nadja Sellrup, som varit med i verk nummer ett, hade favoritmarkerat den glada tweeten jag skrivit i pausen, men sedan bytte vi fokus och ställde om från premiärlejon till pubpublik. På Wirströms på Stora Nygatan, en trång, sorlande och vindlande lokal, letade vi oss ner till källarvalven och bluegrassbandet Lureena, där Annas syster Elin är med som sångare, violinist och, får man väl säga, kapellmästare, eftersom det var hennes jobb att hålla ordning på resten av bandet, under spelande och under paus. Låtskrivare är också ett uppdrag, som hon visserligen delar med andra i bandet samt bland andra Dolly Parton.

Det var väldigt kul och medryckande, några glada bitar och andra mer smäktande, skön stämsång och lite tvekande insatser från musiker som helt nyligen hoppat in i gruppen. Förutom sången var det lätt att uppskatta den tyska banjospelaren med stormhatt. Jag och Anna hamnade dessvärre bakom en bastant pelare med ett antal hundra år på nacken, men i pausen tråcklade vi oss fram för att passa på att prata med Elin och upptäckte då en soffa där vi kunde sitta bakom basisten. Man såg inte bandet så bra, men hade desto bättre uppsikt över publiken, som både spontandansade och sjöng med.

Svenska Dagbladets tentakler sträckte sig inte så långt som ner i Wirströms källare den kvällen, men The Emperor recenserade de.

MCDX Ibland får man allt man önskar

Lunch för hemlösa i Korskyrkan med extra fantastiska volontärer, utpustning över en kopp kaffe på Espresso House, pilates på Forsgrénska badet och semmelpremiär med Lena på Chokladfabriken. Dessutom snö och glitternaglar.

MCCCXCIX Nyår i Hässelmara

Det blev nyårsfirande i Hässelmara på Värmdö, på Jenny H:s familjs lantställe. Kolsvart och stjärnklart. Åtta personer, god mat, tolvslag nere på bryggan, dit man kunde ta sig om man lyste med mobilens ficklampa och försökte undvika de lerigaste partierna. Gruppfotografering i mörkret med varierande resultat.

Kreativiteten slog till över glaset med salta pinnar, innan fem av oss tog den fullpackade nattbussen hem (som tog en och en halv timme bara till Slussen).

2014 är här!

MCCCLXVI Årets Stockholmspaket

Jag fick fria händer att utforma en dag på stan i Stockholm under Uppsala-Ericas årliga besök, som sammanföll med två intressanta aktiviteter – Wasa julmarknad på Norrtullsgatan och Kåldolmens dag på Historiska museet. Det givna upplägget blev därmed: Promenad från Centralen till Odenplan, ett svep över marknadsstånden längs Norrtullsgatan där skolklasser och andra sålde vantar, flätade hjärtan och knäck, kort fikapaus på Fabrique, som frestade med saffranscroissanter, promenad till Historiska där vi hörde fyra korta föredrag om hur Sveriges och övriga världens historia hänger ihop, soppa på Kaffeverket, NK:s julskyltning och en tur förbi Kungsan och Operan för att fördriva tiden tills Ericas tåg skulle gå.

Kåldolmens dag är en ny bekantskap, vars devis ”Sveriges historia finns i världen och världshistorien finns i Sverige” är tilltalande på flera sätt. De korta föredragen gav mersmak.

MCCCLV Man träffas för sällan, men plötsligt blir det av

”Dumplings och te hos Charlotta och Henrik” var länge en kalenderanteckning som låg en bra bit bort i framtiden, men i helgen som gick – äntligen! Jag och Sofia tillbringade ett dygn i Skövde med tidigare Stockholmsvännerna som flyttat dit och bor i radhus, Charlotta jobbar på förskola och Henrik är pastor i Skogsrokyrkan.

Det är klart att man såg fram emot middagsmenyn, Henrik är en mästare vid spisen. Efter att vi hämtats på stationen och kört en vända då vi fick stans sevärdheter utpekade för oss – inklusive fem, sex kyrkor av olika tillhörighet – stannade vi till på parkeringen utanför Kvantum, där Henrik skulle köpa kompletterande middagsingredienser och frukostmat. Jag, Sofia och Charlotta pratade på där i bilen medan Henrik klev ut och sa att det nog skulle gå fort, men det dröjde bara någon minut innan Sofia sa att hon gillar ju att gå på mataffärer, och jag tänkte samma sak. Charlotta fick lov att ringa upp Henrik för att fråga hur lås-och-larm-fjärrkontrollen till deras lånade bil fungerade och inledde samtalet med ett angeläget: ”Hej! De tycker om mataffärer!” Vi var lite som två entusiastiska barn i Charlottas förskolegrupp. Inne i affären hittade vi kristallkronor över smörgåsmaten och bjudpepparkakor och imponerades av Henriks varuuppställning i kundkorgen. Där fanns också en docka med tomtemask över, där man skulle gissa vem som fanns bakom masken. Med ledning av det vita med gröna skiftningar som skymtade gissade jag på Ahmed the Dead Terrorist, vilket Sofia också skrev på tävlingslappen, men med tanke på ögonfransarna kan det lika gärna ha varit en Barbie.

Det blev misosoppa med tillbehör följt av dumplings med sweet chilisås och en sås köpt av en bekant kinesisk kvinna i hennes butik. Hon tillagar den under 30 dagar. Mycket god. Paus för bildvisning – både jag och Henrik och Charlotta var i USA i juli och Sofia i september – och därefter en wokrätt med kyckling och ris som Henrik var mycket missnöjd med och vi andra tyckte var jättegod. Jasminte till.

Nästa dag var vi med på gudstjänsten i Skogsrokyrkan, då en inbjuden talare predikade, men både Charlotta och Henrik hade sina inslag framme på estraden. Utöver dem två är två familjer som tidigare var med i Korskyrkan i Stockholm nyligen ditflyttade, så jag och Sofia smälte in utan problem. Förutom att det var en fin gudstjänst är det förstås kul att ha en egen bild av hur det ser ut i Charlottas och Henriks kyrka.

När vi kom hem igen åt vi indiskt, kycklinggryta med ris och sallad och pappadam och naan och raita och chutney. Jag hade mat i munnen fram till ögonblicket då vi var tvungna att åka iväg till stationen.

USA-bilderna Charlotta och Henrik tagit hade filmtema, med referenser till kända filmer. Jag fick inspiration till detsamma när vi passerade det lilla centrumet i Ryd i Skövdes utkant, varifrån jag skickade en bild till brorsan och bad honom gissa filmen. Zoomar man in ser man skylten där det står ”Napoli” och ”Restaurang Pizzeria Café”. Syftar givetvis på Snowroller – Sällskapsresan 2, där Rudi, krögare på Katzenhütte, berättar för Gullan att han lärt sig svenska i Säffle, där han jobbade på Pizzeria Napoli. Brorsan tog det på en gång.

MCCCXXIII En hel dag i Köpenhamn

Köpenhamnslördag. Jag och Lena åker förstås inte till Köpenhamn utan att träffa vår gemensamma vän Marie, just nu extra stor. Den här gången blev mötesplatsen Café Alma, som jag inte minns hur jag fick nys om, men där jag varit tidigare och ätit en väldigt fin, vällagad brunch, som nu fick fungera som lunch. Till Maries kommande dotter hade vi med en liten filt och inte en bok, som Lena också tittat på vid presentshoppingen, men ämnet ledde oss in på vårt kanske vanligaste samtalsämne, nämligen svenska barnboksförfattare och deras verk, klassiska både i Sverige och Danmark.

Efteråt tog jag och Lena en runda på en mataffär i närheten, där vi köpte grönglänsande chokladtomtar med After Eight-smak, bland annat, och sedan en hyfsat lång promenad kring Stadsgraven, en vattensamling mellan Christianshavn och Amager. Därmed hade vi jobbat upp tillräckligt mycket aptit för att äta igen, för säkerhets skull på Kaffí, stället där vi ätit frukost strax innan brunchen. Nu visste vi ju att det var gott och trevligt, det fanns en fräsch toalett, våra telefoner hade det trådlösa nätverkets lösenord i minnet och vi hade kollat upp ett eluttag med förlängningssladd som nådde vårt bord och gjorde att vi båda kunde ladda samtidigt. Potatissoppa blev det till middag.

Under tiden vi åt och surfade upptäckte vi att den operaföreställning vi skulle gå på på kvällen – premiär av Verdis Falstaff – skulle inledas med ett kort introduktionsföredrag en halvtimme innan. Det ville vi ju inte missa. Innan Marie fick sin nuvarande tjänst på Operan jobbade hon extra med att hålla sådana introduktioner, och ändå hade vi inte tänkt på det. Det komprimerade vårt schema en aning, men vi räknade ändå med att kunna få en stund att ladda om på hotellrummet. Nästa upptäckt var att Google-kartans promenadförslag inbegrep något slags färja och att en verklig promenad, på land, förstås skulle ta en extra stund. Det var bara att lägga in högsta växeln. Vi kom fram precis i tid, noterade att det varken var upplyst eller skyltat på vägen dit och att de gömt entrén väl för den som kom gående landvägen.

Vi förstod i alla fall en del av presentationen av Verdis liv, verket Falstaff och den uppsättning vi strax skulle ta del av. Lokalen var riktigt spektakulär, den klotrunda salongen, men kanske särskilt utrymmena runtomkring, och många av besökarna var uppklädda till tänderna. Det gillar jag.

Föreställningen var glammig, färgsprakande och farshumoristisk, och bara det faktum att den framfördes på italienska med danska övertexter var humor för oss. Titelrollen sjöngs för övrigt av en amerikan.

På väg ut funderade vi på hur vi skulle ta oss hem. Att vandra samma väg i beckmörkret var inte lockande – vi skulle behöva passera Stadsgraven igen – men vi hade heller inga kontanter till bussen. När vi följde med skocken som gick mot de väntande 9A-bussarna bestämde vi oss för att hastigt och lustigt ta reda på hur man köper sms-biljett och det gick vägen. Skönt. Bussen gick nästan ända fram till hotellet.

Vi avrundade med Skavlan på TV, norska och svenska textat på danska.

MCCCXIV Fransk födelsedagspresent

Mina damer och herrar, jag har ätit grodlår. I födelsedagspresent fick Jenny F i kväll middag på Petite France Bistro (som caféet och bageriet numera förvandlas till på kvällarna) och valde grodlår som förrätt och röding som varmrätt. Jag var inte lika modig i lårväg utan tog löksoppa som förrätt och anklår som varmrätt, men smakade ett litet grodunderben från Jennys fat. Ganska kycklinglikt.

Det franska temat fortsatte här hemma, med kex och två ostar från Androuet på Götgatan, en getost som var god och krämig och en halvhård ost som hette Tomme Chartreuse och var riktigt smakstark och fin. Den kan det bli mer av i framtiden.

Diane Tell på Spotify och den franska atmosfären var så fulländad den kan bli på Kungsholmen.

MCCCVII Bokcirkel utan bok

För sjutton och ett halvt år sedan bildade Julia, Frida, Erica, Malin och jag en studiegrupp på Litteraturvetenskap A, något år senare blev vi en bokcirkel, som faktiskt aldrig officiellt upphört, och nu ses vi sporadiskt och äter och pratar utan bok, som här hos Julia i Liljeholmskajen. Vi blev fyra av fem och pratade barn och hus (där har jag inte mycket att bidra med), böcker förstås samt åldersnoja, eller rättare sagt våra vanföreställningar om hur unga vi är. Att vår grupp tjugoårsjubilerar om två och ett halvt år måste ju vara en felkalkylering.

MCCCI London, Bristol, Bath

Nu förstår jag att ni är hemskt nyfikna på Englandsvistelsen under förra helgen, så här kommer en redogörelse.

Tidigt, tidigt på fredagsmorgonen gick planet till London och inte förrän kvart över två skulle jag ta tåget till Bristol, dit Korskyrkekompisen Maria S flyttade i början av året. Den goda marginalen var i princip bara till för att jag skulle hinna gå på Whole Foods Market på Kensington High Street. Jag kompenserade morgonens dyra Arlanda Express med att ta billiga långsambussen, som kör rakt igenom vartenda samhälle mellan Gatwick och London, och promenerade sedan från Victoria, via Hyde Park och Royal Albert Hall, hela vägen till Whole Foods Market. En sann shoppingfröjd, precis som vanligt. Ett paket te, en bit exklusiv kokosfudge och en mycket liten chokladkaka, men ingen ny flaska favoritlavendeltvål. Dumma terrorister. Om ni inte hade hittat på det här med flytande bomber, eller vad det nu är flygplatspersonalen ska förhindra, hade vi icketerrorister kunnat fortsätta frakta tvål i handbagaget, som förr i tiden.

Vidare promenad genom soliga, gröna och fridfulla Kensington Gardens bort till Paddington och Bristoltåget, där jag helt fräckt kickade bort en äldre farbror från min fönsterplats och kopplade upp mig för att facebooka lite. Pling! Mattias Boström, som bara några timmar tidigare föreläst om London-profilen Sherlock Holmes hos oss på Sturebibblan, skickade en hälsning och jag berättade glatt var jag befann mig i vår lilla, lilla värld, som man kan färdas över så snabbt. Tåget körde iväg. Pling! Brorsan skickade en hälsning, jag svarade och han kommenterade att meddelandet var ”sent from Reading, England”. Och så kunde han hålla mig uppdaterad om var jag var (vilket inte min Facebook-app talade om för mig). Nästa svar kom från Tilehurst, det därpå från Pangbourne.

I Bristol hämtade Maria mig i sin lilla röda bil som ser precis ut som den i Bourne-filmerna. Hur vet jag det, undrar ni nu, Bourne-filmerna är väl inte precis i min smak. Nej, det är de inte, men jag beställde en pilates-dvd från Lovefilm för några år sedan och när paketet kom fram låg första Bourne-filmen där i. Jag tittade innan jag skickade tillbaka den, när jag nu ändå hade den hemma. Undrade samtidigt om personen som beställt Bourne rev av ett pilatespass istället.

Vi stannade på en stor Sainsbury’s på hemvägen – jag älskar stora engelska mataffärer – och köpte tacoingredienser. Det var ju ändå fredag. Efter en promenad längs den fina kanalen, inklusive fotografering med ett inte fullt så charmigt svensexegäng, åt vi våra kycklingtacos och pratade till jättesent, vilket var en timme ännu mer jättesent för mig som gick på svensk tid och dessutom hade stigit upp vid fyrarycket. Den natten sov jag djupare än jag gjort på säkert ett år.

Och förutsättningarna var fenomenala. Jag hade mitt eget sovrum och eget badrum, och sängen var preparerad med morgonrock, tofflor och handdukar prydligt framlagda. Mobilalarmet stängde jag av i sömnen och sov någon timme till, men masade mig upp så småningom till den smarriga frukosten i köket. Vi åt yoghurt med massor av bär och svenska frukostmackor med hyvlad ost och satte sedan av med Bourne-bilen till dagens utflyktsmål – Bath.

Maria och jag är ungefär lika Jane Austen-bitna och det vackra, välbevarade Bath är en självklar plats att hänge sig åt beundrarbeteende och känna historiens vingslag. Förutom i Jane Austen Centers butik, på samma gata som familjen Austens bostad 1801-1806, öppnade vi plånböckerna i pryl- och designbutiken Bloomsbury (där jag köpte en necessär), på Laura Ashley (där jag köpte fyra necessärer, fast en av dem kan vara ett iPad-fodral) och på Kitchens (där jag frestades att köpa dyra kakmått, men nöjde mig med ett paket rektangulära muffinsformar). Dagens afternoon tea på The Royal Crescent Hotel var fullbokat, men Bea’s Vintage Tea Rooms var inget dåligt alternativ. Jag hade läst om det i det här blogginlägget och det var faktiskt ännu mer tilltalande i verkligheten.

Ytterligare en höjdpunkt, utöver allt detta, var besöket på The Fine Cheese Co. En favoritprodukt som jag hittat på Whole Foods Market, samt en enda gång på Hemköp på Birger Jarlsgatan, är smaksatta kex i fina askar, som jag hittills inte hade upptäckt att det står Bath på. Men här låg det alltså, The Fine Cheese Co. på Walcot Street i Bath. Maria köpte ost, jag köpte kex. Ljuvlig butik där jag hade kunnat bosätta mig länge.

Men det hade blivit dags att åka tillbaka till Bristol. Efter att ha parkerat på Marias plats i parkeringsgaraget och lämnat shoppingen i lägenheten gick vi ett par kvarter till Tesco för att köpa ingredienser till pizza, ett Tesco-besök som tog lite extra lång tid, eftersom jag fick för mig att säga att i enlighet med teorin att keso är muminfärs skulle mozzarellan vi just tagit ur en kyl kunna vara muminfilé. Maria bröt ihop och stod still på en fläck och skrattade väldigt, väldigt länge medan jag fortsatte att kika i hyllorna. Vi kom hem med en massa goda grejer, svängde ihop en pizza, satte oss framför TV:n och såg Övertalning, alltså filmatiseringen av Jane Austen-romanen med samma namn, där karaktärerna rör sig bland mycket bekanta byggnader i Bath. Det blev sent, vi såg ett inspelat avsnitt av riktigt roliga The Great British Bake Off, det blev ännu senare, jag gled ner till golvläge där Maria redan satt, och propsade på ett avsnitt till.

Söndag, hemresedag. Under fredagens Bristol-promenad var vi vid St Mary Redcliffe Parish Church, som då var stängd. Nu gick vi tillbaka och tittade in, vilket var extra kul med tanke på att jag håller på att läsa Harrys sång av Jeffrey Archer (hejdlöst klyschig, men lite charmig), om unge Harry Clifton som är solist i kören i St Mary Redcliffe på 20-talet. Vi stannade där så länge och tittade och pratade att det var det enda vi hann innan jag skulle med tåget. Planen var att jag skulle åka en timme senare, men det visade sig att expresståget ut till Gatwick var inställt under dagen, så jag bokade om biljetten för att ha tid att ta ett långsammare tåg. På Bristol Temple Meads tog jag så avsked av Maria, som uppmanade mig att komma tillbaka (jag är inte svårövertalad), och så tittade jag på utsikten i två timmar fram till Paddington. Promenaden från tågperrongen till rätt tunnelbaneperrong var oändlig, men jag var glad att mitt Oyster card, laddat med okänd summa, släppte in mig genom spärren, och även att jag hade den där extra timmen. När jag kom fram till Victoria var det en gigantisk folksamling som skulle på det tolv vagnar långa tåget mot Brighton via Gatwick, men allt gick bra, jag kom på den allra sista vagnen, stod som en sill bland alla andra resenärer med varierande mängd bagage och såg genom rutorna hur tåget rörde sig framåt i snigelfart. På Gatwick checkade jag in i automat, åt en thaisoppa på Pret, väntade på att gatenumret skulle komma upp på skärmen och var sedan allra först på plats, surfade på planet med Norwegians tröga uppkoppling, sprang mot Arlanda Express och hann precis med ett tåg, vilket gjorde att jag slapp vänta en extra halvtimme mitt i natten.

Tack, Maria, för en oslagbar helg!

Theomis

Gläds åt det som varit, hoppas på det som kommer. Nuet är försumbart.

Etikettarkiv: Vänner