Nu förstår jag att ni är hemskt nyfikna på Englandsvistelsen under förra helgen, så här kommer en redogörelse.

Tidigt, tidigt på fredagsmorgonen gick planet till London och inte förrän kvart över två skulle jag ta tåget till Bristol, dit Korskyrkekompisen Maria S flyttade i början av året. Den goda marginalen var i princip bara till för att jag skulle hinna gå på Whole Foods Market på Kensington High Street. Jag kompenserade morgonens dyra Arlanda Express med att ta billiga långsambussen, som kör rakt igenom vartenda samhälle mellan Gatwick och London, och promenerade sedan från Victoria, via Hyde Park och Royal Albert Hall, hela vägen till Whole Foods Market. En sann shoppingfröjd, precis som vanligt. Ett paket te, en bit exklusiv kokosfudge och en mycket liten chokladkaka, men ingen ny flaska favoritlavendeltvål. Dumma terrorister. Om ni inte hade hittat på det här med flytande bomber, eller vad det nu är flygplatspersonalen ska förhindra, hade vi icketerrorister kunnat fortsätta frakta tvål i handbagaget, som förr i tiden.

Vidare promenad genom soliga, gröna och fridfulla Kensington Gardens bort till Paddington och Bristoltåget, där jag helt fräckt kickade bort en äldre farbror från min fönsterplats och kopplade upp mig för att facebooka lite. Pling! Mattias Boström, som bara några timmar tidigare föreläst om London-profilen Sherlock Holmes hos oss på Sturebibblan, skickade en hälsning och jag berättade glatt var jag befann mig i vår lilla, lilla värld, som man kan färdas över så snabbt. Tåget körde iväg. Pling! Brorsan skickade en hälsning, jag svarade och han kommenterade att meddelandet var ”sent from Reading, England”. Och så kunde han hålla mig uppdaterad om var jag var (vilket inte min Facebook-app talade om för mig). Nästa svar kom från Tilehurst, det därpå från Pangbourne.

I Bristol hämtade Maria mig i sin lilla röda bil som ser precis ut som den i Bourne-filmerna. Hur vet jag det, undrar ni nu, Bourne-filmerna är väl inte precis i min smak. Nej, det är de inte, men jag beställde en pilates-dvd från Lovefilm för några år sedan och när paketet kom fram låg första Bourne-filmen där i. Jag tittade innan jag skickade tillbaka den, när jag nu ändå hade den hemma. Undrade samtidigt om personen som beställt Bourne rev av ett pilatespass istället.

Vi stannade på en stor Sainsbury’s på hemvägen – jag älskar stora engelska mataffärer – och köpte tacoingredienser. Det var ju ändå fredag. Efter en promenad längs den fina kanalen, inklusive fotografering med ett inte fullt så charmigt svensexegäng, åt vi våra kycklingtacos och pratade till jättesent, vilket var en timme ännu mer jättesent för mig som gick på svensk tid och dessutom hade stigit upp vid fyrarycket. Den natten sov jag djupare än jag gjort på säkert ett år.

Och förutsättningarna var fenomenala. Jag hade mitt eget sovrum och eget badrum, och sängen var preparerad med morgonrock, tofflor och handdukar prydligt framlagda. Mobilalarmet stängde jag av i sömnen och sov någon timme till, men masade mig upp så småningom till den smarriga frukosten i köket. Vi åt yoghurt med massor av bär och svenska frukostmackor med hyvlad ost och satte sedan av med Bourne-bilen till dagens utflyktsmål – Bath.

Maria och jag är ungefär lika Jane Austen-bitna och det vackra, välbevarade Bath är en självklar plats att hänge sig åt beundrarbeteende och känna historiens vingslag. Förutom i Jane Austen Centers butik, på samma gata som familjen Austens bostad 1801-1806, öppnade vi plånböckerna i pryl- och designbutiken Bloomsbury (där jag köpte en necessär), på Laura Ashley (där jag köpte fyra necessärer, fast en av dem kan vara ett iPad-fodral) och på Kitchens (där jag frestades att köpa dyra kakmått, men nöjde mig med ett paket rektangulära muffinsformar). Dagens afternoon tea på The Royal Crescent Hotel var fullbokat, men Bea’s Vintage Tea Rooms var inget dåligt alternativ. Jag hade läst om det i det här blogginlägget och det var faktiskt ännu mer tilltalande i verkligheten.

Ytterligare en höjdpunkt, utöver allt detta, var besöket på The Fine Cheese Co. En favoritprodukt som jag hittat på Whole Foods Market, samt en enda gång på Hemköp på Birger Jarlsgatan, är smaksatta kex i fina askar, som jag hittills inte hade upptäckt att det står Bath på. Men här låg det alltså, The Fine Cheese Co. på Walcot Street i Bath. Maria köpte ost, jag köpte kex. Ljuvlig butik där jag hade kunnat bosätta mig länge.

Men det hade blivit dags att åka tillbaka till Bristol. Efter att ha parkerat på Marias plats i parkeringsgaraget och lämnat shoppingen i lägenheten gick vi ett par kvarter till Tesco för att köpa ingredienser till pizza, ett Tesco-besök som tog lite extra lång tid, eftersom jag fick för mig att säga att i enlighet med teorin att keso är muminfärs skulle mozzarellan vi just tagit ur en kyl kunna vara muminfilé. Maria bröt ihop och stod still på en fläck och skrattade väldigt, väldigt länge medan jag fortsatte att kika i hyllorna. Vi kom hem med en massa goda grejer, svängde ihop en pizza, satte oss framför TV:n och såg Övertalning, alltså filmatiseringen av Jane Austen-romanen med samma namn, där karaktärerna rör sig bland mycket bekanta byggnader i Bath. Det blev sent, vi såg ett inspelat avsnitt av riktigt roliga The Great British Bake Off, det blev ännu senare, jag gled ner till golvläge där Maria redan satt, och propsade på ett avsnitt till.

Söndag, hemresedag. Under fredagens Bristol-promenad var vi vid St Mary Redcliffe Parish Church, som då var stängd. Nu gick vi tillbaka och tittade in, vilket var extra kul med tanke på att jag håller på att läsa Harrys sång av Jeffrey Archer (hejdlöst klyschig, men lite charmig), om unge Harry Clifton som är solist i kören i St Mary Redcliffe på 20-talet. Vi stannade där så länge och tittade och pratade att det var det enda vi hann innan jag skulle med tåget. Planen var att jag skulle åka en timme senare, men det visade sig att expresståget ut till Gatwick var inställt under dagen, så jag bokade om biljetten för att ha tid att ta ett långsammare tåg. På Bristol Temple Meads tog jag så avsked av Maria, som uppmanade mig att komma tillbaka (jag är inte svårövertalad), och så tittade jag på utsikten i två timmar fram till Paddington. Promenaden från tågperrongen till rätt tunnelbaneperrong var oändlig, men jag var glad att mitt Oyster card, laddat med okänd summa, släppte in mig genom spärren, och även att jag hade den där extra timmen. När jag kom fram till Victoria var det en gigantisk folksamling som skulle på det tolv vagnar långa tåget mot Brighton via Gatwick, men allt gick bra, jag kom på den allra sista vagnen, stod som en sill bland alla andra resenärer med varierande mängd bagage och såg genom rutorna hur tåget rörde sig framåt i snigelfart. På Gatwick checkade jag in i automat, åt en thaisoppa på Pret, väntade på att gatenumret skulle komma upp på skärmen och var sedan allra först på plats, surfade på planet med Norwegians tröga uppkoppling, sprang mot Arlanda Express och hann precis med ett tåg, vilket gjorde att jag slapp vänta en extra halvtimme mitt i natten.

Tack, Maria, för en oslagbar helg!