Kvällsjobb vid skylthyllorna

Äntligen – snö! Som stannar på marken! Ett tunt skikt, men ändå, jag får både den efterlängtade vinterkänslan (även om det är på tok för sent) och kontrasteffekten mellan de vajande palmer jag gick under häromdagen, klädd i något kort och blommigt, och ankomsten till jobbet via den lätt halkiga gångvägen längs Observatorielundens bergssida i ett hjälpligt vitt landskap. (Vanligtvis går jag inte till jobbet via Obsan, men nu hade jag haft ledig förmiddag och kom direkt från Centralbadet och 50 minuters massage, det bästa att lägga friskvårdspengen på. Nackdelen med massage före jobbet är att man behöver gå runt med massageolja som hamnat i håret.)

Att jobba till 21.30 en kväll i veckan är inget jag gör frivilligt, men det har sina fördelar. Mot slutet av kvällspasset brukar det vara lugnt i rotundan och jag kan ägna mig ostört ganska långa stunder åt en av mina stora passioner – bokskyltning. Här ses de ryska diktsamlingarna som stått framme under februari månad och snart ska bytas ut mot ett nytt tema. De kanske inte har försvunnit från poesiskylthyllan i en alltför rasande takt, men jag har definitivt behövt fylla luckor efter lånade böcker oftare än jag vågade hoppas. Som vanligt får jag en glädjekick varje gång en ålderstigen diktsamling av Pusjkin eller Brodsky, med skavt och omodernt omslag, får komma upp ur magasinet för första gången på länge och mot alla odds lockar en besökare till lån. Eller ännu hellre – en obskyr rysk poet jag aldrig hört talas om, men vars verk finns i våra gömmor, orörda sedan femton, tjugo år.

I mars ska kollegan M skylta med diktsamlingar med självbiografiskt innehåll. Nog för att det finns ganska många, men att söka fram dem är definitivt mer krävande än att samla ihop poesi på svenska översatt från ryska. Några snabba kommandon så spottar vår katalog fram en sådan lista. Hälsningar från en som kan knepen att göra det lätt för sig utan att det riktigt märks.

En våldsam calima

Så kom plötsligt en calima, sandstorm från Sahara. Tegelpannor har krossats, trafikskyltar hamnat i vägrenen, palmblad – och hela palmer – knäckts, solstolar vält ner i poolerna.

Förmiddagens stretchpass på hotellet, som skulle ha flyttats inomhus, till konferensrummet, fick ändå ställas in eftersom instruktörens nycklar till materialboxen hade flugit bort, och vi utgår ifrån att marknaden vi tänkt gå på också ställdes in. Inte ens de stormarknader vi försökte besöka istället hade öppet och polisen spärrade av vissa vägar för trafik. Svenska kyrkan i Los Christianos, däremot, hade öppet som vanligt, så där åt vi lunch och barnen hittade en lekhörna.

Bilden, som ser ut som ett gulnat vykort från 60-talet, är tagen vid besöket på Panorama, hotellet där mamma och pappa har bott ett tiotal gånger. Efter att ha sett Los Christianos och Panorama flydde vi sandvindarna och åkte tillbaka till vårt hotell, brorsan, svägerskan och jag gick på ett extrainsatt stretchpass i konferensrummet som ersättning för det inställda och sedan blev det hämtpizza och ett parti Exploding Kittens. Jag exploderade först och sedan mamma, medan proffsspelarna i barnfamiljen gick vidare.

Stretchinstruktören sa att den här caliman har tre gånger så mycket sand och tre gånger så starka vindar jämfört med en normal. I morgon är det vår sista dag innan vi åker hem tisdag morgon. Vi får se hur vädret utvecklar sig – och om flygtrafiken kommer igång.

Mäktigt skådespel över Teneriffas lavastränder

Lite blåsigt är det här i trakten kring Garachico, men över havet tycks det storma. Vi har stått länge på olika platser och väntat på att få se de största vågorna slå in över lavastenarna.

En soldos ingen ville missa

J och jag behövde lite sol och några tusen steg och gick direkt från gudstjänsten i Korskyrkan till Djurgårdsfärjan, trängde oss ombord, åkte över och gick på luftiga gångvägar bort till Rosendal, där vi återigen befann oss i ett tätt kluster av stockholmare och Stockholmsbesökare. Solabstinensen är stor. (Och själv saknar jag snön mycket mer än solen. Det är tidig februari och jag har ännu inte gett upp hoppet.)

MMCDLXXI Utölördag

Eftersom Lotta och jag har så mycket att prata om när vi ses borde väl en tur till Utö på ett antal timmar få oss att nå fram till punkt. Jag vet inte om det hjälpte, vi kan ha lika mycket att säga nästa gång också, men det var trevligt att komma till Utö.

På båten pratade vi om bullar och hur ovanligt det är med chokladfyllning. Naturligtvis fanns en sådan variant på Utö Bakgård.

Att gå omkring och beundra vacker ljung får mig av någon anledning att känna mig lite extra tantig, men jag säger det ändå – det växte väldigt vacker ljung på klipporna som vette ut mot öppet hav.

Och så kom regnet. Vi lämnade klipporna med havsutsikt, men det var inte värre än att vi kunde ta en ganska rejäl skogspromenad. Och prata och prata och prata. Om livet och döden och våra favoritparaplyer.

Det var oerhört lummigt.

Och höstigt.

Så småningom kom vi fram till värdshuset, och medan vi åt dagens lunch vid deras bästa bord – det med mest bäst utsikt mot glipan som visade vattnet och en flikig strandkant – kom solen fram. Vi hann med en kort solig promenad kring Gruvbryggan …

… innan båten dök upp och det var dags att åka hem.

Vi hade moln, regn och sol. I bilen mellan Årsta brygga och Kungsholmen såg Lotta en blixt i fjärran och kort därefter uppenbarade sig en regnbåge mot en dramatisk bakgrund. Det är klart att traditionellt vackert väder hade varit trevligt och praktiskt under en skärgårdsdag, men man får det man får och vi fick allt.

MMCDXXIX Oväder över Baie des Anges – Änglabukten

MMXLI Kvällens väder

MMXXII Den som verkligen vill ha picknick räds inte molnen

Djurgårdsfärjan från Slussen under massiva men inte heltäckande moln.

Anna och jag tar en liten lov via öns södra strandkant och Waldemarsviken.

Framme vid Djurgårdsbrunnsviken. Pastasalladen serveras.

Filt över gräsbevuxen avsats, nästan som en liten bänk.

Inhemska delikatesser, och några från England och Jersey, till efterrätt. Anna hade tagit med äkta indiskt te och jag kunde inte sluta prata om min läsupplevelse om Mumbais sluminvånare, Bakom det evigt vackra. Som tur är delade jag min enda personliga erfarenhet av Indien med just Anna, hösten 2010, och hon har varit där både före och efter, så vi hade både gemensamma och olika referensramar.