Eftersom Lotta och jag har så mycket att prata om när vi ses borde väl en tur till Utö på ett antal timmar få oss att nå fram till punkt. Jag vet inte om det hjälpte, vi kan ha lika mycket att säga nästa gång också, men det var trevligt att komma till Utö.

På båten pratade vi om bullar och hur ovanligt det är med chokladfyllning. Naturligtvis fanns en sådan variant på Utö Bakgård.

Att gå omkring och beundra vacker ljung får mig av någon anledning att känna mig lite extra tantig, men jag säger det ändå – det växte väldigt vacker ljung på klipporna som vette ut mot öppet hav.

Och så kom regnet. Vi lämnade klipporna med havsutsikt, men det var inte värre än att vi kunde ta en ganska rejäl skogspromenad. Och prata och prata och prata. Om livet och döden och våra favoritparaplyer.

Det var oerhört lummigt.

Och höstigt.

Så småningom kom vi fram till värdshuset, och medan vi åt dagens lunch vid deras bästa bord – det med mest bäst utsikt mot glipan som visade vattnet och en flikig strandkant – kom solen fram. Vi hann med en kort solig promenad kring Gruvbryggan …

… innan båten dök upp och det var dags att åka hem.

Vi hade moln, regn och sol. I bilen mellan Årsta brygga och Kungsholmen såg Lotta en blixt i fjärran och kort därefter uppenbarade sig en regnbåge mot en dramatisk bakgrund. Det är klart att traditionellt vackert väder hade varit trevligt och praktiskt under en skärgårdsdag, men man får det man får och vi fick allt.