Etikettarkiv: Tro

MLVI Sådant som händer i Indien

20130322-080421.jpg
I förrgår var det hemgruppssamling hos mig och som en del av terminens diakonitema berättade Matilda om sin resa till Indien i december. Det var superintressant, vilket jag är övertygad om att alla tyckte, men eftersom jag besökte ungefär samma platser med samma organisation för två och ett halvt år sedan var jag kanske mest entusiastisk av alla.

Man blir förtvivlad över: Alla barn som lever på gatan, smuts och fattigdom, det kortsiktiga tänkandet som gör att föräldrar inte sätter barnen i skolan, fientligheten mellan olika trosuppfattningar.

Man blir lycklig över: Pojkarna på hemmet för gatubarn som fått egna sängar tack vare pengar som bland annat samlats in i Korskyrkans söndagsskola, det fina julfirandet som Matilda och de tre hon reste med var med om tillsammans med barnen, de lokala socialarbetarna som har förstått att relationer är allt, de kristna som delar med sig av sin tro och bidrar till att fler och fler tar emot Jesus, de många vittnesbörden om hur Jesus förvandlar liv.

MXXIII ”Be på alla sätt för alla du känner”

Jag tyckte det hade blivit sämre med bön och bibelläsning på sista tiden, så under eftermiddagen bestämde jag mig för att i alla fall slå upp Bibeln lite snabbt och läsa något på måfå. Stycket jag hamnade på när jag öppnade Bibeln – The Message-översättningen – var riktigt bra, början av Första Timotheosbrevets andra kapitel. Det börjar med en uppmaning som jag behövde och fortsätter med att kortfattat beskriva, ja, meningen med livet.

Mitt främsta råd är att du ska be. Be på alla sätt för alla du känner. Be i synnerhet för makthavare och myndigheter att de ska styra väl, så att vi i lugn och ro får lov att leva enkelt i innerlig andakt – så som vår Frälsare Gud vill att vi ska leva.
    Han vill inte bara att vi ska bli räddade utan alla; han vill att alla ska ta till sig samma sanning som vi: att det finns en Gud, bara en enda Gud, och en enda Präst och Medlare mellan Gud och oss, nämligen Jesus, som offrade sig själv i utbyte mot alla som hölls fångna av synden och befriade dem. När det är dags blir det allmänt känt. Detta och inget annat är det uppdrag jag har fått: att sprida denna nyhet till dem som aldrig förr har hört talas om Gud och förklara vad det innebär med enklaste förtröstan och renaste sanning.

MXI 18.00 i Filadelfiakyrkan

20130217-225454.jpg
I Filadelfiakyrkan pågår just nu gudstjänstserien ”100 dagar med Jesus” på söndagar 11.00 och 18.00. Predikan är densamma vid båda tillfällena, men inramningen är ganska olika. Jag var hemma på förmiddagen och såg första delen av gudstjänsten livesänd på filadelfia.nu, med diverse inslag som gospelkör, bön för inlämnade böneämnen och dop av två tonårstjejer (vilket var väldigt fint).

Kvällsgudstjänsten är inte i den stora kyrksalen utan i en lokal i källaren. Både utrymmet och upplägget känns mer kompakt och fokuserat, snittåldern är betydligt lägre, musiken är annorlunda. Budskapet för dagen var att det här med att ”födas på nytt” inte är något vi kan åstadkomma på egen hand. Vid en födsel är det en person som föder och en annan som föds. Vi kan påverka yttre omständigheter i livet, men förändringarna vi behöver på insidan – ett ”nytt liv” – får vi lov att överlåta åt Gud.

En teaser inför nästa söndags tema finns på Youtube, inspelad i en av stans trevligaste miljöer (anser en partisk bibliotekarie).

CM Philip Yancey om nåd och förlåtelse

20121114-230449.jpg
Hemma och sjuk. Det är det värsta jag vet, jag har ett obehagligt tryck i hela huvudet och halsen värker och svider så det gör ont att äta, prata, andas – känner alla sig så här döende av en vanlig förkylning? Nej, det måste vara värst för mig av alla i hela världen. Men det som är ännu värre är att jag missar saker. Hela schemat sätts ur spel. I dag har jag, bland mycket annat, missat hemgruppssamlingen.

Men jag har sett filmen för dagen i Philip Yanceys serie ”What’s so amazing about grace?”, studiematerialet som bygger på boken med samma namn. När man har kommit över att Philip Yancey är pudelklippt kan man ta till sig en hel del intressanta aspekter på nåd och förlåtelse.

Ett av bibelställena som togs upp i det här avsnittet var det om att ”kasta första stenen”. Några skriftlärda förde alltså fram en kvinna till Jesus, sa att hon begått äktenskapsbrott och enligt Mose lag borde stenas och frågade vad Jesus ansåg om saken. Syftet var att ställa honom inför ett dilemma som var omöjligt att ta sig ur. Han kunde ha sagt att Mose lag ska följas och att kvinnan därmed skulle stenas, ett straff som judarna enligt de styrande inte hade rätt att verkställa. (Detta la Philip Yancey till. Som i så många andra sammanhang framgår inte alla för tiden självklara fakta i texten.) Jesus kunde också ha valt att säga att de skulle ha överseende med den stackars kvinnan och låta henne gå, och därmed förringa en moraliskt förkastlig och brottslig handling.

Vi vet hur det slutar. För de skriftlärda var situationen glasklar. Här fanns en synderska och ett påbjudet straff och Jesus hade att välja mellan ja och nej. Med sitt svar – uppmaningen att den som var utan synd skulle kasta första stenen – påminde Jesus de skriftlärda om att det i praktiken inte finns någon uppdelning mellan syndare och syndfria. Alla är beroende av nåd.

En annan av avsnittets poänger var att man inte ska förväxla förlåtelse med tolerans. Att förlåta någon som gjort mig illa är inte att acceptera personens felaktiga handling. Om handlingen inte var felaktig behövs ingen förlåtelse. I fallet med kvinnan som begått äktenskapsbrott ser Jesus till att hon bemöts med nåd (även om det är lätt att se framför sig en ilsket morrande grupp skriftlärda som motvilligt lämnade kvinnan och gick därifrån), men han säger inte att det hon gjort var okej. Tvärtom. Här är hela bibelstället.

Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Johannesevangeliet 8:2-11

DCCCII Ny hemgruppstermin

I kväll hade vår hemgrupp första samlingen för terminen. Att vara med i en hemgrupp, tänker jag ibland, är ju egentligen inte särskilt märkvärdigt, vi är en grupp på just nu tio personer, med en skillnad på kanske tio år mellan äldst och yngst, både lika och olika varandra, vi träffas en gång i veckan, pratar om livet, den kristna tro vi alla delar. Men egentligen så vet jag ju – det är långt ifrån självklart för alla att regelbundet stöta och blöta de frågor som ytterst rör meningen med livet. För att inte tala om förmånen att tillsammans sitta och prata med Gud. Hur coolt är inte det.

Men det är inte på något sätt exklusivt. Vem som helst kan gå med. Eller bara prova på. Oavsett bakgrund och tro, ålder och civilstånd. Genom Korskyrkan, som vi, eller genom någon annan församling. Varför inte testa? Alla grupper fungerar olika, det finns alltid någon som passar.

DCCLXX When you feel like giving up

Här kommer ytterligare ett Saddleback Church-tips, en predikan från förra sommaren som jag har sett igen för att den är så bra och uppmuntrande. Men utgångspunkten är inte glättig, snarare krass. ”When you feel like giving up” är rubriken. Exempel på svårigheter och lösningar hämtas både från Bibelns tid och från nu levande personer, och trots att kamp och lidande tas på stort allvar levereras ett par löjligt enkla fraser som svar på lidandets problem, och de funkar, för budskapet är sant. De lyder: Worry or worship. Panic or pray. Gud har inte lovat oss problemfria liv, men han har lovat oss stöd och att aldrig aldrig någonsin lämna vår sida. Om oro och panik är vårt sätt att reagera på svåra omständigheter ska vi veta att det finns alternativ.

DCCXXVII Förbättra på flera fronter

Ibland stöter jag på texter och predikningar med budskapet att det är en god idé att ta ett helhetsgrepp om sitt liv – att inte bara städa upp i sitt inre (erkänna sina brister, be om förlåtelse och annat viktigt) utan också se över sin tid, sin fysiska hälsa och andra aspekter av livet, alltihop med stöd i diverse bibelsammanhang. Det är lite tufft, men peppande. I kväll har jag blivit inspirerad av Saddleback-pastorn Rick Warren och hans predikan ”Getting ready to be used by God”, som kan ses på Saddleback Churchs webbplats. Han både förmedlar kloka insikter och lyckas hålla låda på ett sätt som aldrig blir tråkigt. Tiden går fort när man lyssnar på Pastor Rick.

DCCV Du kan inte tappa kontrollen, för du har aldrig haft den

Har du kontroll över ditt liv? Du kanske vill ha det. Du kanske tror att du har det. Oavsett vem du är som läser det här så är du en människa med fri vilja och många möjligheter att påverka ditt liv, men nej, du har inte kontroll över din egen tillvaro.

I kväll satt vi sex personer runt en dator och såg och hörde Heather Larson prata på temat ”When life is out of control”, utifrån trauman i sitt eget liv och Job, Bibelns mest prövade man. Kanske ger det tröst, men framför allt insikt. Lyssna själv.

DCXCIV Carolaboken

Jag vet inte om det är en generationsfråga, naturlig samhällsutveckling eller inbillning, men visst är det väl så att nu när personer i min egen späda ålder (jag beskrevs för en tid sedan som en numera ”halvgammal” bibliotekarie, för närvarande 34 år) plötsligt är väldigt välrepresenterade på alla nivåer inom media så finns en ny sorts lätt ton på många håll. Mer än tidigare kan det pratas och skrivas om samhället och vetenskapen och konsterna med en lättsamhet som inte alls konkurrerar ut seriositeten.

Främling – en bok om Carola är en god representant för den genren. Sällan – troligen aldrig – har jag läst en så underhållande biografi, som är en redogörelse för grundlig research varvat med analys och samtidigt lyckas hålla en skönt berättande stil. De två entusiasterna och fansen Andreas Ekström och Johanna Koljonen går igenom Carolas karriär, musikaliska talang och kändisskap med hjälp av bland annat klipp ur artiklar och TV-program och deras egna intervjuer med allt från hängivna Carola-fans till Lasse Holm och Ulf Ekman.

Jag får reda på massor som jag inte kände till sedan tidigare, trots att Carola både är något slags svenskt allmängods och galjonsfigur för den frikyrkosfär jag tillhör. Framför allt de tidiga åren var okända för mig, precis som de är för många andra, påpekar författarna, eftersom man gärna vill se den sextonåriga Carola som ett underbarn som kom från ingenstans och plötsligt uppenbarade sin unika förmåga i Melodifestivalen 1983. Dessförinnan hade hon gjort ett otal framträdanden, även några i TV, och hade på så sätt redan en sångkarriär om än i liten skala, men den bakgrunden hör inte till den Carola-saga vi omhuldar.

Vidare får jag veta allt om skivornas tillkomst och mottagande, den unika rösten, hur olika musikaliska genrer betats av och hur organisationen bakom fenomenet Carola fungerar. Och självklart mycket om privatlivet och hur det manglats i medierna genom åren. Det är detaljerat, påläst, personligt, humoristiskt och skärpt.

Den som bara vill ha ett boktips kan sluta läsa här. Den som vill veta mer om hur undertecknad som troende uppfattat boken får reda på det nedan.

För Främling, eller Carolaboken, som den mest brukar kallas, handlar till mycket stor del om kristen tro, eftersom Carolas liv och verk till mycket stor del handlar om kristen tro. När man debatterar de stora frågorna – om världen, livet, människan, relationer – har det avgörande betydelse för utfallet om man utgår ifrån att det finns en andlig verklighet eller att det inte gör det. Om man utgår ifrån att den inte finns och ur det perspektivet diskuterar andlig tro och troende personer blir det förstås minst sagt färgade resonemang. (För mig som troende, alltså, medan en icke-troende säkert uppfattar dem som neutrala … Ja, ni förstår vad jag menar.)

I den här boken finns dels ett tydligt uttalat perspektiv, på så sätt att författarna kallar sig själva icke-troende, och dels en ambition att belysa även den troendes synvinkel. Det är ingen enkel sak, det förstår jag, och därför ska jag försöka låta bli att gapa alltför högljutt om de ställen där jag ser mig själv (som representant för gruppen troende kristna) definierad på sätt som jag inte riktigt känner igen och håller med om.

Jag skulle vilja komma på ett sätt att förklara frustrationen hos många av oss troende kristna. Ett försök: Tänk dig att du, ungefär som Benny Haag, vaknar upp en dag och inser att alkoholen håller på att förstöra ditt liv. Du slutar med ditt skadliga beteende, får ett nytt och mycket bättre liv som nykter, men förstår samtidigt att andras drickande skadar både dem själva och – i förlängningen – dig, grundat bland annat på en tydlig och förfärande brotts- och olycksstatistik. Du vill få omvärlden att vakna upp, men vem tar till sig sådan tråkig statistik, och argumenten som grundar sig på den? Vem lyssnar på vittnesbördet om ditt förändrade liv? Inte den som helst vill ha kvar vår nuvarande alkoholkultur, och det är de flesta.

Tänk dig den insikten, den önskan att sprida den och det motståndet – och dubblera det, minst, eftersom det är mer stigmatiserande att prata om kristen tro än om nykterhet. Och mycket mer angeläget, för den delen. En haltande jämförelse, men den bästa jag kommer på just nu. (Och starkt inspirerad av just en Benny Haag-föreläsning om hur media och folk i allmänhet förvränger bilden av alkohol.)

Det jag slogs av mest, i bokens första del, var de många kommentarerna om att Carola hade kunnat gå så mycket längre om hon inte lagt två år av sin ungdomstid på bibelskola, inte valt att gå med i (eller ”fångats upp av”, som många ser det) en församling som Livets Ord, inte malt på om Jesus i tid och otid. Men så kommer det slutligen, efter ett Carola-citat om hur mycket hon uppskattat att gå på bibelskola:

Den som ser Carolas religiösa repertoar som en distraktion från den egentliga verksamheten betraktar sådana här uttalanden som spår av hjärntvätt, och åren på bibelskolan, liksom hela nittiotalet, som en konstnärligt förlorad period. Ur Carola Søgaards perspektiv var det tvärtom.

Det här upprepas sedan flera gånger, framför allt genom konstaterandet att de kristna fansen, och förmodligen Carola själv, ser henne som en kristen artist som både har en talang som kan uppskattas av nästan vem som helst och ett budskap att sprida. Och det sistnämnda är det viktigaste för alla oss kristna, skillnaden är bara att Carola lyckas kombinera frimodighet och tillgång till Sveriges bästa plattformar på ett unikt sätt, ett sätt som säkert många gånger fått avsedd effekt och, som medaljens baksida, även ger henne smäll efter smäll i den svenska offentligheten. Ty:

Hon berättar vad hon tror och vi vägrar lyssna, eller lyssnar med samma överseende leende som Bill Cosby har i det där tv-programmet där barn säger lustiga saker. Bara när det blir riktigt extremt registrerar vi vad ungen sitter där och säger. Då blir vi arga, frågar vem som har satt orden i hennes mun, pekar på pastor Ulf eller på Runar Søgaard, som om Carola inte var en medelålders företagsledare utan fortfarande en elvaårig flicka i keps.

Ska jag drista mig till att ta upp något om de många sidor som ägnas åt Carolas uttalanden om, vänskap med och syn på homosexuella och homosexualitet? Det är sprängstoff, men en aspekt tänkte jag våga mig på att kommentera. Författarnas ståndpunkt, som jag uppfattade den, är att kristna som utifrån Bibeln betraktar homosexualitet som en förvanskning av hur sexualitet är ämnad att se ut inte ska uttrycka det. Det spelar ingen roll att nämnda kristna umgås hur friktionsfritt som helst med homosexuella och sannolikt inte heller slår ner dessa på stan, utan problemet är att det kan uppvigla andra personer till att kränka homosexuella. Vissa troende påpekar att just kristna och kristendom däremot aldrig skyddas från kränkningar, men, menar författarna, kränkningarna mot homosexuella är värre.

Strax därefter kommer ett intressant citat:

”När jag säger till människor att jag är gay möts jag ofta av en axelryckning, men om jag ‘kommer ut’ som Carolafan får jag direkt höra kommentarer som inte har med hennes musik eller röst att göra.”

Personen i fråga behövde alltså inte ens vara kristen, det räckte med att gilla en kristen artist för att skeptiska ögonbryn skulle rynkas.

En diskussion om vilken grupp det är mest synd om, den ihopklumpade kristna gruppen eller den ihopklumpade homosexuella gruppen, är förstås inte särskilt relevant, och jag vet bara hurdant det är att tillhöra den ena av dessa, men jag kunde inte låta bli att höja ett eget ögonbryn inför kontrasten mellan det långa resonemanget och det korta därpå följande citatet.

Slutligen det parti som kanske var det mest befriande att läsa, paradoxalt nog. Det följer direkt på ett stycke om hur kristna själva säger sig ha erfarit Gud.

Många icketroende blir provocerade av en sådan världsbild. Kanske på vetenskapliga grunder. Kanske av oro över individens begränsade möjligheter att välja sin egen väg inom det strikta kollektivet. Sannolikt bygger sådana upprörda känslor också på misstanken att de troende, som anser sig ha tillgång till sanningen, därmed också skulle tycka att de är bättre människor. Den mekanismen verkar mycket effektivt åt båda hållen. Resultatet blir lika väntat som nedslående: ömsesidig misstro.

Japp. Så är det nog.

Det finns mycket mer att säga och exempel att dra fram på både det ena och det andra. Boken gjorde mig lika delar glad och hetsigt diskussionssugen och eftersom jag ville samla mina egna tankar innan jag tog del av andras har jag skippat författarnas morgonsoffsprat, bläddrat förbi recensionerna och till och med sparat Babel-avsnittet där boken tas upp. Allt det där kan jag kolla nu.

Men först: ”En kväll om Carola – och andra kristna” i Filadelfiakyrkan nu i kväll, med båda författarna på plats. Ser verkligen fram emot detta! Får se om mina uppfattningar blir reviderade eller ej.