MMCCCLXXVII En och en halv timme vederkvickelse

Gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i går var – trots inslaget om Kongos extrema svårigheter – en riktig glädjeboost. Det började redan på vägen in med en glad välkomstkommitté (så är det alltid) och väl där inne var det en skön känsla att iaktta alla församlingsmedlemmar som hälsade, lekte med barnen och verkade trivas i största allmänhet. Det kan inte vara en enkel sak att åstadkomma nära gemenskap i en så stor församling. Jag har också flera gånger konstaterat att själva lokalen är svår ur kontaktsynpunkt, foajéutrymmet är väldigt litet, som en smal korridor som löper längs med den stora salen på ena sidan och ytterväggen med entrédörrarna på den andra, så mellan gudstjänstlokalen och torget utanför kyrkan rör man sig på ett par sekunder. Men känner man ingen i församlingen och aktivt söker kontakt är det inga problem att få den, bland annat genom att gå till det bemannade bordet inne i kyrksalen som högtidligt kallas gästlounge.

Föreståndare Piensoho pratade om en Kongo-resa som han och några till, sannolikt andra ledare i församlingen, nyligen kommit hem ifrån. Där finns enormt goda förutsättningar för välmående – ypperligt klimat för odling och värdefulla material att gräva upp ur marken – men istället har ju landet länge präglats av ofattbart våld och lidande. Under tiden de var där gick en rebellgrupp in i en by inte långt ifrån platsen där de befann sig och, med Niklas Piensohos ord, ”styckade barn och sprättade upp gravida kvinnor och ingen av er lär ha läst om det i någon tidning”.

Men det finns hopp, det gör det alltid. Ett annat problem, vid sidan av konflikterna, är den omänskliga synen på handikapp. Det i Sverige just nu politiskt korrekta ”funktionsnedsättning”, eller ”funktionsvariation”, känns inte relevant i sammanhanget, eftersom de människor det gäller inte tillåts fungera över huvud taget. Barn som har något slags medfödd avvikelse, som i Sverige skulle vara måttligt problematisk eller kanske inte problematisk alls, riskerar att stängas in i något litet utrymme i hemmet för att inte skämma ut familjen. I en församling på orten hade ett äldre par fått ett budskap från Gud: ”Det finns gömda barn.” Till en början förstod de inte vilka barn tilltalet avsåg, men snart fick de möjlighet att ta hand om just ett barn som gömts undan på grund av ett handikapp – jag minns inte hur det gick till – och de började därefter systematiskt leta efter fler barn i samma situation. Nu har de en stor grupp barn varav flera – som inte ens hade ett språk när de hittades – har kunnat börja skolan.

Men det som satte tonen för gudstjänsten, åtminstone för mig, var avtackningen av och intervjun med Samuel Hector, musikpastorn som ses sjunga i förgrunden på bilden ovan. Det är en sådan där högbegåvad person som syns och hörs i musiksammanhang på alla möjliga håll, men här är summan av kardemumman:

– Hur ser du på din tjänst som musikpastor i tio år?
– Jag har inte haft som ambition att skapa en stor musikverksamhet i kyrkan, det viktiga är att människor kommer till tro. Jag kan sluta spela i morgon om det fungerar bättre.

MMCCCLXVI Hemkommen från gudstjänst

… där vi bland annat sjöng ”Du är på riktigt”.

Vi är här, Dina döttrar och söner
som vi är, med våra drömmar och böner
Och vi vill ta emot den framtid som Du ger
Gud, låt Din vilja ske

Du såg oss innan vi blev till
Du vet allt, vad vi gör, vad vi vill
Och vi kan lita på att det Du ger är gott
Gud, låt Din vilja ske

Jesus, Du är den vi följer nu
för ingen annan älskar oss som Du
Vi vill inte ha tomma ord och ytlighet
Vi vill ha Dina ord och Ditt rikes verklighet
Du är på riktigt

Gud, vi ser en värld som behöver
mer av Dig. Ge oss hjärtan som blöder
Och mer än någonsin behöver vi Ditt hopp
Gud, låt Din vilja ske

MMCCCI Sonja och upptäckten

Läser en intervju i Dagen med före detta Nöjesguiden-bloggaren Sonja Abrahamsson som länge lidit av depressioner och social fobi och i höstas blev troende kristen. Jag har delvis följt hennes bloggar sedan dess (den privata och den på Nöjesguiden, avslutad för knappt två veckor sedan) och det är fantastisk läsning – för att hon har hittat rätt och för att hon mår bättre, naturligtvis, men också på grund av det hon väljer att säga, och hur. Hon gläder sig åt sin egen upptäckt och berättar (oväntat insiktsfullt!) hur man kan gå tillväga om man vill göra den själv. Och hon beskriver hur hon tänkte innan det inträffade, om hur hon tyckte synd om ”naiva och eventuellt hjärntvättade kristna” och hur kristnas sanningsanspråk inte var ”schysst mot andra religioner”.

Det är inte alls konstigt, egentligen, att de åsikterna är så vanligt förekommande och nyckelordet är sanningsanspråk, som betraktas av många med stark skepsis. I Dagen-intervjun säger inte Sonja Abrahamsson att hon trivs så bra med nya kristna vänner eller något i den stilen, tvärtom har hon i sitt bloggande beskrivit kyrkan som något hon behöver närma sig med små steg (trots att alla är välkomna där på sina villkor, vill jag gärna poängtera). Däremot säger hon: ”Det kanske finns de som tycker jag är konstig och galen, men det här är på riktigt, det är sant.” Och som svar på frågan om vad hon vill säga till den som inte tror: ”Att Jesus lever, att han är på riktigt. Frälsningen är verklig […].” När det pratas offentligt om religion, vare sig det gäller samhällsdebatt, etiska spörsmål eller andlig hälsa, betraktas den ofta som en kultur eller en livsstil eller ett värderingspaket och mer sällan som en övertygelse (om man inte debatterar IS). Det är nog enklare att prata om sådant man ha olika meningar om. Man kan diskutera fina eller förfärliga traditioner (kultur), synen på alkohol (livsstil) och hur man ska och inte ska behandla sina medmänniskor (värderingar). Det är stora och viktiga frågor, men om man, som undertecknad, har en övertygelse, eller om man är en uppriktig sökare, är den viktigaste frågan den om sanningen. Att fråga om någons omdöme om kristen tro, om den är bra eller dålig, låter i mina öron som: ”Vad tycker du, är jorden rund eller platt?” Frågan om kristen tro, eller vilken annan tro som helst, är i första hand en ja-eller-nej-fråga. Antingen är ett sanningsanspråk riktigt eller oriktigt.

Att fundera över kristen tro är alltså inte att undra vad man skulle tycka om att gå i kyrkan eller kanske låta bli att supa skallen av sig under helgen, beroende på vad man råkar ha för fritidsintressen, utan att undra om budskapet är verkligt eller påhittat. Kommer man fram till att det inte kan stämma, eller att en annan trosuppfattning stämmer, är det enda man behöver göra att, i religionsfrihetens namn, respektera den som nått en annan slutsats. Kommer man fram till att det inte går att komma fram till något får man tills vidare fortsätta vara sökare. Kommer man fram till att det är verkligt – att man är skapad och älskad av Gud och att Jesus har betalat priset för ens gemenskap med honom – kan man börja fundera över vad konsekvenserna blir. En del av dem påverkar ens yttre livsstil, för vissa mer än andra, men det mesta sker på insidan. Det har Sonja Abrahamsson börjat uppleva. Jag gratulerar henne hjärtligt.

MMCCLXXV En livsberättelse på bibliotekstaket

Nu har jag skickat iväg den här selfien som bibliotekarien Durga ville ta och få mailad till sig, och jag har också fått ett fint svar. Vi besökte Aten Central Theological Library i går, Nepals enda teologiska bibliotek, med 21000 volymer, största delen på engelska.

Efter att ha lotsats runt mellan hyllorna satte vi oss på taket och fick te och föreståndaren för biblioteket blev ombedd av en i gruppen att berätta om sig själv. Vi har hört så många otroliga historier av kristna nepaleser och nu fick vi en till.

Mannens pappa hade varit gurkhasoldat under andra världskriget och var så tacksam att han överlevt att han praktiserade sin hinduiska tro mycket hängivet. Även mamman var djupt troende hindu. När mannen var elva år skulle han bli bortgift med en flicka som föräldrarna valt ut, och när han protesterade fick han höra att om han sa nej skulle flickan tvingas leva som änka resten av livet, eftersom hon inte skulle kunna gifta sig efter att en gång varit bortlovad, och det slutade med att han sa ja. Mamman var en sträng person och hade svårt att behålla tjänstefolk, så giftermålet var ett sätt att få en tjänarinna i hushållet som inte kunde säga upp sig, och den planen – att offra sonens lycka för att få hjälp i hemmet – gjorde att han förlorade all tro på hinduismen och dess värderingar.

Motsägelsefullt nog hade han satts i katolsk skola, helt enkelt för att den höll högst standard, mot löfte att han inte skulle låta sig påverkas av den kristna tron, men bibellektionerna fick honom att tänka. Han skrev ett arbete om Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Apostlagärningarna och tyckte att Jesus var så olik de gudar hans föräldrar tillbad.

Några år senare gjorde hans ansträngande livssituation honom deprimerad, vilket tog sig uttryck i att han inte längre kunde fokusera på läsning längre än ett par minuter. Det blev omöjligt att studera, och vanmakten blev så stark att han övervägde att ta sitt liv. Då vände han sig till Jesus. Han bad om att återfå förmågan att läsa, och om Jesus kunde hjälpa honom med det skulle han tro på honom. Efter den bönen gick han och la sig. Första dagen hände ingenting, inte andra dagen heller, men den tredje dagen upptäckte han att koncentrationen höll. Han mådde bättre och bättre och drog slutsatsen att han hade blivit bönhörd. Därmed började han tro på Jesus.

Eftersom hans föräldrar inte kunde acceptera att han var kristen kastade de ut honom, med fem rupier på fickan. Han vände sig till sin mormor och fick hundra rupier av henne, men det var en liten summa för en som både behövde mat och husrum. Livet förändrades när han kom i kontakt med en kristen, som öppnade sitt hem för honom. Han säsongsarbetade som badvakt och studerade den övriga tiden och insåg nu att han måste hämta sin fru, som var kvar i föräldrahemmet. Han bekymrade sig för att de var på så olika utbildningsnivå, en dålig förutsättning för ett jämlikt äktenskap, men ett sätt för henne att utöka sin bildning var att studera engelska under tiden mannen gick på bibelskola. Trots den extremt dåliga starten lever makarna i dag ett lyckligt liv tillsammans.

Berättelsen fortsatte med mannens föräldrars beslut att ta emot Jesus, båda alldeles vid livets slut, som för moderns del var ett självmord. Tragiska omständigheter tycktes ligga som en ständig skugga över familjen.

Det blev en lång livsberättelse vi fick ta del av, och med ingredienser som var oerhört främmande för våra svenska öron – och samtidigt har vi landat i samma tro.

MMCCXXXIII Att vara kristen är inte att vara snäll – nödvändigtvis

Rubriken på dagens predikan i Korskyrkan var ”Att lära känna Jesus genom hans ord”. På sista tiden har jag frossat i de fyra evangelierna, särskilt Lukas och Johannes, och trots att jag genom jobbet med läsecirklar är van vid fenomenet att plötsligt upptäcka nytt innehåll i redan lästa texter häpnar jag över hur mycket – både själva innehållet och mina egna tolkningar – som känns helt nytt när jag plöjer de gamla texterna som jag måste ha gått igenom bra många gånger förr.

Jag blev också konfronterad i veckan av en man som kände en ung kille som sa sig vara kristen. Killen skolkade från skolan och ljög och verkade allmänt opålitlig, och jag vet inte vad den jag pratade med förväntade sig för svar från mig, men han var absolut inte nöjd med det jag sa, nämligen att gott uppförande inte hänger ihop med definitionen på kristen tro. Att vara kristen är att tro på Gud och välja att ta emot förlåtelse från Jesus – alltså ingår det i själva upplägget att vi människor inte kan låta bli att göra fel, men hur bra eller dåligt en människa lyckas med att göra rätt avgör inte huruvida han eller hon kan kalla sig kristen. Å andra sidan är det långt ifrån oviktigt att skilja mellan rätt och fel – om det inte spelar någon roll att man gör fel behövs ingen förlåtelse och behövs ingen förlåtelse hade inte Gud behövt ordna det åt oss genom offret på korset. Och om man som kristen tror på att Gud är Gud, alltså vet bättre än man själv, och älskar en oändligt mycket gör man i allmänhet sitt bästa för att leva i enlighet med vad Gud vill.

Allt det där var inte lätt – inte ens möjligt – att förklara i brådrasket, men det känns viktigt att försöka göra upp med missuppfattningar om kristen tro i stil med att man kan förtjäna en plats i himlen med hjälp av goda gärningar eller bli av med den om man begår synder. Det finns heller ingen gradering av synd, så det går inte att jämföra sig med någon riktigt ondskefull person och tycka att man själv ändå är ganska god och att Gud därför bör ha ett gott öga till en. Vi behöver alla förlåtelse, Gud erbjuder den genom Jesus och har vi tagit emot den så är det klart så. Varken mer eller mindre behövs. Det är kärnan i att vara kristen.

Ett avsnitt i Lukasevangeliet som visserligen inte är ett av dem som tett sig nytt för mig, utan är väldigt välbekant, men som exemplifierar moral kontra tro är liknelsen om de två bedjande männen.

En annan gång vände sig Jesus till några som skröt med att de alltid följde Guds vilja och som såg ner på andra människor. Jesus berättade en bild för dem, och sa: ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ‘Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som tullindrivaren där borta! Jag lurar inte någon, jag stjäl inte från andra, jag är inte otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.’ Men tullindrivaren stod på avstånd och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna för bröstet i förtvivlan och ropade: ‘Gud, förlåt mig, jag är en syndare!’ Och jag säger er, att det var han, och inte farisén, som gick hem skuldfri inför Gud! För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.”

Lukas‬evangeliet ‭18:9-14‬ (Nya Levande Bibeln)

MMCCV Den sekulära blicken svider en del

Jag såg verkligen fram emot att se minnesprogrammet om Magnus Härenstam på SVT Play i kväll. Det var bra, även om jag blev lite ledsen av att återigen matas med den där sanningen som är så osann och främmande i min värld, nämligen att Magnus Härenstam växt upp i ett hem med kristna föräldrar och att det innebar att hemmet var stelt och strängt. Jag kan bara anta att det stela och stränga hade att göra med föräldrarnas personlighet och därpå följande ideal, säkert påverkade av sin tid och omgivning och kanske en del teologiska missuppfattningar, vad vet jag.

Mönstret upprepas oavbrutet. Senast jag tittade på minnes-TV över en svensk avliden kulturpersonlighet var nog när jag såg dokumentärserien om Astrid Lindgren, som sändes i SVT tidigare i år. Den hade jag också sett fram emot, och den befäste tidigt att mamma Hanna och pappa Samuel August var troende och därför förhöll sig kalla och avvisande när deras tonårsdotter blev gravid.

Förresten kunde jag inte låta bli att opponera mig på två punkter när jag följde skildringen av hur Astrid blev mor. Att hon gjorde stora ansträngningar för att klara sitt mödraskap utan sina föräldrar framgår tydligt, och om det huvudsakligen handlade om skam från hennes sida, om att skydda föräldrarna från skam eller om hennes egen stolthet får vi väl aldrig veta. Inte heller hur föräldrarna hade agerat om de tillåtits vara mer involverade. Men av dokumentären var det lätt att dra slutsatsen att familjen ansåg sig vara för moraliskt högtstående för att kännas vid en sådan olycka. Vilket leder till den andra punkten, nämligen att det målas upp som så förlegat och förkastligt att över huvud taget uppfatta det som skedde som problematiskt. För i dag är det en lycklig tilldragelse när en artonårig tjej blir gravid med en man hon inte vill vara tillsammans med. Som är gift. 49 år. Har en stor barnaskara. Är hennes chef. Och som trots att hans fru vet hur det ligger till förnekar allt. Eller?

Förutom att erkännandet av den oplanerade graviditeten som problem kallas fördömelse lutar man förstås åt att stå på Astrids sida. Det är inget konstigt. Vi älskar ju Astrid! Vilket också gör att när hon senare i livet hamnar i chefens hustrus situation, då Astrids man Sture är otrogen, blir han inte det minsta försvarad i dokumentären, tvärtom.

Jag hade också sett fram emot att i kväll börja läsa Dödens dal av holländaren Frank Westerman, en bok som höjdes till skyarna när jag hörde en representant från förlaget berätta om den. Den handlar om en mystisk och tragisk händelse i Kamerun 1986, då nära 2000 människor och dessutom en mängd djur dör på ett oförklarligt sätt, eller rättare sagt om hur den historien hanterats, vad som är verkligt och vad som är myt. För att lägga en grund till resonemanget, antar jag, konstaterar författaren att majoriteten av jordens befolkning bekänner sig till en religion och väljer att handla därefter. ”Vilket slags djur gör så? När det gäller livsfrågor så förlitar sig större delen av världens befolkning hellre till fiktion än till fakta.” Det står Frank Westerman fullständigt fritt att vara ateist, men jag tycker det är tråkigt att han idiotförklarar de flesta av sina medmänniskor. Dels för att det är ganska ohyfsat. Dels för att han har fel – extremt få människor skulle hellre förlita sig till fiktion än till fakta. Men vad vi uppfattar som fakta varierar. Och de som delar uppfattning med Frank Westerman är som sagt i minoritet.

Citatet är från sidan 27 och jag har inte läst längre än så, inte ens bläddrat. Det ordnar förhoppningsvis upp sig och blir så pass intressant att jag kan bortse ifrån att jag just upplevt att min livsåskådning, mina värderingar och jag själv svartmålats, precis som de båda dokumentärerna, som jag ju såg med stor behållning.

Bilden av troende som mindre vetande, förda bakom ljuset, glädjedödande, fördömande eller rentav farliga möts jag av hela tiden. Kanske inte riktigt dagligen, eftersom jag vet vilka kanaler och källor jag bör undvika när jag inte orkar mer. Jag överdriver inte, varken om innehållet eller frekvensen.

Skildringarna av kristen tro som något varmt och ljust finns naturligtvis, i stora mängder, och berättelser som inte bara handlar om att kristna kan vara riktigt trevliga och göra bra saker, utan om att tron förvandlar liv på de mest förbluffande sätt – de förekommer bara väldigt sällan i litteratur som det pratas om och väldigt, väldigt sällan i public service. När det inträffar är det en stor sak. De kristna i min bekantskapskrets som berättat inför TV-kameror om sina liv och verk, olika aspekter där deras tro är central, får i regel se resultat där uttalanden i den vägen klippts bort.

Men jag påminner mig om att mitt liv som troende ju går ut på att jag lutar mig mot Gud, som är större än jag och större än Dödens dal och SVT och hela världens böcker och TV-produktioner. Han står pall. Och vi kristna som i 2000 år försökt berätta att ett liv med Gud är en bra idé har aldrig haft bekymmersfrihet och popularitet som säljargument.