Förra veckans läsecirkelarrangemang var utformat på ett sätt som hade tilltalat mig om jag kommit som deltagare. Men vi tar det från början.

Första gången jag kom i kontakt med The Stockholm Octavo var 17 december förra året, på McNally Jackson Books i New York, där jag såg den skyltad och förstås var tvungen att bläddra i den. Det är inte varje dag man stöter på en ny amerikansk roman om Gustav III.

Nästa gång var i april, när jag skrivit i min Stockholmsblogg om Comics Heavens seriecirkelträff under valven i en källare i Gamla stan. Inspirerad av detta skrev Cecilia Klynne, medbloggare på Vårt Kungsholmen, på vår bloggarsida på Facebook att hon börjat läsa The Stockholm Octavo på engelska, tyckte att den var svår och gärna ville ha en läsecirkelträff om den i ett källarvalv i Gamla stan. Då kommenterade Sophie Strömqvist, bloggare i samma gäng, att Damm Förlag, som hon jobbar på, skulle ge ut den på svenska i september.

Jag anade på en gång att det här med en läsecirkel inte bara skulle vara görligt, utan möjligt att utföra med stor finess. 1 september skulle vårt stockholmprofilerade Slussens bibliotek öppna i Stadsmuseet. Vi planerade naturligtvis att ha programverksamhet och vi samarbetar gärna med förlag. Och i Stadsmuseet – som visserligen inte ligger i Gamla stan, men mycket nära – finns det gamla valv.

Resultatet blev att Slussens bibliotek samarbetade med Damm Förlag på så sätt att de lät biblioteket sälja billiga böcker till de cirkeldeltagare som ville köpa istället för att låna och därefter var förlaget representerat på själva läsecirkelträffen. Källarstugan heter ett rum i Stadsmuseet där krogen Södra stadshuskällaren fanns från 1680 till 1849, om jag förstått saken rätt. Museet har återskapat miljön som den såg ut under den tid då madam Jöransson drev krogen, mellan 1743 och 1754, och det får man väl säga är nära nog när man väljer en lokal att ha läsecirkel i om en bok som utspelar sig på 1790-talet i Gamla stan och på Södermalm.

Jag tog med en bärbar dator till Källarstugan – trots att det utgjorde ett ohyggligt anakronistiskt inslag – för att vi skulle kunna se på förlagets boktrailer med en miniintervju med författaren, och när datorn nu ändå stod där, med högtalare ikopplade, letade jag upp en spellista med Bellman-visor på YouTube så att de stod på när kollegan Annika kom in med gruppen som hon hämtat från samlingsplatsen nere i biblioteket. Därmed var stämningen maximerad. Till och med chokladbitarna på bordet var genomtänkta – jag hade valt Mozartkulor, som visserligen skapades hundra år efter den tid vi läst om i boken, men det är ju i alla fall ett porträtt av 1700-talspersonen Mozart på omslagsfolien, med pudrad peruk och allt.

Efter en presentation av läsecirkelupplägget, det nya biblioteket, Källarstugan, oss bibliotekarier, de två förlagsrepresentanterna (Sophie samt bokens redaktör, Lovisa Karlsson Kjellin) och gruppens övriga deltagare och efter att vi sett trailern kunde vi börja prata om våra läsupplevelser. Cecilia – som var den allra första som anmälde sig – sa att hon egentligen inte var så intresserad av det här med att spå i kort, som är en viktig del av bokens handling, men att det mycket väl gick att uppskatta skildringen av det sena 1700-talets Stockholm ändå, och jag höll med precis. Intresset för spådomar och vidskeplighet i stort var typiskt för tiden och därför ett ganska naturligt inslag i en berättelse om det dagliga livet på 1790-talet för personer inom och utanför aristokratin och även kungligheter. Den som kan sin svenska historia vet dessutom vad som hände kungen 1792. Den ödesdigra maskeradbalen finns med i berättelsen, men naturligtvis med en fantasifull knorr.

Förlaget bidrog med bakgrundsinformation om författaren och bokens tillkomst – och framför allt intressanta detaljer om översättningen. Vi fick titta på korrespondens mellan författaren och översättaren, där de diskuterade detaljer kring namn på verkliga och fiktiva personer, Bellman-citat och vilka ämnen apotekare kunde tänkas ha använt vid den här tiden. Researchen verkar oerhört grundlig och jag tänker mig att det är svårare att översätta till svenska än till de övriga språk som boken redan hade översatts till. Förutom att adresser, årtal och personer ska stämma måste ord och namn klinga rätt och trovärdigt i svenska öron. Även om man inte är påläst på 1700-talets Stockholm tror jag att det märks om språket är alltför fantasifullt återgivet.

Om man ska klaga på något så vore det väl att två av sex deltagare fått förhinder och att två av de fyra som kom inte hade läst ut boken. När de två bibliotekarierna, de två förlagsrepresentanterna och två cirkeldeltagare är de som läst boken är det svårt att få till en bra balans i diskussionerna. Men medan det är cirkeldeltagarna som utgör själva läsecirkeln i vanliga fall blev det här ett helt annat slags samling, där deltagarna fick ventilera sina åsikter, jag och Annika lära oss hur en läsecirkelträff i museimiljö kan gå till och förlaget få input i form av läsaromdömen. Allihopa förkovrade vi oss i 1700-talshistoria med hjälp av rummet vi satt i och samtalet vi förde.

Själv uppskattar jag den alldeles vanliga läsecirkelformen enormt, då några personer sitter kring ett bord och pratar om en bok. Men det har jag varit med om så många gånger att jag tappat räkningen sedan länge. Den här kvällen, däremot, Slussens biblioteks allra första kvällsprogram, glömmer jag inte i första taget.