Etikettarkiv: Stockholms historia

MDCCXC Lokalpatriotism våren 1906

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0169-0.png

Slussens biblioteks korta levnadsbana går mot sitt slut, i och med Stadsmuseets renoveringsperiod som snart börjar, och jag passar på att göra sådant som jag sett besökarna göra i vår värdlokal, Faktarummet, och som jag själv blivit nyfiken på. Som att kolla vad det står om mitt kvarter och min stadsdel bland pressklippen på mikrofiche. På kvartersnivå hittade jag inte direkt något spännande, men det fanns en hel del kul att läsa om Kungsholmen. Jag gick bara igenom en liten del och hittade bland annat den här artikeln, ”Det nya Kungsholmen”, ur Stockholms Dagblad 29 april 1906.

Den börjar med underrubriken ”En vårpromenad kring en framåtgående stadsdel” och följande försvarstal:

På Kungsholmen har jag en bekant, som är besjälad af en utomordentligt stark lokalpatriotism. Hvarje gång jag yttrat mig i någon mån nedsättande om nämnda stadsdel – det har inträffat en eller annan gång, men nu händer det ej mer – har min vän alltid blifvit mäkta förgrymmad.

– Rynka inte på näsan du och tala om mitt Kungsholmen som en efterblifven stadsdel. Den har framtiden för sig och har redan, säga hvad man vill, kommit ett godt stycke förbi Söder. Titta dig omkring, men inte bara från fönstret af en spårvagn, utan sakta och noggrannt, och du skall få se, att här är mycket i görningen som hastigare än man tror skall ge Kungsholmen prägeln af en riktigt modern stadsdel.

MDCCXXXV Stockholmskällan blir bara bättre

IMG_8251.JPG

Det är som att jag har återupptäckt Stockholmkällan de senaste dagarna. Där finns så otroligt många intressanta fotografier från olika decennier, man kan följa bebyggelsens utveckling, fordonens, modets, yrkeslivens, och fler bilder tillkommer hela tiden.

Dessutom finns nu ett nytt fräsigt reklamkort, som en av Stockholmskällans samordnare var inne på Stadsmuseet och lämnade högvis av i dag.

MDCCVIII Lunch och spöstraff

IMG_7798.JPG

På lunchen i går lämnade jag Sturebibblan för att vara med på åtminstone större delen av Stockholmia förlags bokpresentation på Stadsbiblioteket, arrangerad av kollegerna i min gamla enhet. ”Het från tryckeriet” sa de om den aktuella boken, och det verkade nästan ha varit bokstavligt menat, så ny var den. Från skuggsidan : Folk och förbrytelser ur Stockholms historia har getts ut i samband med utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet och tar upp olika aspekter på ljusskygg verksamhet, och även dess konsekvenser för påkomna förbrytare. En av talarna hade skrivit ett avsnitt i boken om kroppsstraff i äldre tider, så medan man satt och mumsade på smörgås och äppeljuice från bibliotekets café berättades det om rådbråkning, stegling och andra avancerade metoder att plåga och avskräcka, och om den lite mer okonstlade kroppsstraffsformen piskning.

Även om den som berättar om händelser i Stockholm förr i tiden – som kan vara jag själv – konkretiserar genom att till exempel nämna just den adress där något ägde rum kan det ändå vara så svårt att se det hela framför sig. Det låter påhittat hur belagt det än är, inte kan väl stockholmare ha gjort sådana där konstiga saker, jag vet ju hur stockholmare är och vad stockholmare gör, jag är en av dem. Tider och människor förändras – i vissa avseenden – så dramatiskt att det bara inte går att förstå att grisar i stan, snabelskor och offentligt utförda kroppsbestraffningar har varit lika vardagligt som kaffe från Espresso House.

Men det händer att en eller annan detalj slår an något i en och plötsligt levandegör det där obegripliga. Just den här gången var det björkris. Jag har ingen aning om varför. När författaren pratade om vilka olika sorters ris man använde till att piska någon över bar hud tills blodet rann nämnde hon björkris, och jag kunde lätt föreställa mig ett knippe, sådant som det görs kvastar av, som man kan hänga påskpynt i och, när det slagit ut, klä midsommarstången med eller binda fast på åkdon som ska forsla nybakade studenter. Och när jag väl såg redskapet framför mig kunde jag också föreställa mig pryglingen.

Sedan har jag några steg kvar till att greppa det faktum att kroppsstraff och avrättningar på Stockholms torg hörde till tidens folknöjen.

MDCLXII Festivalvandring: Från cell till galgbacke

IMG_7039

Om vandringen: Ledd av en stadsmuseikollega, Lin. Start vid Södermalmstorg, slut vid Mäster Mikaels gata. Om brott och straff i Stockholms tidiga historia. En kort och koncis tur.

Det här har jag lärt mig: Räknar man om den medeltida avrättningsfrekvensen i Stockholm till dagens folkmängd skulle man avrätta fyra personer om dagen.

Kommentarer och reflektioner: Den här vandringen, som flera andra, gick jag i sällskap med Lena, och jag tror att vi kom fram till att Lin var den bästa av de guider vi gick med. Flera olika typer av guider hade engagerats till de olika Kulturfestivalvandringarna, nämligen visningsvana och pålästa medarbetare från Stadsmuseet eller motsvarande institution, inhyrda guider som tar sig an ett ämne utan att kunna det sedan innan och slutligen personer som kan sitt ämne, men som i allmänhet inte guidar. Den här gången fick vi alltså gå med den förstnämnda sorten, och uppenbarligen hade hon räknat med att få frågor och att kunna besvara dem, för trots att hon tog sig an en mängd frågor hölls vandringen under den utmätta tiden.

Det verkar som att jag kan läsa och höra hur mycket som helst om gångna tiders brott och hemskheter i Stockholm utan att någonsin känna att jag behärskar området, med tanke på hur mycket nytt och för mig okänt som kommer fram hela tiden. Ibland undrar jag om det helt enkelt är ett väldigt stort pussel med väldigt många pusselbitar, eller om det faktiskt finns lite olika uppgifter om hur det egentligen var och att det är de olika gissningarna och slutsatserna jag får ta del av vid olika tillfällen. Helt enkelt kan det ju inte vara att veta varför och hur folk hade ihjäl varandra för några hundra år sedan.

MDXXXV En del vackert har vi kvar

20140430-084418.jpg

20140430-084434.jpg
Det var det, den allra sista föreläsningen i Stockholms historia. Vad fort det har gått. Jag hade kunnat ha den här tisdagsvanan resten av livet. Sorgligt nog handlade det den här gången om ”staden som försvann”, om hur City såg ut före rivningsvågen på 50- och 60-talen. Föreläsaren, Anders Sjöbrandt, vars två 50- och 60-talsdokumenterande fotoböcker jag plockade med på Slussens bibliotek i dag, berättade om hur han studerat politikernas retorik och allmänhetens respons, eller brist på respons innan det var försent. Hans egen retorik under föreläsningen lät muntert objektiv, men gick ändå oftast ut på vilken dålig idé cityomvandlingen var, med diverse detaljer om beslutsfattarnas personliga hatobjekt i stan och fula knep som togs till för att äldre bebyggelse skulle framstå som slum bortom allt hopp.

Man blev ju helt gråtfärdig. Ett antal händer i salen viftade efteråt och en och annan ville gärna ventilera sin frustration.

Efteråt muntrade jag upp mig med att titta på växtligheten i skymningen kring universitetet. Sedan blev jag ännu gladare av solnedgången över Brunnsviken. (För självklart hoppade jag av bussen vid tredje hållplatsen för att promenera resten av vägen hem, är det stegtävling så är det.)

MDXXX Tillbaka till sekelskiftet

Stuckatoren
Vilket gäng vi blev på Slussens biblioteks läsecirkel i Stuckatörens våning! Jag hade glatt mig åt att flera av de anmälda inte hade namn som Elsabritt och Majvor – alla Elsabritt och Majvor är självklart välkomna, men eftersom den allra mest frekvent förekommande läsecirkeldeltagaren är en äldre, svensk kvinna var det roligt med flera utländskt klingande mansnamn i listan. Jag fick också uppfattningen att de kände varandra. Det gjorde de – det var tre italienska män, oerhört intresserade av stuckatur! Och Stuckatörens våning beboddes alltså från 1880-talet fram till 1920-talet av en familj där fadern var italiensk stuckatör. Dessvärre hade bara en i trion läst boken. Fast inte riktigt hela. Och så var det ytterligare en man och en kvinna i gruppen, som gärna påminde om att det var Henning Bergers Drömlandet vi var där för att diskutera, inte i första hand stuckatur. Och min chef, som för första gången var med på en av våra cirklar. Och så jag, cirkelnörd.

Drömlandet från 1906 handlar om sjuttonårige Helge och utspelar sig runt sekelskiftet 1900 på Norrmalm, Södermalm, Helgeandsholmen och Gamla stan. Är man särskilt intresserad av den tidens Stockholmsliv är boken en guldgruva. Här skildras byggnader och torg, vattnet som glittrar och himlen som skiftar, tidens yrken och samhälleliga hierarkier, familjeliv och granngemenskap – i detalj! Det finns en intrig, framför allt kring en arvstvist, men den är sekundär till de ingående och ofta sentimentala beskrivningarna ur tonårsperspektiv. Inget för den som vill ha en spännande bladvändare, men nostalgikern kan här ge sig hän totalt.

MCDXCIX Nog för att jag presterar som bäst under press

En gång skrev jag en B-uppsats i estetik, inklusive omfattande research, på fem dagar. Intervjuer och transkribering inför magisteruppsatsen i biblioteks- och informationsvetenskap tog sin tid, men själva uppsatsen skrevs på en vecka, mer eller mindre dygnet runt.

Under kursen i Stockholms historia har jag faktiskt läst ganska kontinuerligt – det har bara gått alldeles för långsamt. Så när det var dags för hemtenta var det väldigt mycket läsning kvar, men jag väntade in i det sista med att läsa strategiskt, alltså enbart hundra procent tentarelevanta avsnitt.

Om du har möjlighet – skriv din historiatenta först och åk på långweekend i Berlin sedan. När jag kom hem räknade jag timmarna till inlämning och läste på allvar igenom tentafrågorna. Stormaktstiden! Hur kunde de fråga om stormaktstiden när vi bara fått kurslitteratur om medeltid och frihetstid? Den enda stormaktstidsföreläsning vi haft tyckte jag inte var underlag nog för frågan, så jag började se mig omkring – hade jag någon lämplig litteratur i hyllorna här hemma? Jo, faktiskt, en liten bok om stormaktstidens privatpalats och två böcker med avsnitt om Stockholm under rätt tidsperiod (som är 1600-talet, för den som inte har stenkoll). Men mer behövdes. Under eftermiddagen tog jag en skrivpaus för att gå på ett författarbesök på Hedengrens, inbokat vid den tid då jag trodde att tentan skulle vara överstökad vid det laget, och efter att ha lyssnat på haitisk-kanadensiske Dany Laferrière tolkad från franska till svenska stack jag till Stadsbiblioteket och lånade Linnea Forsbergs Stormaktstidens Stockholm tar gestalt.

Två frågor klarades av under dagen, en kvar. Den grundade sig helt, tror och hoppas jag, på ett enda kapitel i en bok om 1700-talets köpmän, så jag började lusläsa, men inte hann jag skriva något innan energin tog slut någon gång efter midnatt. Det skulle få ske under inlämningsdagen, i informationsdisken på Slussens bibliotek. Jag var på plats ganska tidigt och skulle sätta igång innan vi öppnade. Boken hade jag med mig, skulle bara kolla frågan en gång till på universitetsplattformen. Men där kom jag inte in! Så jag fick chansa. Det var något med grosshandlare. Jag skrev ihop en text, som jag snart insåg handlade ganska mycket om hur besviken jag blivit på att avhandlingens jämförelse mellan förmögna och mindre förmögna grosshandlares bohag egentligen inte sa något intressant, utan borde ha utförts på ett annat sätt. Efter jobbet skulle jag ha åkt direkt ut till universitetet för att gå på första föreläsningen på kursens andra moment, men jag kastade mig hem emellan för att logga in på plattformen och kolla frågan. Oj då. ”Redogör för vad som var karakteristiskt för de stockholmska grosshandlarnas konsumtionsvanor …” Några snabba omformuleringar, klicka på skicka, skynda ut till bussen. Nu får det gå som det går.

MCDXLVIII Stockholmsgryning

I dag har jag lärt mig att det inte finns några arkeologiska fynd som tyder på bosättningar i Stockholm före 1200-talets mitt. Å andra sidan kan det ha att göra med att man inte grävt på rätt platser. Däremot beräknas det förra slottet Tre kronors kärntorn vara från 1100-talets slut, vilket alltså antyder tidig ”fortifikatorisk aktivitet”.

Väntar otåligt på att komma att komma lite längre fram i mina stockholmshistoriska studier, till tider med lite mer igenkänning än Brunkebergsåsen och de gamla vattenomflutna holmarna.

MCDXLV Stockholms historia, 15 hp

20140213-010049.jpg
Det blir tufft men kul att kombinera jobbet med en kurs i Stockholms historia på universitetet. Några tankar efter första föreläsningen.

– Ljuvlig känsla att komma in i hörsalen (rätt ful men funktionell) full av studenter i blandade åldrar. Efter sex år som Uppsala-student tog det mer än ett år som förvärvsarbetande i Stockholm att komma över att jag inte längre pluggade.

– Under Uppsala-tiden fanns det inget Facebook, Twitter eller Instagram att kolla och uppdatera under bensträckaren på tio minuter. Inte bloggade jag heller. (Fast egentligen gjorde jag det, skrev dagbok utformad för att kunna läsas av andra. Det fanns bara inget enkelt sätt att publicera den.)

– Delar av det föreläsaren pratade om, om Stockholms äldsta historia, visste jag faktiskt sedan innan. Han talade dessutom mycket varmt om ett av mina skötebarn, nämligen Stockholmskällan.

– På morgonen hemma funderade jag på om jag skulle ta med datorn eller inte. Antecknar studenter på egen dator nuförtiden? Men jag packade aldrig ner den, och inte hade jag något annat att anteckna med och på, utöver mobilen, så för säkerhets skull knyckte jag med mig både block och penna från Stadsmuseet (ska återbördas, givetvis, minus två blad). Jag såg ingen med dator, däremot ett antal kollegieblock. Old school.