De så kallade ”storsamlingarna” för volontärer i det nätverk där Korskyrkans luncher för hemlösa ingår – alltså för personer som varit med och hjälpt till på luncher, caféverksamhet, julfiranden och annat – har haft ganska olika stil. Den här gången var samlingen i Söderhöjdskyrkan och Linn Hemmingsson från socialförvaltningen var kvällens gäst. Det var ett väldigt skönt upplägg. Organiserade samtal vid borden i all ära, det är alltid bra att lära av varandra och få veta hur det går till i andra kyrkor, men den här gången blev det bara informellt snack över smörgåsfika – vid mitt bord var vi tre från Korskyrkan och en som nyligen börjat engagera sig som volontär i Johannes kyrka – och därefter kort introduktion av Magnus Helmner, som arrangerar det hela, tillsammans med en diakon i Katarina kyrka, och så Linn Hemmingssons information.

Det handlade mycket om vem som har rätt till vad, särskilt i och med att flera på plats var engagerade i Vinternatt 2, nattlogi i kyrkor för hemlösa EU-medborgare. Om jag förstod allt rätt är läget så här: Borträknat EU-medborgare finns ca 800 akut hemlösa i Stockholms stad varav ca 50 regelbundet sover utomhus. Mörkertalet är sannolikt litet. Hemlöshetsmottagningen eller socialjouren kan fatta biståndsbeslut för en person utan socialtjänstkontakt att sova en enstaka natt på härbärge. Den som behöver mer omfattande hjälp behöver ha kontakt med en socialsekreterare som gör en utredning. Vissa undviker den kontakten och låter bli att söka nattlogi. Vinternatt 2-platserna reserveras för EU-medborgare för att de inte har några andra rättigheter, till skillnad från hemlösa personer ”från 20 år som har sin tillhörighet i Stockholms stad” – de omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin”.

En diskussion uppstod om personer som faller mellan stolarna, och upprinnelsen verkade vara att hemlösa stockholmare velat ta del av Vinternatt 2-platser men fått nej för att platserna är ämnade för en annan grupp. Linn Hemmingsson menade att det är extremt ovanligt att sovplatserna i Stockholm tar slut för alla som omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin” och att ett rum vilket som helst hos socialtjänsten öppnas om någon skulle stå utan sovplats en natt. Alltså lär personerna som väljer att gå till en Vinternatt 2-lokal och får nej vara sådana som undviker kontakt med socialtjänsten. Det är klart att det vore hemskt att som Vinternatt 2-volontär stå öga mot öga med en hemlös stockholmare och skicka ut vederbörande i de bitande minusgraderna, men med tanke på att platserna för EU-medborgarna lottas ut och i regel inte räcker till för den avsedda gruppen kan det inte bli på något annat sätt.

För att nå de personer som behöver akut hjälp men undviker myndighetskontakt skulle man behöva lätta på villkoren, och utan att ha sett verksamheten från insidan antar jag att man skulle förhindra ett antal utomhusnätter med allsköns hälsoproblem som följd, men samtidigt försämra chanserna att fånga upp de här personerna för att erbjuda långsiktig hjälp. Det skulle inte förvåna mig om stelbenta regler med jämna mellanrum leder till orättvisor för utsatta personer i Stockholm och resten av landet, men trots det och trots att vi under kvällen fick höra exempel på sammanhang där socialtjänsten behöver tänka om så försvarar jag svenska regelverk i sociala frågor mer och mer ju mer jag lär mig om världen. När det fungerar fungerar det sällsynt bra. Dessutom, som Magnus Helmner sa som svar på kommentarer om eventuell bristfällig omsorg från stadens sida: Det står ju också var och en fritt att öppna ett varmt rum för en utsatt människa.

När Stockholms stads uppsökarteam kom på tal kunde jag inte låta bli att associera till problematiken på biblioteken. Teamet beskrivs som den instans man kontaktar när man är orolig att någon ute på stan far illa och jag vet att en kollega haft kontakt med dem angående våra besökare som inte kan ta hand om sig, men av någon anledning står vi ändå alltid handfallna när problemen väl uppstår. Om det inte handlar om våld, droger, ett akut sjukdomstillstånd eller något annat påtagligt – vem ringer vi? Polis, väktare och uppsökarteam tycks alltid vara fel instans. Ibland har vi genom låntagarregistret personuppgifter på just de personer som inte mår bra och beter sig asocialt på ett eller annat sätt, men uppgifterna är sekretessbelagda och vi får inte föra dem vidare. Alltså behöver någon myndighetsperson komma och prata med besökaren just när han eller hon är på plats och just när han eller hon visar tydliga tecken på den problematik som vi i personalen i många fall ser om och om igen hos samma person.

Jag ställde frågan till kvällens talare efteråt. Hon sa att hon hade reagerat när hon läst om biblioteksstöksdebatten i media förra året, men vad hon visste finns ingen upparbetad kontakt mellan bibliotek och socialtjänst. Det kanske är dags för det.