MMCCCLXXVIII Två hemliga rum

I dag jobbar jag, förra lördagen gick jag runt i hemliga rum. Under en dag vart fjärde år gör Statens fastighetsverk annars låsta rum tillgängliga för allmänheten och här i Stockholm, under 2016 års upplaga av ”Hemliga rum”, kunde man bland annat besöka Västra stallet och Kronobageriet.

Östra och Västra stallen på Östermalm är ombyggda sedan länge, så att tänka sig huset fullt av hästar och hö krävde en del fantasi. Att se två pållar som blev ompysslade ute på gården hjälpte till med den saken.

Det intressanta låg framför allt i vetskapen om att tillfället var unikt – har man inte specialkännedom om Västra stallet är det inte jättelätt att frammana historiens vingslag när lokalerna är så omgjorda. Men informationsbladen gjorde sitt till …

… och en del rekvisita här och var.

Sedan gick jag den korta promenaden till det som tidigare var Musikmuseet, snart ska bli Scenkonstmuseet och från början var Kronobageriet, där det bakades bröd från mitten av 1600-talet till mitten av 1900-talet.

Jag kom precis lagom till att en 20 minuter lång föreläsning skulle börja. Den var väldigt givande och stärkte mig i min redan bergfasta övertygelse om att föreläsningar, visningar, introduktioner eller vilken annan fördjupningsform som helst som erbjuds i kulturella eller kulturhistoriska sammanhang ska utnyttjas, om alternativet är att se sig omkring på egen hand.

Kronobageriet

Bland annat handlade det om att Kronobageriet var en tidig byggnad i det område kring Nybroviken som planlades på 1600-talet, att vattenlinjen då låg nära byggnaden och att den med sin bolmande skorsten var en viktig del av stadsbilden. (Bilden ovan är från 1860-talet och jag har knyckt den från Stockholmskällan. I bakgrunden sticker Hedvig Eleonora kyrka upp och huset till vänster står väl ungefär på Dramatens plats.)

Och om föreläsaren inte hade nämnt mjölsäcksrutschkanan hade jag förmodligen missat den när jag senare såg mig runt i lokalerna.

Vi besökare fick också smaka bröd bakat på traditionellt recept – dock inte i huset, utan av Fabrique. Receptet kunde man ta med sig hem om man ville och på samma blad fanns bakgrundsfakta hämtade från Brödinstitutet. Jag citerar (med några språkfel rättade och andra lämnade, hälsar språkpolisen): ”Ankarstock är ett mjukt surdegsbröd, som är bakat på torkad råg. Benämningen Ankarstock finns nämnt första gången 1669 i en äldre brödförteckning. 1752 infördes ankarstocken som militärt bröd och blev en av två brödtyper (en hård och en mjuk) som enligt Kungl. Majestäts förordningar skulle ersätta skeppsskorporna. Ankarstocken blev statusbrödet då det främst var avsett för befäl. Det beslöts att varje bröd skulle väga 1,7 kg och vara två dagars brödranson åt en soldat. Bröden bakades på Kronobagerierna och recepten var strängt reglerade. När det var krigssituationer hann Kronobageriet i Stockholm inte baka tillräckligt och då fick stadens invånare också leverera bröd. På så sätt kom recepten på brödet ut till allmänheten. Att brödet kallas ankarstock beror på att brödet hade formen av den stock som är tvärgående på ett ankare.”

Fabrique har jag förtroende för, så när det gäller brödets smak skyller jag på receptet. Det var inte det läckraste jag ätit. Tycker lite synd om befälen.

Snart kommer ju huset att öppnas för allmänheten igen, när museet är redo för invigning nästa år, men det kändes ändå speciellt att gå runt och titta på de få bevarade detaljerna och kika ut genom fönstren. Lite tråkigt är det kanske att huset invändigt inte minner något lite mer om fornstora dar, men huvudsaken är att det står kvar och används.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s