MDVI Jag hade tur och fick titta på takradhusen

Jag var redan från början nästan helt säker på hur det skulle bli, eftersom det bara stod ett klockslag och en gatuadress i informationen om den kostnadsfria visningen av radhusen på taket i centrala Stockholm, ovanpå fastigheten som omgärdas av Drottninggatan, Mäster Samuelsgatan, Klara Norra Kyrkogata och Bryggargatan. Max 20 deltagare, ingen föranmälan och ingen information om hur man skulle komma över eventuella biljetter. Fler och fler av oss intresserade samlades i god tid i foajén på den angivna adressen, där det fanns en roll-up med satsningens namn, Open House Stockholm, i väntan på att en guide skulle dyka upp, tills en av de mer handlingskraftiga damerna kom tillbaka ner med hissen och talade om för oss andra att 20 klistermärken delades ut från en receptionsdisk på Vasakronans kontor. Jo visst, det fanns en koppling, med tanke på att det före visningen av radhuskvarteren – det som alla kommit dit för, skulle jag tro – arrangerades en rundtur hos Vasakronan, men skyltar eller annan information om klistermärkeshämtning hos dem lyste med sin frånvaro. Som tur var hade jag räknat efter – jag var femte personen på plats i foajén, så när det blev huggsexa om de sista klistermärkena gjorde jag de övriga uppmärksamma på det och det respekterades, hör och häpna.

Men andra blev utan och ingen lär ha gillat armbågsfajten. Kort sagt, den som arrangerar ett gratisevenemang måste ha en plan.

Även om det var radhusen jag ville se är det inte mycket i visningsväg som faller utanför min nyfikenhetsram, så en rundtur på Vasakronans kontor – varför inte? Med stolthet presenterades modellen med olika arbetsmiljöer att välja på istället för eget skrivbord, ett sätt erbjuda utrymmen anpassade för olika typer av arbete och samtidigt effektivisera genom att undvika personliga platser som ofta lämnas tomma. Det är bara att gratulera medarbetarna och ledningen till den stora nöjdhet som tydligen råder. Själv gick jag mest runt och tänkte på hur glad jag är – alltså verkligen glad på riktigt – över att jag förunnades ett eget skrivbord för ett och ett halvt år sedan efter att i fyra år ha varit utan. Jag förfogar bara över det under halva min arbetstid, den jag tillbringar på Stadsbiblioteket, men ändå. Sedan vann den Vasakronan-representant som guidade oss min respekt genom att på frågan om han rekommenderade modellen till andra arbetsplatser svara nej, med vilket han menade att det inte är en universalmodell som passar alla.

Att se ut genom fönstren och få nya perspektiv på husen runtomkring var minst lika intressant.

Och så åkte vi i gruppen ner till gatuplan igen, lotsades in i ett annat trapphus och tog hissarna upp till radhusen.

Miljön är strikt utformad men med gemytliga, personliga inslag.

Den här familjen kom ut för att titta på oss som kommit dit för att titta på dem. Väntetiden i bostadskö hade varit 23 år lång – och jag tror att hyran är saftig – men de trivdes väldigt bra och beskrev takkvarteret som ett klassiskt radhusområde med barn som sprang mellan husen och grillar på uteplatserna.

Utsikten är minst sagt unik.

Åt alla håll.

Fri och urbant gyttrig på samma gång.

Flytta dit om jag fick chansen? Jag vet inte, jag är egentligen mer traditionellt lagd. Men att någon vän flyttade dit och jag kunde hälsa på och stirra ut genom fönstren, det vore optimalt.

MMCDXCVIII Churros på Eatery Social

Födelsedagspresentkortet använt! Sofia och jag har tillbringat kvällen på syd- och centralamerikanska Eatery Social i Clarion Hotel.

Det ingen av oss begriper, och regelbundet chockeras av, är ljudnivån på Stockholms restauranger. Det måste alltså finnas människor – många människor – som tycker att restaurangupplevelsen förhöjs av att de själva och andra sitter och skriker för att överrösta varandra och den mer eller mindre dansanpassade musiken. Var finns restaurangerna med öronvänlig akustik och musik som – ärligt talat – vet sin underordnade plats? Dansställen och barer får göra som de vill, men någonstans bör man kunna sitta och äta en god middag och umgås utan att konkurrera med en skoningslös ljudvolym. Tips tas tacksamt emot.

Men maten var god. Vi delade på en stor potatiskrokett och valde båda tacos med ”chipotlekryddat långkok på högrev”, guacamole med massor av lime och annat gott. Blixtbilden ovan gör inte efterrätten rättvisa – en churrostallrik med alla möjliga tillbehör.

Med tanke på att mörkret hunnit falla, och det faktum att vi tyckte att musiken var alldeles för påträngande, fick vi nog ställets bästa bord, närmast fönsterväggen med utsikt över trafiken på Skanstullsbron och Johanneshovsbron, med den upplysta Globen där bakom.

Tack, Sofia!

MMCCCLXXVIII Två hemliga rum

I dag jobbar jag, förra lördagen gick jag runt i hemliga rum. Under en dag vart fjärde år gör Statens fastighetsverk annars låsta rum tillgängliga för allmänheten och här i Stockholm, under 2016 års upplaga av ”Hemliga rum”, kunde man bland annat besöka Västra stallet och Kronobageriet.

Östra och Västra stallen på Östermalm är ombyggda sedan länge, så att tänka sig huset fullt av hästar och hö krävde en del fantasi. Att se två pållar som blev ompysslade ute på gården hjälpte till med den saken.

Det intressanta låg framför allt i vetskapen om att tillfället var unikt – har man inte specialkännedom om Västra stallet är det inte jättelätt att frammana historiens vingslag när lokalerna är så omgjorda. Men informationsbladen gjorde sitt till …

… och en del rekvisita här och var.

Sedan gick jag den korta promenaden till det som tidigare var Musikmuseet, snart ska bli Scenkonstmuseet och från början var Kronobageriet, där det bakades bröd från mitten av 1600-talet till mitten av 1900-talet.

Jag kom precis lagom till att en 20 minuter lång föreläsning skulle börja. Den var väldigt givande och stärkte mig i min redan bergfasta övertygelse om att föreläsningar, visningar, introduktioner eller vilken annan fördjupningsform som helst som erbjuds i kulturella eller kulturhistoriska sammanhang ska utnyttjas, om alternativet är att  enbart se sig omkring på egen hand.

Kronobageriet

Bland annat handlade det om att Kronobageriet var en tidig byggnad i det område kring Nybroviken som planlades på 1600-talet, att vattenlinjen då låg nära byggnaden och att den med sin bolmande skorsten var en viktig del av stadsbilden. (Bilden ovan är från 1860-talet och jag har knyckt den från Stockholmskällan. I bakgrunden sticker Hedvig Eleonora kyrka upp och huset till vänster står väl ungefär på Dramatens plats.)

Och om föreläsaren inte hade nämnt mjölsäcksrutschkanan hade jag förmodligen missat den när jag senare såg mig runt i lokalerna.

Vi besökare fick också smaka bröd bakat på traditionellt recept – dock inte i huset, utan av Fabrique. Receptet kunde man ta med sig hem om man ville och på samma blad fanns bakgrundsfakta hämtade från Brödinstitutet. Jag citerar (med några språkfel rättade och andra lämnade, hälsar språkpolisen): ”Ankarstock är ett mjukt surdegsbröd, som är bakat på torkad råg. Benämningen Ankarstock finns nämnt första gången 1669 i en äldre brödförteckning. 1752 infördes ankarstocken som militärt bröd och blev en av två brödtyper (en hård och en mjuk) som enligt Kungl. Majestäts förordningar skulle ersätta skeppsskorporna. Ankarstocken blev statusbrödet då det främst var avsett för befäl. Det beslöts att varje bröd skulle väga 1,7 kg och vara två dagars brödranson åt en soldat. Bröden bakades på Kronobagerierna och recepten var strängt reglerade. När det var krigssituationer hann Kronobageriet i Stockholm inte baka tillräckligt och då fick stadens invånare också leverera bröd. På så sätt kom recepten på brödet ut till allmänheten. Att brödet kallas ankarstock beror på att brödet hade formen av den stock som är tvärgående på ett ankare.”

Fabrique har jag förtroende för, så när det gäller brödets smak skyller jag på receptet. Det var inte det läckraste jag ätit. Tycker lite synd om befälen.

Snart kommer ju huset att öppnas för allmänheten igen, när museet är redo för invigning nästa år, men det kändes ändå speciellt att gå runt och titta på de få bevarade detaljerna och kika ut genom fönstren. Lite tråkigt är det kanske att huset invändigt inte minner något lite mer om fornstora dar, men huvudsaken är att det står kvar och används.