Hyllning på beställning

Ni vet statyn av Gustav III på Skeppsbron, nedanför Slottsbacken? Jag har läst på lite om den. I give you:

Historien bakom Gustav III:s staty
eller
Anledningen till att vi inte har en äreport från 1700-talet vid Norrtull

1790. Ryska kriget är över.

Gustav III: Nu tågar jag, er segrande konung, in i Stockholm!
Stockholms borgerskap: —
Överståthållare Sparre: Hörni, borgerskapet, ni måste hylla kungen. Res en äreport vid Norrtull.
Stockholms borgerskap: Okej.
Gustav III: En äreport vid Norrtull! Vad är det för trams! Jag vill ha en staty, gjord av Sergel och betald av borgerskapet. Av marmor. Nej, vänta, brons.
Sergel: Nu är den klar! Jag är sjukt nöjd med ansiktet, det är på pricken.
Gustav III: Finemang! Var ska den stå?
Palmstedt: Här, här, här, här eller här!
Gustav III: Nej. Nej. Nej. Absolut inte. Nej.
Adelcrantz: Här?
Gustav III: Nej.
Palmstedt: Här då?
Gustav III: Nej.
Sergel: Jag håller med kungen. Inte bra.
Gustav III: Desprez tycker att den ska stå på en cirkelformad avsats vid Skeppsbron. Taget!
De andra: Desprez? Vem har frågat honom?
Gustav III: Jag. I hemlighet.

PANG! Maskeradbalen 1792. Kungen är död. Några år passerar.

De nya makthavarna: Okej, vi har inte jobbat så mycket med det här statyprojektet på sista tiden. Vi kan väl säga åt Palmstedt att han tar tag i det.
Palmstedt: Absolut! Jag tänker mig en balustrad och en strandmur …
Sergel: Suck, vilka dåliga idéer.

1808. Statyn avtäcks.

Hedvig Elisabet Charlotta: Vilken fantastisk ceremoni! Och vilken fest! Kungen [Gustav IV Adolf] på bra humör, det är han aldrig annars, och hela natten vill han partaja. Men fyrverkeriet vid slottet var ett misslyckande.
Årstafrun: Mycket folk, kul att träffa bekanta. Men fyrverkeriet var inget vidare.
Sergel [plötsligt anspråkslös]: Var icke Gustav III en stråle av det eviga ljuset! Den bild jag gjort av honom är smörja, men vi ha hans bild i våra hjärtan, och där ska den leva så länge vi ha en droppe blod i våra ådror. Skål!*

*Hans egna ord. Övriga mina.

Fri tolkning ur Krigens och hjältarnas Stockholm i skulpturer och minnesstenar (1998) av Bengt Järbe.

Statyfoto: Oleg Yunakov.

CDXIII Onödigt elände nu, onödigt elände på 1700-talet

Ibland aktualiserar sig saker från flera håll på ett intressant sätt, och just nu handlar det för min del om orättfärdigt krigande vid 1700-talets slut.

Då och då tittar jag på gamla Hermans historia-avsnitt, både för den sköna 90-talskänslan och för att helt enkelt putsa på mina historiekunskaper. Ofta handlar det om kungligheter, och eftersom hela kunglighetens liv ska få plats i ett program på någon knapp timme hinner man sällan få någon djupare förståelse för de händelser som beskrivs. Ena minuten ändrar kungen lite lagar och nästa låter han avrätta en vän, sedan ställer han till med kalas, bråkar med kyrkan, råkar ut för en sjukdom, avvärjer en statskupp, skaffar sig en älskarinna och startar ett krig.

I somras såg jag Hermans historia om Gustav III och blev lite förskräckt. Jag har alltid tänkt mig honom som en trevlig men lite fjantig beskyddare och utövare av de sköna konsterna som var regent varannan onsdag, om det inte spelades något bra på Dramaten. Så var det tydligen inte. Mest upprörd blev jag när det berättades om hur kungen såg sig om efter något land att kriga mot under 1780-talets slut, för att ett krig skulle öka hans popularitet i somliga kretsar. Svenska och i det här fallet ryska individer och familjer fick betala ett högt pris för regentens nyck.

(Frustrationen över hur krig startas av män – för det allra mesta – med självhävdelsebehov ventilerades på en buss i augusti.)

Så häromdagen sändes första avsnittet av SVT:s nya kostymdrama Anno 1790. Självklart ville jag se det, med tanke på att Anna var inspelningsassistent under seriens tillkomst och har berättat en hel del om vad som försiggick bakom kulisserna. Och vad är avsnittets första konflikt? Jo, huvudpersonen arbetar som fältskär just under Gustav III:s ryska krig, lik staplas på lik, kanoner smäller och ännu fler skadas och dör, och både huvudpersonen och flera andra uttrycker den självklara men livsfarliga kritiken – kungens krig är onödigt.

Till det här kopplas också det fokus jag haft de senaste dagarna på tecknade serier och hur till exempel klassiska romaner kommer ut som seriealbum. Även facklitteratur finns i serieform – om några veckor har vi läsecirkel om Gaza, tecknad journalistik av Joe Sacco, på Sturebibblan – och i lunchrummet i går pratade vi om att underlätta för elever genom att ha vissa läromedel i form av bildrutor och pratbubblor. Då kom jag att tänka på en liten bok om Tudor-släkten, vill jag minnas, som jag bläddrade i för länge sedan. Där kom den engelska flottan och det stod ”BOOM!” i pratbubblorna, och så kom den spanska flottan och lät istället ”EL BOM!”. Skojigt, på sitt sätt. Tanken var väl att man skulle lägga det där med engelska och spanska flottan på minnet, och det funkade uppenbarligen i mitt fall. Men just nu är jag skeptisk. Varken seriealbum eller Hermans historia gör eländet någon som helst rättvisa. Likhögarna i TV-serien var faktiskt i det här avseendet mycket bättre. Eller ännu hellre – gå till Livrustkammaren och titta på Karl XII:s hatt med skotthål och handskar med blodfläckar. Det är det som är 1700-talskrigen, inte årtal att rabbla och kungar att hålla ordning på, utan blod och vapen och lidande, precis som i krigen som livesänds på CNN.