Etikettarkiv: Stockholm läser

Bokcirkelfrågor till Huset vid Flon

Nu har det avslöjats – 2022 års ”Stockholm läser”-bok är Huset vid Flon av Kjell Johansson! I november fick jag uppdraget att skriva bokcirkelfrågor till den och satte igång en noggrann genomläsning. Här finns oändligt mycket att prata om, det är skickligt berättat och historien rymmer många ämnen, lager och perspektiv, så listan över intressanta frågeställningar blev snabbt lång och behövde bantas. Till slut hade jag formulerat tio frågor och den här gången skulle de inte publiceras i den pocketutgåva som sedan 2011 kommer årligen i samband med ”Stockholm läser”-avslöjandet, utan bara tryckas upp på pappersstickor för att användas inom Stockholms stadsbibliotek och kanske i andra sammanhang där årets bok figurerar. De tio frågorna blev också förkortade efter att jag lämnat dem ifrån mig – men här kommer de i sin helhet.

Bokcirkelfrågor till Huset vid Flon

1. Den allra största delen av handlingen utspelar sig i stadsdelen Midsommarkransen, strax sydväst om Stockholms innerstad. Miljöerna och tidsandan, från 1940-talet och framåt, är avgörande för historien. Vad kan det göra för skillnad om man som läsare är bekant eller obekant med platsen och tiden?

2. Romanens berättare är vuxen, men berättar ur det perspektiv han hade som barn. Vad tillför barnets blick?

3. Den alkoholiserade pappan har flera skiftande sidor, samtidigt som hans beteende följer ett ständigt upprepat mönster. Väcker han sympati? Ilska? Andra känslor?

4. Mamman i familjen hamnar i underläge när maken dricker, men står för stabilitet och framåtblickande. Vilka andra funktioner har porträttet av mamman genom historien?

5. Systern Eva har en särpräglad personlighet redan från barndomen, men hennes röst tar som mest plats i historien när omkring 40 år gått sedan vi först mött henne som barn. Vilken är hennes roll i uppväxtskildringen? Vad får hennes resonemang om sanning och lögn för betydelse?

6. Mormor och morfar finns nära, en trappa upp, men hålls ofta på avstånd, på olika sätt och av olika skäl. Vad säger de om tiden som går? Om fattigdom, ålderdom och värdighet? Om familjesammanhållning och ansvar?

7. Familjen i romanens centrum, och några andra i området, tillhör inte “de vanliga”, men med tiden gör vissa personer en resa in i “de vanligas” gemenskap. Är det av egen ansträngning eller har det att göra med att samhället förändras?

8. För huvudpersonen är tillvaron full av berättelser. ”Det må vara att allt jag berättar inte är alldeles sant, men allt har jag upplevt”, säger han, och vi kan ibland undra om han hittar på, minns fel eller har missuppfattat det som skett. Hur kopplas pojkens berättande ihop med hans rädsla för att dö? Med moderns litteraturintresse? Med behoven att ordna verkligheten eller fly ifrån den?

9. Romanen behandlar stora ämnen som familjeband, utanförskap, samhällsbygge, fysisk och psykisk överlevnad och gudstro. Vilka budskap förmedlar den?

10. Huset vid Flon är den första delen i en serie. På vilka sätt står den för sig själv? Om du fick bestämma – vilka aspekter skulle utvecklas?

—

Apropå serien har Weyler i dag gett ut alla fyra delar och det är det nya fina omslaget till Huset vid Flon som syns här. Boken gavs ursprungligen ut 1997.

2020 års Stockholm läser-bok har avslöjats

Så var det avslöjat – 2020 års Stockholm läser-bok är Den högsta kasten av Carina Rydberg. Äntligen slipper man fundera på vad man säger till vem, när man omgärdas av kolleger varav vissa vet och vissa inte och man har tystnadsplikt i flera månader.

I kväll ägde tillkännagivandet rum på Stadsbiblioteket, typiskt nog på min lediga dag, men jag tog mig dit och var på plats delvis som besökare och delvis som extraresurs. För andra året i rad har en bok av en nu levande författare valts, vilket gör evenemanget roligare, om vederbörande deltar (och det vet ju faktiskt inte publiken något om innan det avslöjas). Det var mycket folk för att vara ett så här hemlighetsfullt evenemang och jag tror att det såldes en del signerade böcker.

MMCCCIX Det var det, Det hemliga namnet

Screen Shot 2016-04-02 at 9.04.52 AM

Jag undrar om jag kommer att jobba något mer med årets Stockholm läser-bok, Det hemliga namnet. Förra årets bok, Kungsgatan, hade jag ju en nära relation till under åtminstone hela våren, men i och med att vi nu haft läsecirkel om Det hemliga namnet på Sture bibliotek så kan det vara över för min del. Även om jag gillade bokvalet bättre förra året kan jag inte förneka att vi hade väldigt mycket att prata om i Sturebibblans soffhörna, som den här gången var helt fullsatt, eller överfull, av åtta deltagare och Helena och mig som samtalsledare. Vi två hade olika uppfattningar om huvudpersonen och bland annat händelseförloppet i slutet, om vi tror att det går bra eller dåligt och på vilket sätt. Det hade cirkeldeltagarna också, och jag gillar verkligen när de vågar vara oense. Så länge ingen trycker ner någon annan i skoskaften och vi som ledare behöver rycka in och rädda det som räddas kan av cirkelstämningen så är det bra med viss stormighet i diskussionen.

Jag kan verkligen inte kalla diskussionen stormig, den blev snarare lite överdrivet respektfull, men Helena, jag och vår kollega Caroline bollade en del olika åsikter när vi hade en cirkel om Det hemliga namnet uppdelad i tre avsnitt under varsin rubrik och inspelad som podd. Det är någon månad sedan nu och jag har faktiskt inte lyssnat på precis allt, men det mesta av de tre poddprogrammen. Först handlar det om persongalleriet (Caroline leder), sedan om språk och stil (jag) och sist om tematik (Helena). Av oss tre hade bara Caroline spelat in podd tidigare, som gäst i Bibliotekspodden Solen, men vi fick blodad tand och har nu nya poddplaner.

MMCCXXXVII 2016 års Stockholm läser-bok: Det hemliga namnet

I går blev det äntligen tillkännagivet, under festliga former på rotundans scen, att årets Stockholm läser-bok är Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt. Den finns nu i ny pocketutgåva med nyskrivet förord av Annina Rabe, snart på ett bibliotek nära dig, och även som e-bok att ladda ner från biblioteket.se. Till publikens munterhet lästes de på förhand publicerade ledtrådarna upp – de hade varit så svåra att ingen lyckats gissa rätt.

Det bästa av allt är att jag nu kan sluta bekymra mig för att råka försäga mig. Någon som vill komma och prata om boken med oss på Sture bibliotek torsdagen 31 mars?

MMCXXXIII Adjö Kungsgatan, det var ett trevligt år

FullSizeRender-2

Tänk att årets Stockholm läser-satsning är över, i alla fall på så sätt att det sista biblioteksevenemanget kring Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan har ägt rum. I söndags inföll Uppsala-Ericas årliga stockholmsbesök, och jag hade föreslagit den dagen just för att finalevenemanget skulle gå av stapeln då, nämligen visning av filmversionen av romanen i rotundan på Stadsbiblioteket. Så mellan gudstjänst i Korskyrkan (som jag pratat en massa om och Erica inte tidigare varit i) och parkpromenad satt vi bland alla andra tanter framför duken där den svartvita filmen från 1943 visades. Programmet presenterades av Helena – det kändes fel att se Helena på scenen och själv sitta i publiken, som att jag borde greppa en mikrofon och göra min del av jobbet – och innan filmen sattes igång höll Mikaela Kindblom, som skrivit boken Våra drömmars stad – Stockholm i filmen, en kort presentation. Efter att ha läst recensioner av filmen som varit mestadels negativa och haft invändningar mot hur filmen blivit en tråkig moralkaka i förhållande till boken gillade jag att höra ett annat perspektiv från Mikaela Kindblom, nämligen att det visserligen handlar om unga kvinnor som hamnat snett och som – åtminstone de flesta – råkar illa ut, men framför allt är det en berättelse om empati.

Filmen Kungsgatan finns på dvd, Stockholms stadsbibliotek har ett antal exemplar att låna ut alldeles gratis, och ändå – smälls det upp en duk på bibblan och samma film visas där drar det full rotunda. Vi människor älskar tydligen att se film med en stor grupp främlingar.

MDCCCXCVI Det vi inte vet om Kungsgatans historia är inte värt att veta

Tämligen oförberedd och idélös kom jag till Chriss på Salong Novo, där jag bokat tid för att göra en 30-talsfrisyr, men det var långt ifrån några problem med den saken, Chriss hade stenkoll och berättade att hon sett så mycket fram emot det här uppdraget och till och med hade pratat om det med sin man, som anklagade henne för att vara överengagerad i sitt jobb. Vågigt hår skulle man ha, och ganska kort, med eller utan hatt. Av två hattar hon tagit med hemifrån valde vi en och så fick jag en fejkat kort vågfrisyr. Det var ovanligt många kunder på plats i salongen och alla var nyfikna på vad som föranledde en så ovanlig makeover. Jo, två bibliotekarier har gått in för årets Stockholm läser-bok Kungsgatan till hundra procent och tänker nörda loss på 20-, 30- och 40-talstema inför publik – gissningsvis en handfull äldre damer – på tidskriftsavdelningen på Östermalms bibliotek. (Men de sistnämnda detaljerna sa jag inget om.)

När jag kom till biblioteket var Helena redan där, på gång att byta till 40-talsklänning med blombrosch, och vi satt ett tag vid varsin dator och satte ihop kvällens bildspel och skrev på våra manus, innan vi gjorde vårt bästa för att skapa en tekniskt fungerande och hjälpligt trivsam programhörna i en hopplös lokal. Syltkakor, mandelkubb och en orkidé från köket gjorde sitt till.

När allt var över – alla gamla Kungsgatsbilder visade, spännande detaljer berättade och intressanta texter upplästa, inför ett gäng damer, några herrar, mina vänner Sofia och Anna, totalt 16 personer – klappade vi oss själva ordentligt på axeln. Inte för att vi var proffsiga och förberedda, utan för att vi helt sonika höll föredrag ändå, trots att den ena knappt visste vad den andra skulle prata om.

MDXIV Reines Stockholm

20140411-172248.jpg
”När Paul Lederhausen öppnade Sveriges första McDonald’s på Kungsgatan i Stockholm den 27 oktober 1973 var det få som trodde på hans idé. Men mycket har hänt sedan dess, då en Big Mac kostade 4,75 kr och potatisen skalades och skars till pommes frites i källaren på restaurangen”, står det på McDonald’s sajt om dess etablering i landet.

I en privat blogg hittade jag en bild på paraden med Ronald McDonald i spetsen från själva invigningsdagen. Den skrev jag ut (utan att be om lov, hoppas det var okej, Matts Jansson!), tillsammans med en rad andra 70-talsfoton ur Stockholmskällan, för att visa upp för den lilla läsecirkelgruppen som träffades på Slussens bibliotek i går kväll. Det handlade förstås om årets ”Stockholm läser”-bok Barnens ö, som utspelar sig 1975 i ett sommarhett Stockholm, där snart elvaårige Reine försöker klara sig på egen hand. Eftersom det är han själv som bestämmer livnär han sig naturligtvis nästan bara på hamburgare, köpta på olika ställen, till exempel Carrols (sedemera Clock), men oftast på McDonald’s på Kungsgatan.

Bland de många främmande vuxna Reine mer eller mindre frivilligt söker sig till i boken finns ett raggargäng, som inte är annat än en kriminell liga som terroriserar sin lamslagna omgivning. Eftersom det här är en tid jag själv inte upplevt lyssnade jag med stora öron och ögon när min kollega i Stadsmuseets Faktarum berättade om sitt besök på då helt nya McDonald’s på Kungsgatan, då just ett raggargäng kom in och tog över. Bland annat stal de kollegans kompis pommes frites.