MCDLIV Internetberoende (och bokberoende, musikberoende och promenadberoende)

ZELDA_535_WEB
En Facebook-vän länkade till den här seriestrippen på Lina Neidestams hemsida. Många gånger har jag haft den oskriven i huvudet de senaste åren. Självklart har den inte fått stå okommenterad, varken på hemsidan eller i Facebook-inlägget, och den vanligaste reaktionen är att de flesta säkert slöscrollar på Facebook eller spelar något meningslöst spel.

Nu är inte jag en av kidsen på bilden, utan tillhör den stora gruppen gårdagens ungdom, som just börjat plugga på universitetet när mobiler blev allmänt spridda bland vanligt folk. Fyra år in på min studietid skaffade jag min första mailadress. Sedan de smarta telefonerna kom har jag haft en eller annan sådan framför nosen en större och större del av dagen. Smartphoneanvändandet – hur och hur mycket – skiljer sig förstås mellan åldersgrupper, men det är verkligen inte en ungdomsföreteelse. Den äldre mannen på bilden lär ha många jämnåriga omkring sig med en smartphone i kavajfickan eller surfplatta i handväskan.

Vissa ser internet och internet-uppkopplade apparater som neutrala verktyg och att det är helt upp till oss som individuella brukare att nyttja tekniken på ett gynnande eller skadligt sätt, för oss själva och för varandra. Andra uppfattar att tekniken i sig har inneboende egenskaper som påverkar brukaren och att det alltså inte är bara är brukaren som påverkar. Jag är anhängare av den första linjen. Jag tycker inte att vi ska skylla på tekniken när något gått snett efter att vi eller andra använt oss av den. Min favoritjämförelse är den med helt vanliga telefoner, som spreds snabbt, särskilt i Sverige, i slutet av 1800-talet. Samma fråga – ett skadligt nytt inslag i det framrusande moderna samhället, där vi nu inte längre skulle samtala ansikte mot ansikte, eller ett revolutionerande kommunikationshjälpmedel?

Lyssna gärna på Mediernas inslag (12 minuter) om internetberoende och behandling av densamma. Räddning eller bluff? Den kritiska partens jämförelse med segling var den förlösande kommentaren under mitt lyssnande, eftersom den beskriver mina åsikter ganska mitt i prick. I ett självtest som citerades fanns frågor om hur ofta man kollar sociala medier och e-post och om man till exempel kollar mobilen i sängen innan man stiger upp. Det frekventa användandet kan tyda på beroende. Men motsvarande frågor kan appliceras på vilken företeelse som helst. Om man seglar mycket och tänker på segling när man vaknar – är man i farozonen för seglingsberoende?

Jag misstänker att hela frågan är mycket subjektiv, att det har att göra med rädsla för nya företeelser och vanor som vi inte kan veta något om konsekvenserna av kombinerat med personliga erfarenheter och kanske fördomar. Den som ser en familjemedlem uppslukas av Facebook-chatt kanske önskar att den tiden skulle ägnas åt något betydligt mer hälsosamt, som ett seglingsintresse. Den vars närstående lägger massor av tid och pengar på segelbåten kanske tänker att mer kontakt med bekanta skulle hämta tillbaka personen till verkligheten.

När jag ses på tunnelbanan med mobilen framför mig kan det mycket väl vara så att jag slöscrollar på Facebook (men jag spelar aldrig spel, där går min gräns). På Facebook ser jag sådant som mina familjemedlemmar, kolleger, gamla klasskompisar och närmaste vänner väljer att dela med sig av och senaste nytt från diverse bibliotek, musiker, restauranger i Stockholm och publikationer i New York. Eller också ägnar jag mig åt nästan vad som helst av det nämnda i seriestrippens textbubblor, om inte åt att ha kontakt med andra människor så åt e-böcker och radiodokumentärer. Jag bekymrar mig väldigt sällan för att det jag ägnar mig åt i cyberrymden kan inverka menligt på mitt liv och vardag.

Ibland får jag hejda impulsen att ta upp mobilen när jag befinner mig i sällskap med andra som är värda min fulla uppmärksamhet, istället för att jag kollar upp vilka filmer skådisen vi pratar om varit med i eller ser om någon lajkat Instagram-bilden på bullarna vi äter. Jag hoppas och tror att jag ganska sällan gör mig skyldig till större övertramp. Pika mig gärna om det händer.

Samtidigt skulle jag lätt kunna lista hundra, eller flera hundra, sociala händelser som varit djupt berikande och som aldrig varit möjliga utan internet.

Tack för att du läste. Klicka dig nu vidare och skriv något uppmuntrande till en Facebook-vän som bor långt borta, kanske tvärsöver planeten.

DLV Hemlig på Spotify

Ibland bara tror man att man har koll. När jag hjälpte mina föräldrar att dra igång Spotify förra veckan upptäckte jag att mina senaste lyssningar dök upp i deras sociala ström i högerspalten. Och jag som trodde att jag kunde lyssna helt oannonserat när jag valt bort publiceringen på Facebook, men icke. Man måste slå på ”Private Session” också. Och då kommer varningstexten upp att ”Private Session” stängs av om man varit inaktiv en tid eller startar om Spotify. Nåväl. Nu är det påslaget och jag kan i all hemlighet lyssna på Destiny’s Child, Irene Cara och … ja, Army of Lovers hittar jag till och med i en spellista. Sedan slår jag av det och berättar för världen att jag upptäckt fräck finsk soul (det har jag faktiskt) och älskar tysk jazz (också sant, som mina trogna läsare vet).

DXXIV Sociala medier-stress

I dag var Regionbiblioteks-kollegan Anna-Stina Takala med i Epstein i P1 och pratade Twitter tillsammans med mediestrategen Brit Stakston och journalisten Yasmine El Rafie. Mest slående var programledaren och nybörjartwittraren Louise Epsteins egen ståndpunkt, en jag hört tusen gånger vid det här laget. ”Inte nog med att man ska jobba, man ska ha Facebook och man ska blogga och nu ska man twittra också!” Inte ett ordagrant citat, men ungefär så där lät det, uttalat fort och med hög röst.

Det är så här det är just nu. Jag är så nyfiken på om det lät likadant när telefonen kom. Om det finns någon likhet med verkligheten i Marillas grannes hållning i Anne på Grönkulla-serien så gjorde det det, grannkvinnan såg telefonen som ett allvarligt hot mot människors naturliga sätt att umgås, öga mot öga. Men sedan har vi lärt oss att leva med telefoner och skulle mista en otroligt viktig kontaktväg om de försvann.

Jag skulle kunna säga mycket om det här, men ska försöka fatta mig kort den här gången. Sociala medier är ett redskap. De är varken goda eller onda i sig, allt beror på hur man använder dem. Man kan missbruka dem, man kan råka ut för andras missbruk av dem, man kan låta dem ta för mycket av ens tid, man kan bli stressad av att använda dem, man kan bli stressad av att inte använda dem när så många andra använder dem. Eller också byter man förhållningssätt, blir herre istället för slav.

Var kommer frustrationen ifrån hos dem som levererar den där harangen om alla besvärliga sociala medier man tvingas använda nu för tiden? Det måste ju i de allra flesta fall vara en reaktion på att de hör andra prata om hur mycket nytta de har av de här för vissa obegripliga tjänsterna. Om andra har nytta av dem men inte jag – vem har fel? Jag, för att jag inte fattar? Eller de andra, för att de är så dumma så att de har fallit för den här trenden? Vänta bara, snart går de in i väggen och får hjärtinfarkt och depression och jag får rätt.

Släpp pressen och stressen. Hjälper inte sociala medier dig i din vardag? Strunta i dem. När du en dröm att få lika stor nytta av dem som Anna-Stina, Brit och Yasmine och att ingå i nätverken istället för att stå utanför? Lär dig dem i din takt och skräddarsy dem efter dina behov. Men klaga inte. Jag har under de senaste åren kommit i kontakt med väldigt många personer som aktivt tar steg för att lära sig använda sociala medier, och det är just dessa personer som klagar allra högst. Nyfikenheten och skepsisen går hand i hand.

DVII Twittrare – vi kan bättre än så här

Genvägen till att känna sig duktig är, som alla vet, att peka på andras svagheter. Att det ger dåliga vibbar och tråkiga konsekvenser i längden är inte svårt att räkna ut, men den insikten sitter inte på samma omedelbara plats i hjärnan som benägenheten att fnysa ur sig kritik som ska visa omvärlden att vi minsann ställer höga krav, genomskådar våra medmänniskors prestationsförsök, alltid har sett någon annan – kanske vi själva – åstadkomma något bättre.

En klassisk arena för fnysningar är kultursidornas recensioner. Vilken recensent med någon som helst självaktning skulle säga att det mesta han eller hon sett och hört och läst är rätt bra? Nej, den som vill framstå som kännare är alltid också felfinnare.

Och numera är vi alla recensenter, av allt. Ja, jag pratar om sociala medier, alla forum vi har att fylla med våra personliga åsikter, som den här bloggen och tidningssajternas kommentarsfält och Facebook och Twitter. Men medan tonen i mitt Facebook-flöde (där kompiskommunikation står i fokus) ofta är sympatiskt positiv är stämningen i Twitter-flödet (med mycket större och bättre informationstäthet) inte sällan cynisk, bitsk, hånfull.

Efter att ha sett första delen av SVT:s stora dokumentärsatsning Vasa 1628 i går kollade jag vad den twittrande TV-publiken hade att säga om saken. Det var nedslående läsning. På varje positivt tillrop fanns det tio eller femton avmätta kommentarer om dåliga datoranimeringar eller direkt elaka, meningslösa påhopp om allt möjligt.

Så hörni, upphovsmän och -kvinnor till kritiken – vad är syftet? Vilka tror ni läser? Vilka reaktioner är ni ute efter hos läsarna? När kommentarerna når några av personerna som varit delaktiga i produktionen – för det gör de – vad är det ni vill förmedla? Och i längden åstadkomma? Eftersom ni såg dokumentären måste ni ha något slags intresse för historien om Vasa. Är det helt säkert att det främsta intrycket dokumentären gjorde på er var att den visade upp dålig grafik och lika dåliga skådespelarinsatser? Det må väl vara hänt att man inte gillade grafiken eller skådespelarna, men var det i så fall ingen som intresserade sig för hur historien var berättad, perspektiven, sammanhanget, den entusiasm som otvivelaktigt ligger bakom skapandet av filmen?

Som sociala medier-ivrare och -försvarare blir jag beklämd och frustrerad när potentialen går så totalt förlorad. Varför vill vi hellre ha forum för förolämpningar än intressanta samtal?

CDXXX Skotska författare – och mig – emellan

Oj. Påkommen.

FitzHelen Helen FitzGerald
Hey @writerkcampbell – our twitter conversation yesterday is in a blog! We need to be careful… theomis.com/tag/forfattare/

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen But we’re so boring…

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I am, you know. Never even killed anyone.

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell I hope you don’t mind! It was hilarious! : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Not at all @theomis! Just feel pressure to be more interesting on twitter now, hey @writerkcampbell?

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell Just keep tweeting and us fans of Glaswegian writers will be happy. : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Will do! @theomis @writerkcampbell

writerkcampbell Karen Campbell
@theomis Not at all! Flattered u thought our mad witterings were interesting! And, if my husband does axe me – there’s now plenty evidence!

Helen, Karen, if you see this: Thank you for amusing us with your mad witterings, and don’t worry, I won’t keep pasting your tweets into my blog. (I think.)

CDXXVIII Skotska författare emellan

I går pratade jag med en kollega i lunchrummet om kändisar och stjärnstatus kontra folklighet. Jag minns fortfarande ganska exakt hur dialogen vindlade sig dit, och bara för att jag gör det tänkte jag redogöra för hela associationsflödet.

Kollegan skulle samma kväll flyga till London och sa att hon tidigare flugit till London på kvällstid i klart väder och kunnat titta ut över den upplysta stan och känna igen sevärdheterna ovanifrån. Då berättade jag om hur jag och Annika såg London från ovan dagtid när vi mellanlandade där på väg hem från New York för ett par veckor sedan, och lika klart var det när vi kom till Stockholm, så vi såg Globen och slottet och innerstadsöarnas former. Men vi satt på fel sida av planet för att kunna se Kungsholmen, så jag kunde inte försöka leta upp mitt hus. ”Sprang ni inte över till andra sidan av planet, entusiastiska som barn, och försökte titta ut?” undrade kollegan. Nja, sa jag, i vår del av planet satt ett gäng asiatiska affärsmän i kostym som var på väg till ett viktigt möte med Saab, vilket kostymmannen bredvid Annika berättade, så även om de verkade trevliga kanske inte ens första tanke var att klättra över dem och tränga sig fram till motsatt fönster för att speja ner på Kungsholmen. Kollegan kommenterade det speciella med att hamna på samma plan som de där affärsmännen, som kanske är just de personer vars affärer man läser om i tidningen, och mindes hur hon och hennes man en gång var på samma plan som det brittiska rockbandet Slade (här framgick det att jag är något yngre än kollegan, med tanke på att jag inte visste vilka det var). Det konstiga, tyckte kollegan, var att medan hon och maken satt med stora ögon verkade ingen annan bry sig. Men så är det ju numera, särskilt i Sverige, konstaterade vi, att man snarast gör sitt bästa för att verka helt oberörd när någon känd person är i närheten. I USA, sa jag, tyckts det vara kutym att kända artister framträder på en scen, hämtas upp av en limousine direkt utanför arenan och åker raka spåret till sitt hotell, medan man i Sverige inte sällan kan mingla med personerna från scenen när de spelat klart. Folklighet verkar vara mer eftersträvansvärt än oåtkomlighet. Jo, sa kollegan, att det är trenden har hon verkligen blivit varse genom sin tonårsdotter, som räknar med att hon efter att ha sett sina idoler framträda på Gröna Lund ska kunna få en pratstund med dem, och om någon av dem inte visar sig efter konsertens slut blir hon lite sur och tycker att det är sniket.

Finns det någon koppling mellan det här och sociala medier? undrade vi båda. Det är ju så lätt att ha anspråkslös kontakt med nästan vem som helst numera och avstånd och gränser mellan producent och konsument, idol och beundrare, börjar upplösas.

Varför jag berättar just det här just nu? Jo, jag såg en dialog mellan de skotska författarna Karen Campbell och Helen Fitzgerald på Twitter i dag, just de två som jag och Sofia lyssnade på på The English Bookshop för ett par månader sedan. Man kan alltså inte bara komma i kontakt med dem på ett enkelt sätt (Karen Campbell skrev jag till efter författarprogrammet och fick svar), utan också följa deras kommunikation med varandra. Så här såg deras respektive tweets ut i eftermiddag.


writerkcampbell Karen Campbell
Should I be very afraid? Without telling me, my husband has just bought an axe. #gowildinthecountry

FitzHelen Helen FitzGerald
Finally sent YA manuscript to agent. Now: wait for notes so I can do rewrite 43 then send to editor for notes/rewrite 44.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen r u having a nice day then?

FitzHelen Helen FitzGerald
Hello @writerkcampbell! Just pressed send – now what? Have had too much coffee to rest.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen u need to get a dog – v head-clearing when you go on long windy walks!

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Or an axe.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen I keep hearing the music for The Shining playing in my head….

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Here’s Dougie. We need to come down and check on you.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen yes! you do. Gimme dates you’re free. Quick. Before I die.

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I’ll email you x

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen Too late…he…got…me. Splat

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Giggling. Be terrible if it’s true. It’s not, is it?

CCCXXXIII Ett möte i Malmö

Vaknade sent efter en tiotimmarsnatt, som jag intalar mig var väl använd tid efter torsdagens 12-timmarsarbetsdag och fredagens på 14 timmar, men sovmorgnar gör mig frustrerad. Sömn över huvud taget är lite besvärande.

I går morse gick jag upp tio över fyra (inte heller optimalt) och satt en dryg timme senare på Malmötåget. Utan att ha fått svar på frågan om vad det egentligen var för möte jag var inbjuden till för att presentera Delning ägnade jag resan åt att planera en presentation lite på måfå, om kursen och projektet och hur biblioteken kan engagera sig. Inte ens lokalen hade jag fått information om, och jag skrev ytterligare ett mail till den som kallat mig och köpt mina biljetter i hopp om att få svar under tågresan, men det fick jag inte. Däremot såg jag att någon nämnt mig på Twitter, och det råkade vara en av mina Twitter-kontakter, som jag aldrig träffat, som skrev att hon skulle på ett möte där jag skulle vara med. Snabbt som ögat skrev jag till henne och frågade var vi skulle vara. Platsen var Lärcentrum på Stadsbiblioteket, så jag tog mig dit och kom till ett redan påbörjat möte där jag skulle prata efter pausen.

Presentationen gick hyfsat bra och responsen var positiv. Tydligen funkade den approach jag valt för publiken, som bland annat verkade bestå av bibliotekspersonal från andra bibliotek i regionen, och en av killarna som jobbade just på Lärcentrum sa att han skulle börja använda kursen där redan nästa vecka. Sådana reaktioner gör nio timmar på tåg värt besväret.

CCCXX Uppkopplad på ”Nedkopplad”



Tonårsmamman Susan Maushart, lika besatt av sin iPhone som barnen var av onlinespel, Facebook och Skype, bestämde sig för att utföra ett experiment – ett halvår i ett skärmfritt hem. Hur det gick beskrivs i boken The winter of our disconnect, eller Nedkopplad, som den nu utgivna svenska översättningen heter. I eftermiddags presenterades boken i ett samtal mellan Susan Maushart och Johanna Koljonen på Kulturhuset, chosefritt inlett med att de båda kommer fram för att ta plats på sina stolar och Johanna måste göra av sin cykelhjälm någonstans. Hon hade tänkt lägga hjälmen backstage, men den lilla scenen bakom Bibliotek Plattan har tyvärr inget backstage, så den fick ligga där framme. Jag gillar det svenska oregisserade sättet.

Susan Maushart berättade om hur hennes tonåringars motstånd mot teknikstoppet yttrade sig och vad de trots allt fick ut av experimentet. Den yngsta dottern blev dramatiskt förändrad när hon äntligen slapp sina sömnstörningar, och sonen använde de vunna fritidstimmarna till att spela saxofon, vilket nu är på väg att ge honom en karriär. Samtalet kom också in på studier som har gjorts på ungdomars förmåga till ”multitasking”, som mediekonsumtion på mer än en skärm åt gången, där det framkommit att de inte är ett dugg bättre på att göra flera saker samtidigt än till exempel föräldragenerationen, och att multitasking, även när det fungerar, inte alls är detsamma som att vara effektiv.

Självklart satt jag med mobilen i knät under hela samtalet och simultantwittrade.

CCXVI Alla tycker något

I dagarna har jag pratat sociala medier med olika personer och med olika utgångspunkter.

Pappa: Jo, jag har läst dina bloggtexter och Facebook-uppdateringar [via mammas konto] och det är roligt, men jag tycker ju synd om dig!
Jag: Varför det? Det är inte synd om mig!
Pappa: Jo men det blir ju en press, att skriva hela tiden.
Jag: Men nu gör jag det frivilligt, så synd om mig är det inte.
Pappa: Men jag har väl rätt att tycka synd om dig om jag vill!
Jag: Ja okej, men du kan lägga av precis när som helst, för det är inte nödvändigt.
Pappa: Ja men då tycker jag synd om dig.
Jag: Ja, gör det.

Mamma, vill ha hjälp med Facebook men kommer inte igång med sina frågor: Först måste vi titta på Therése sida och fotona på hennes barn. Titta vad söta de är! Var är bilden med alla tre … Här, den är så fin! Vad heter den yngste … Jo, vi måste titta på Lindas sida också. Titta, här bakar barnen! Ja, du och din bror var ju också bagarbarn … Har du sett så söta ungar! Alltså Facebook, det tar alldeles för mycket tid, jag förstår inte hur man kan lägga ner så mycket tid på Facebook … Hur är det nu man lägger till ”intressen”?

Sarah, kollega på Stadsbiblioteket: Det kommer så mycket information om biblioteksfrågor på Twitter. Regionbiblioteket använder Twitter hela tiden, varför gör inte Stadsbiblioteket det? Kan vi inte överbrygga våra verksamheter bättre? Borde man inte kunna twittra med andra bibliotekarier om ämnesordssättning?

Sarah ska snart sluta på Stadsbiblioteket i Stockholm och börja på Stadsbiblioteket i Göteborg (men med Twitter finns inga avstånd). I går gick jag till biblioteket för att delta i hennes hej då-fika, men det var slut och Sarah hade gått iväg tillsammans med en annan exkollega, fick jag höra, men jag hittade henne lätt, på hennes favorithak Mauro på andra sidan gatan. Det kändes som rätt ställe att föreviga henne.