I dag har jag suttit på Östasiatiskas café mittemot HA, som låtit mig prata ohämmat om Vietnamresan. I detalj. Även om vi båda gillar att resa har vi lite olika smak och stil, där jag är den som mest uppskattar att lämna komfortzonen. Åt turen med godsbåten, en av de absoluta höjdpunkterna, skakade HA bara på huvudet. Inte hennes kopp te. Jag har inga problem att leva mig in i det, jag har ju trots allt för vana att om och om igen återkomma till mina upptrampade stigar i turisttrygga städer, men behöver ibland komplettera det bekväma med att släppa taget. De riktiga äventyrsresenärerna skulle skratta åt mina små avsteg från stigen, men ändå, principen är att de mest intressanta upplevelserna kräver något av mig i utbyte.

När det gäller mina och JH:s dagar i Mekongdeltat är det bara att erkänna att allt praktiskt var förenat med större ansträngningar än i Ho Chi Minh City. Och självklart kommer våra favorithistorier från resan just från de dagarna, för att allt var så annorlunda och för att vi gång på gång tvingades lita på våra medmänniskors hjälpsamhet.

Här ger jag en sammanfattning av resan med godsbåten, som tog oss mellan Bến Tre och Tra Vinh, men upplevelsen är värd lite fylligare rapportering.

Vi softar på det lilla hotellet i Bến Tre, drivet av en äldre herre från Nya Zeeland, innan vi slits upp ur vår ro när det kommer fram att båten glömt oss och vi behöver skoterskjuts till nästa brygga, med våra stora ryggsäckar och allt.

Här tillbringade vi sedan våra knappa fem restimmar, bland diverse gods. Besättningen, bestående av två personer, talade inte engelska. Det gjorde inget.

Om någon undrar hur tuppar fraktas på en flodbåt så är det i den här typen av flätad väska.

Det lastas och lossas.

Stänker genom fönstergluggarna ibland.

Härligast var att sitta i fören. Jag lyckades somna, men trillade inte i.

Kokosnötshantering längs stora delar av sträckan.

Framme! Hotellpersonalen hjälpte oss inte bara med att ha kontakt med kaptenen och skjutsa oss till båten, de såg också till att kaptenen lagom lång stund före ankomst ringde en taxi åt oss, som stod och väntade i närheten och tog oss ut bland risfälten. Men det är en annan historia.