MCDLXXII Bristol – Stockholm

20140309-234349.jpg
En enda lång resdag, som började med en solig morgonpromenad i Bristol hemifrån Maria till busstationen och två timmar på buss genom grön engelsk landsbygd. Därefter den vanliga pärsen med köer, kontroller, väntan och trängsel på Heathrow, i planet och på Arlanda. Min barnsliga förtjusning i flygplatser har inte gått över, men även när allt går precis som det ska är flygresande ett smärre tålamodsprov fullt av obekväm dödtid. Vi tog dessutom den långa men billiga vägen hem, med kollektivtrafiken via Märsta.

Men alla turer följde tidtabellen och av oss tre resenärer hade jag trots allt, som innerstadsbo, den smidigaste resan hem. Allt är nu uppackat – som mina favoritmarshmallows från Whole Foods Market i London, ett paraply med molnmönster från Oliver Bonas i Bristol med flera inköp – och till min glädje har tulpanerna från i onsdags hållit sig i fint skick.

MCDXVIII Vita fläckar i Europa

När jag pratar resor med folk och vi kommer in på vilka länder man besökt brukar jag säga att jag inte riktigt varit i hela Europa, men inte så långt ifrån. Nu bestämde jag mig för att kolla upp hur det faktiskt ligger till, med hjälp av Wikipedias uppställning av Europas länder.

Europeiska länder jag inte varit i:
– Andorra
– Bosnien och Hercegovina
– Litauen
– Moldavien
– Montenegro
– Rumänien
– San Marino
– Ukraina
– Vitryssland

Av de platser Wikipedia kallar ”särskilda områden” i Europa har jag heller inte varit i, eller på:
– Athos
– Färöarna
– Gibraltar
– Guernsey
– Isle of Man
– Jersey
– Svalbard
– Åland

Och obesökta länder med delar av ytan i Europa:
– Azerbajdzjan
– Georgien
– Kazakstan

Nu besöker jag ju gärna samma länder och orter om och om igen, men en del av mig är ändå dragen åt ambitionen att ”beta av”. Och nu har jag listan svart på vitt, när andan faller på och tillfällen uppenbarar sig. Dessutom kan jag svara mer korrekt och exakt nästa gång någon frågar.

MCCCLXXVIII Med Mumbai i knät hemma på Kungsholmen

20131213-000012.jpg
Alltså, nu börjar jag bli mig själv igen.

En del resande har det blivit det senaste halvåret. New York, Boston och Italien betades av i en farlig fart under de två hysteriska semesterveckorna i somras, varpå jag gick igenom min mest extrema jobbperiod hittills under karriären då ett nytt bibliotek skulle iordningställas. Tre veckor efter biblioteksinvigningen var jag ett par dagar i Bristol och ytterligare fyra veckor senare på långweekend i Köpenhamn.

Men det mesta under den här perioden har handlat om jobb och stress, vilket har börjat lägga sig de senaste veckorna. Jag har bett om och fått ett något mindre krävande schema, kroppen har äntligen fattat att stressnivån har sjunkit och nu börjar till och med själva hjärnkontoret att återmöbleras. Det blev tydligt i kväll.

Just nu läser jag Bakom det evigt vackra av Katherine Boo, en dokumentärroman om livet i ett slumområde nära flygplatsen i Mumbai. Passande nog sändes i kväll första avsnittet i serien Urban Future på Kunskapskanalen som handlade om Mumbai och dess kontraster mellan rika och fattiga, smuts och gröna lungor. Bland annat filmades ett flygplatsnära slumområde som heter Santa Cruz.

Slummen som skildras i Kathrine Boos bok heter Annawadi. Jag googlade på det efter programmet och hittade en fantastisk bloggpost, My afternoon in the Annawadi slum, där en norsk resenär berättar hur hon vid brasan hemma i Norge satt och läste just Bakom det evigt vackra och några månader därefter besökte en engelskalektion i Annawadi, där hennes kusin undervisade.

Det var just kontrasten som gjorde det. Min hjärna triggas av sådant. En brasa i Norge. En engelskalektion i ett indiskt slumområde. Jag vill ut på äventyr.

Strax efter läsningen av bloggposten hade jag lite Facebook-kontakt med Andrea i Milano, som just lagt upp bilder från en resa genom Tyskland, och jag mindes min och Jennys vistelse i samma område förra året. Parallellt hade jag en chattruta öppen, där jag och Lena pratade om när det är dags att återkomma till Köpenhamn.

Man behöver absolut inte åka långt för att få schysta upplevelser, men tankarna rör sig just nu även utanför Europa. Reslusten är stark. I’m back.

MCCCI London, Bristol, Bath

Nu förstår jag att ni är hemskt nyfikna på Englandsvistelsen under förra helgen, så här kommer en redogörelse.

Tidigt, tidigt på fredagsmorgonen gick planet till London och inte förrän kvart över två skulle jag ta tåget till Bristol, dit Korskyrkekompisen Maria S flyttade i början av året. Den goda marginalen var i princip bara till för att jag skulle hinna gå på Whole Foods Market på Kensington High Street. Jag kompenserade morgonens dyra Arlanda Express med att ta billiga långsambussen, som kör rakt igenom vartenda samhälle mellan Gatwick och London, och promenerade sedan från Victoria, via Hyde Park och Royal Albert Hall, hela vägen till Whole Foods Market. En sann shoppingfröjd, precis som vanligt. Ett paket te, en bit exklusiv kokosfudge och en mycket liten chokladkaka, men ingen ny flaska favoritlavendeltvål. Dumma terrorister. Om ni inte hade hittat på det här med flytande bomber, eller vad det nu är flygplatspersonalen ska förhindra, hade vi icketerrorister kunnat fortsätta frakta tvål i handbagaget, som förr i tiden.

IMG_9073
IMG_9077
IMG_9078

Vidare promenad genom soliga, gröna och fridfulla Kensington Gardens bort till Paddington och Bristoltåget, där jag helt fräckt kickade bort en äldre farbror från min fönsterplats och kopplade upp mig för att facebooka lite. Pling! Mattias Boström, som bara några timmar tidigare föreläst om London-profilen Sherlock Holmes hos oss på Sturebibblan, skickade en hälsning och jag berättade glatt var jag befann mig i vår lilla, lilla värld, som man kan färdas över så snabbt. Tåget körde iväg. Pling! Brorsan skickade en hälsning, jag svarade och han kommenterade att meddelandet var ”sent from Reading, England”. Och så kunde han hålla mig uppdaterad om var jag var (vilket inte min Facebook-app talade om för mig). Nästa svar kom från Tilehurst, det därpå från Pangbourne.

I Bristol hämtade Maria mig i sin lilla röda bil som ser precis ut som den i Bourne-filmerna. Hur vet jag det, undrar ni nu, Bourne-filmerna är väl inte precis i min smak. Nej, det är de inte, men jag beställde en pilates-dvd från Lovefilm för några år sedan och när paketet kom fram låg första Bourne-filmen där i. Jag tittade innan jag skickade tillbaka den, när jag nu ändå hade den hemma. Undrade samtidigt om personen som beställt Bourne rev av ett pilatespass istället.

Vi stannade på en stor Sainsbury’s på hemvägen – jag älskar stora engelska mataffärer – och köpte tacoingredienser. Det var ju ändå fredag. Efter en promenad längs den fina kanalen, inklusive fotografering med ett inte fullt så charmigt svensexegäng, åt vi våra kycklingtacos och pratade till jättesent, vilket var en timme ännu mer jättesent för mig som gick på svensk tid och dessutom hade stigit upp vid fyrarycket. Den natten sov jag djupare än jag gjort på säkert ett år.

SONY DSC
SONY DSC

Och förutsättningarna var fenomenala. Jag hade mitt eget sovrum och eget badrum, och sängen var preparerad med morgonrock, tofflor och handdukar prydligt framlagda. Mobilalarmet stängde jag av i sömnen och sov någon timme till, men masade mig upp så småningom till den smarriga frukosten i köket. Vi åt yoghurt med massor av bär och svenska frukostmackor med hyvlad ost och satte sedan av med Bourne-bilen till dagens utflyktsmål – Bath.

Maria och jag är ungefär lika Jane Austen-bitna och det vackra, välbevarade Bath är en självklar plats att hänge sig åt beundrarbeteende och känna historiens vingslag. Förutom i Jane Austen Centers butik, på samma gata som familjen Austens bostad 1801-1806, öppnade vi plånböckerna i pryl- och designbutiken Bloomsbury (där jag köpte en necessär), på Laura Ashley (där jag köpte fyra necessärer, fast en av dem kan vara ett iPad-fodral) och på Kitchens (där jag frestades att köpa dyra kakmått, men nöjde mig med ett paket rektangulära muffinsformar). Dagens afternoon tea på The Royal Crescent Hotel var fullbokat, men Bea’s Vintage Tea Rooms var inget dåligt alternativ. Jag hade läst om det i det här blogginlägget och det var faktiskt ännu mer tilltalande i verkligheten.

SONY DSC
IMG_9123
IMG_9135
SONY DSC
IMG_9122
IMG_9112

Ytterligare en höjdpunkt, utöver allt detta, var besöket på The Fine Cheese Co. En favoritprodukt som jag hittat på Whole Foods Market, samt en enda gång på Hemköp på Birger Jarlsgatan, är smaksatta kex i fina askar, som jag hittills inte hade upptäckt att det står Bath på. Men här låg det alltså, The Fine Cheese Co. på Walcot Street i Bath. Maria köpte ost, jag köpte kex. Ljuvlig butik där jag hade kunnat bosätta mig länge.

Men det hade blivit dags att åka tillbaka till Bristol. Efter att ha parkerat på Marias plats i parkeringsgaraget och lämnat shoppingen i lägenheten gick vi ett par kvarter till Tesco för att köpa ingredienser till pizza, ett Tesco-besök som tog lite extra lång tid, eftersom jag fick för mig att säga att i enlighet med teorin att keso är muminfärs skulle mozzarellan vi just tagit ur en kyl kunna vara muminfilé. Maria bröt ihop och stod still på en fläck och skrattade väldigt, väldigt länge medan jag fortsatte att kika i hyllorna. Vi kom hem med en massa goda grejer, svängde ihop en pizza, satte oss framför TV:n och såg Övertalning, alltså filmatiseringen av Jane Austen-romanen med samma namn, där karaktärerna rör sig bland mycket bekanta byggnader i Bath. Det blev sent, vi såg ett inspelat avsnitt av riktigt roliga The Great British Bake Off, det blev ännu senare, jag gled ner till golvläge där Maria redan satt, och propsade på ett avsnitt till.

Söndag, hemresedag. Under fredagens Bristol-promenad var vi vid St Mary Redcliffe Parish Church, som då var stängd. Nu gick vi tillbaka och tittade in, vilket var extra kul med tanke på att jag håller på att läsa Harrys sång av Jeffrey Archer (hejdlöst klyschig, men lite charmig), om unge Harry Clifton som är solist i kören i St Mary Redcliffe på 20-talet. Vi stannade där så länge och tittade och pratade att det var det enda vi hann innan jag skulle med tåget. Planen var att jag skulle åka en timme senare, men det visade sig att expresståget ut till Gatwick var inställt under dagen, så jag bokade om biljetten för att ha tid att ta ett långsammare tåg. På Bristol Temple Meads tog jag så avsked av Maria, som uppmanade mig att komma tillbaka (jag är inte svårövertalad), och så tittade jag på utsikten i två timmar fram till Paddington. Promenaden från tågperrongen till rätt tunnelbaneperrong var oändlig, men jag var glad att mitt Oyster card, laddat med okänd summa, släppte in mig genom spärren, och även att jag hade den där extra timmen. När jag kom fram till Victoria var det en gigantisk folksamling som skulle på det tolv vagnar långa tåget mot Brighton via Gatwick, men allt gick bra, jag kom på den allra sista vagnen, stod som en sill bland alla andra resenärer med varierande mängd bagage och såg genom rutorna hur tåget rörde sig framåt i snigelfart. På Gatwick checkade jag in i automat, åt en thaisoppa på Pret, väntade på att gatenumret skulle komma upp på skärmen och var sedan allra först på plats, surfade på planet med Norwegians tröga uppkoppling, sprang mot Arlanda Express och hann precis med ett tåg, vilket gjorde att jag slapp vänta en extra halvtimme mitt i natten.

Tack, Maria, för en oslagbar helg!

London Bristol Bath
IMG_9142
London Bristol Bath1

MCCI Skavsta på morgonkvisten

20130711-090345.jpg
Det som i går kändes helt galet har nu sjunkit in och är hur naturligt som helst. Jag och Anna E sitter med varsin ryggsäck och väntar på att gatenumret för Milano ska komma upp på skärmen. Ny garderob, nytt nagellack, nya planer för nya miljöer. Hälsningar från Skavsta.

MCC Från resväska till ryggsäck

20130711-000417.jpg
Hur vansinnigt det än var att stå och laga mat och göra matlådor precis innan jag åkte iväg till New York var det skönt att kunna langa fram kycklinggryta ur frysen nu när jag kom hem. Här väntade också en blommande balkong (föräldrarna och Sofia har delat på vattningsansvaret) och ett kort från Henrik och Charlotta. De checkade ut från Pod 39 Hotel på 39:e gatan dagen innan jag checkade in, typiskt nog. Vykortet är från favoritrestaurangen NoHo Star som jag tipsat dem om, väldigt kul att de kom dit.

Jag har hunnit vila (på tok för lite) och packa om och tidigt i morgon bitti bär det av till resmål två på mina två lediga veckor – nordvästra Italien.

MCXCVI A Picture of Autumn på Mint Theater

904744_10151402727852058_1962746276_o

Häromdagen var alltså LW och jag på brittisk teater mitt på Manhattan, en fantastiskt trevlig liten kulturinstitution, tre trappor upp i ett vanligt hyreshus, med bortglömda pjäser som specialitet: ”Mint Theater Company commits to bringing new vitality to worthy but neglected plays. We excavate buried theatrical treasures; reclaiming them for our time through research, dramaturgy, production, publication and a variety of enrichment programs; and we advocate for their ongoing life in theaters across the world.”

Jag blev genomcharmad så fort vi kom upp med hissen. En hemsnickrad foajé med försäljning av några böcker och tygkassar (vi köpte varsin) och en disk där en kille sålde kaffe, te, kakor, chokladbitar, salta pinnar och ”teeny candies”, miniförpackningar med godis.

Själva salongen var liten, men scenen väldigt, väldigt snygg (se bilder här). Pjäsen ”A Picture of Autumn” är från 1951 och spelades då bara en enda gång. Fyra äldre personer – herr och fru Denham, herr Denhams bror, som varit änkling i många år, och familjens nanny som blivit kvar i huset – bor i en herrgård med arton sovrum. Trädgården förfaller och fru Denham försöker ta på sig att underhålla själva huset, men saknar kraften. Att både föräldrarna och huset brutits ner under åren som passerat kommer som en chock för sonen Denham, som återkommer med fru och dotter efter flera år i Afrika. Han bestämmer sig för att hjälpa föräldrarna att sälja herrgården och köpa ett mindre hus närmare civilisationen, men en sådan drastisk förändring tilltalar inte de fyra åldringarna, hur besvärligt deras boende än är.

Recensenten i New York Times tyckte pjäsen var bra men lång. Jag och LW håller inte med om det klagomålet. Två timmar och tjugo minuter, inklusive två korta pauser, var precis lagom långt för att intresset skulle hållas uppe för både historien och de komiska poängerna. Den lilla publiken var på hugget och skrockade vid varje dräpande kommentar från gamle bror Denham och den halvsnurriga nannyns julpsalmskrålande i oktober.

Jag satt bredvid en australiensisk herre som berättade om den imponerande scenografin i tidigare uppsättningar och sa att han återkom till Mint Theater så ofta han kunde. Det ska jag också göra.

MCXCII Lunch i Brooklyn och några godbitar på Manhattan

Första heldagen i New York började vid 4.22, då det kändes lagom att vakna, men jag tillät mig en extremt utdragen morgonprocedur (genomgång av alla TV-kanaler, planering av dagen och resten av vistelsen, sengångarfart i badrummet) och satt inte på enkla dinerartade fiket Guy & Gallard på Park Avenue förrän efter nio och åt min omelett.

Därpå shopping på klassiska bokhandeln Strand, långt ner på Broadway. Jag graderar mina upplevelser efter hur turistig jag känner mig. Frukosten fick lågt betyg trots god omelett (jag fattade inte hur man skulle beställa och kände mig lite dum), medan browsandet på Strand placerade sig högt på skalan (jag frågade efter avdelningen för graphic novels och bemöttes som van och självklar Strand-besökare).

På tunnelbaneresan ut till Brooklyn hann jag läsa mer än halva serieboken som jag köpte och planerar att ge bort. På Vanderbilt Avenue (ej att förväxlas med den på Manhattan med samma namn) mötte jag Mirjam vid Milk Bar, där vi åt en mycket lång lunch och löste livsgåtor. Tråkigt nog ska Mirjam och hennes man flytta ifrån New York kring årsskiftet, men trevligt nog planerar de att bo i Stockholm.

20130703-082447.jpg

20130703-082229.jpg

20130703-082300.jpgSärskilt på grund av temperaturen och den maxade luftfuktigheten kändes det efter återkomsten till Manhattan som en god idé att ta sig till hotellet och ladda om – lämna shoppingen, ladda mobilen, kolla mail, ta en sval dusch – innan jag promenerade 3rd Avenue hela vägen från 39:e till 8:e gatan (med ett kort stopp på Kips Bay Library) och vidare ner till Housing Works Bookstore Cafe. Till skillnad från vid högläsningseventet jag och Jenny var på där i vintras, då vi köade länge utanför, kunde man inför kvällens program knalla in trekvart innan, köpa lite fika, sätta sig på en bra plats och bara vänta in talarna. Men fullt blev det, så det var ändå bra att vara ute i god tid. Förra året utnämndes stället av Time Out till ”best venue for quirky book events” och det är ingen hemlighet för New Yorkarna. Den här gången var det skribenter från tidskriften Capital New York som firade släppet av sin första e-bok Making the City: A selection of stories from Capital New York. Vi fick höra uppläsningar av texter om politiker, Valentine’s Day-firande, en olaglig båtutflykt till en avspärrad ö, hjälparbete efter orkanen Sandy och annat med varierande mått av seriositet. Ganska härligt att delta i lokalpatriotismen.

20130703-082456.jpg
Nu börjar jag känna mig mogen att lämna hotellet och ta mig an heldag två. Hur den kommer att se ut? Det får vi se. Det är min födelsedag och jag har semester och kan göra vad jag vill i the land of the free!

MCXC Tröttare än tröttast på Lexington Avenue

20130701-195929.jpg
Bra: Väldigt nöjd med valet av plagg att långflyga i, en lagom löst sittande knälång jerseyklänning, skrynklar inte nämnvärt, mjuk och skön och ändå lite dressy.
Dåligt: Extremlång väntetid på flygbussen från Newark till Grand Central Station och när det väl kom en med platser kvar i var det ett gammalt skrälle och inte en ny fin buss med det utlovade WiFi:et.
Supersuveränt: Har checkat in på hotellet på 39:e gatan och fick ett sådant rum som jag ville ha och har nu parkerat mig på närmaste Starbucks, på Lexington, där jag äter en egg salad sandwich och dricker varm choklad med ögonen i kors.

Nä, kvällen är ung, men jag måste nog gå tillbaka till hotellet och sova. Eller titta lite på TV först. Amerikansk TV med amerikansk reklam.