MMCCCXCV Patience, äntligen

PATIENCE_FC_Colors2 copy

Så kom den äntligen, Patience på engelska till Sture bibliotek, ett bra tag efter att den svenska översättningen anlänt, märkligt nog. Av Daniel Clowes har jag tidigare bara läst Ice Haven och Ghost World (och sett filmen med samma namn), men när den kommande utgivningen av Patience blev uppmärksammad på olika håll sveptes jag med och började längta jag också.

Det är småstads-USA, som tidigare, och jag måste säga att jag är glad att jag inte läste några recensioner, för det dramatiska genrebytet några sidor in i berättelsen blev en chock. Det är fortfarande inte klassisk superhjälteserie, en inriktning jag i allmänhet hoppar över, men ändå långt ifrån diskbänksrealism. Jag började i morse, har läst stötvis i informationsdisken och blev klar i kväll. Nu säger jag inte mer. Läs den, om du törs!

MMCCCXCII Nya engelskspråkiga romaner

Jag höll på att smälla av av lycka när jag packade upp de två paketen med nya böcker på Sturebibblan i dag. Inköp av engelskspråkig litteratur kräver mycket mer research än inköp av den svenska utgivningen som vid jämförelse ter sig riktigt överskådlig. Det är nog därför jag blir så till mig när de titlar jag försökt välja med omsorg äntligen dyker upp. Dessvärre hämtade jag dem från vår postutlämnare sent på dagen, så jag hann inte göra i ordning alla, men den kommande tiden blir de här böckerna, och ganska många fler, tillgängliga på hyllorna.

MMCCCLXXXIV Vi väljer böcker åt varandra

I några olika sammanhang på sista tiden har vi på biblioteken testat att lägga fram lappar där besökare får fylla i några ledtrådar angående sin litterära smak, varefter personalen plockar ihop ett antal böcker som vi tror att besökaren skulle tycka om och lägger dem i påsar redo att hämtas inom någon vecka. Kollegan Helenas utmärkta förslag vid vår enhets senaste APT var att vi gör samma sak kolleger emellan. Alla som ville fick fylla i en lapp, sedan samlades de in och delades ut, som ett lotteri, och man fick själv välja om man avslöjade sin identitet för den man valde böcker åt eller om boktraven överlämnades anonymt.

Självklart ville jag vara med. På min lapp kryssade jag i rutan för ”lyckligt slut” och gjorde en anteckning till min bokplockare att nu du, nu får du en utmaning! Det är klart att man kan hitta böcker med lyckligt slut, men de klassiskt lyckliga sluten är ganska koncentrerade till chicklit och romance, och som tur var fanns det en rad i formuläret där man kunde skriva en genre – eller i mitt fall två – som man inte är så intresserad av.

Min bokväljare blev Margaretha, och hon höll sig inte anonym, tvärtom, hon hade skrivit ett litet förklarande brev, i den händelse bokpåsen blev hämtad när hon inte var på plats, antar jag, och eftersom hon var på plats berättade hon också entusiastiskt om den svåra uppgiften, hur hon hade resonerat kring urvalet, hur man kan definiera ett lyckligt slut (vi hade förstås lite extra roligt åt Agatha Christie-titeln ovan) och vilka böcker hon valt bort eftersom hon trodde eller visste att jag redan läst dem. När jag tog upp dem ur påsen kändes det som att öppna en riktigt fin present. Hela sex stycken fick jag och ingen av dem hade jag läst. Jag hade så klart kunnat plocka dem från hyllorna när som helst, och vill jag ha boktips kan jag fråga både Margaretha och mina andra kolleger, men det blev liksom mer speciellt när det var organiserat.

Själv drog jag en annan kollegas lapp. Att hitta böcker till henne visade sig vara både lätt och svårt, jag vet ungefär vad hon gillar, men de flesta böcker i den stilen som jag läst har hon också läst. Till slut valde jag ut fem, två svenska, en amerikansk, en brittisk och en japansk. Den amerikanska hade hon läst, men inte de övriga.

Det här vill jag göra igen!

MMCCCLXXXIII Shakespeare-höst

Någon som har missat Shakespeare-jubileet? Det är i år 400 år sedan han dog. Vi på Sture bibliotek, som ju egentligen specialiserar oss på ny litteratur, har tillåtit oss att gå in i en klassikerfas – efter Söderberg-vår blir det Shakespeare-höst. Men det blir inte bara gammal litteratur av Shakespeare, utan också ny litteratur inspirerad av densamma. I projektet Hogarth Shakespeare skriver alla möjliga välkända författare romaner baserade på Shakespeare-dramer och ett par av romanerna (långt ifrån alla har ännu publicerats) kommer vi att ha läsecirklar om. Är inte det här en spännande lineup, så säg?

Screen Shot 2016-06-12 at 23.51.17 PM

MMCCCLXX Lånfrestelse, svår lånfrestelse

Den har kommit till Sturebibblan! Novellsamlingen som jag hörde ett så entusiastiskt samtal om i går. Två exemplar har vi fått, till och med, i kartongen som jag just packade upp här vid informationsdisken. Ingen utom jag har ens sett dem än. Jag skulle utan problem och konkurrens kunna låna en av böckerna. Till och med om Helena där borta i arbetsrummet vill ha en kan vi låna varsin. Inget talar emot ett lån. Ingenting alls.

Förutom att jag har MASSOR av böcker hemma att läsa. MASSOR!

MMCCCLXIX Lucia Berlin-hyllning på Rönnells

Här läser Lena Endre, med inlevelse, en novell om en skadad jockey som hamnat på akuten, ur Lucia Berlins novellsamling Handbok för städerskor. Jag hade sedan ett par dagar planerat att gå på det här programmet på Rönnells, både för att jag var nyfiken på den omtalade novellsamlingen och för att jag gillar Klas Östergren, som skulle vara med i samtalet om den, men efter en fullspäckad arbetsdag med tvära kast från det ena till det andra var det frestande att bara ta sig hem, trots att det är helt emot min personlighet att backa ur när jag väl bestämt mig. Nu är jag väldigt glad att jag tog mig i kragen och gjorde som jag brukar – går på det jag tänkt gå på för att ganska omedelbart upptäcka att det var värt det.

Lena Endres uppläsningar var fantastiska och diskussionerna mellan Klas Östergren och DN:s Malin Ullgren initierade och lagom kryptiska för en som inte läst boken, lagom på så sätt att man förstås vill kunna hänga med i vad de pratar om, men det gör ingenting om de som läst och gillat något blir så till sig att de glömmer bort publikens perspektiv och sätter igång ett åsiktsutbyte som bara de begriper, bara för en kort stund. Min sista arbetsuppgift i eftermiddags var att spela in en bokcirkelpodd med tre kolleger om Hjalmar Söderbergs novell Aprilviolerna. Det var min tredje poddinspelning av det slaget på ganska kort tid och jag kan absolut inte säga att jag har blivit proffs på att prata om något jag läst tillsammans med andra som läst samma sak med en lyssnarmålgrupp som ska kunna hänga med utan att ha läst, men det är en konst jag väldigt gärna skulle vilja utveckla.

Klas Östergren satte för övrigt stämningen redan från början genom att säga att han sällan stöter på döda kvinnor som han hade velat vara gift med, men Lucia Berlin var en sådan.

Här är Maria Schottenius recension av Handbok för städerskor i DN.

MMCCCLXII Det närmaste Hjalmar Söderberg jag någonsin kommit

I går började officiellt Sture biblioteks Hjalmar Söderberg-vår med konceptet ”bokcirkel inför publik”. Två av oss Sture-kolleger, Helena och jag, förstås, och Linn Bäckström från Novellix utgjorde en bokcirkelpanel och var efteråt ganska överens om att upplägget funkade bra – först presentation av Söderberg-våren och sedan av Novellix Söderberg-utgivning, därefter en sammanfattning av novellen, diskussion oss tre emellan om olika aspekter på berättelsen och ett bildspel med sekelskiftesfoton som visade de förekommande Stockholmsmiljöerna. Sedan släppte vi in vår lilla publik, jag vet inte exakt hur många de blev, kanske tolv. Att ha läst novellen i förväg var frivilligt, det var helt okej att komma och lyssna annars också, men alla utom två eller tre personer hade läst den och flertalet ville bidra till samtalet. Det gillar vi skarpt. Och Helena, som är den av oss som mest och bäst läser in symbolik i litteratur och i allt möjligt annat, konstaterade förstås vid mitt fotoarrangemang med novellen och fatet med överbliven bjudchoklad att vi under Söderberg-våren har ”tre praliner kvar”.

Den första av dem slukade vi i morse. Då besökte vi Thielska galleriet före öppningsdags, vilket innebar att vi fick kliva in genom den här lilla sagodörren varpå vi blev insläppta genom huvudentrén av en man som gick och sopade utanför. Där inne hade vi stämt möte med Patrik Steorn, intendent, som vi intervjuade i Söderberg-rummet, om sakerna som finns i det gästrum där Söderberg bodde i perioder hemma hos paret Thiel och om vänskapen och mecenatskapet mellan Hjalmar – eller Hjalle – och Ernest.

9789178431724_largeUnder den senaste veckan eller så har jag läst Söderberg-biografin En ganska spräcklig ängel, som till stora delar bygger på brev. Den säger inte mycket om den litteratur han producerade men desto mer om Hjalmar Söderberg själv och hans kvinnor och barn, och för den som är intresserad av hans privatliv, i Stockholm och Köpenhamn och på diverse badorter, kan boken verkligen rekommenderas. Den är förhållandevis nätt och lättläst. Bland annat beskrivs hur Hjalle och hans danska hustru Emilie bor i en lägenhet med utsikt mot Ørstedsparken, min favorit bland Köpenhamns parker, och av intendenten fick vi veta att den lilla chiffonjén i Söderberg-rummet kommer från dödsboet, alltså lägenheten i Köpenhamn. Varken Helena eller jag kunde låta bli att peta lite på den.

Enligt uppgift var Söderberg inte så förtjust i det här porträttet målat av Gerda Wallander. Det var för likt.

Efter intervjun med Patrik Steorn, enkelt inspelad med en iPhone, satt Helena och jag kvar i rummet på varsin museipall vid ett lågt bokskåp där vi la mobilen och spelade in oss själva när vi pratade om fyra Söderberg-historietter, ”Tuschritningen”, ”Spleen”, ”En kopp te” och ”Duggregnet”. Eftersom den käre Hjalmar och jag har så olika livsåskådningar var det inte alldeles okomplicerat att relatera till missmodet över livets meningslöshet, vältrandet i ovissheten och maktlösheten och den allmänna nedstämdhet och då och då framsprängande galenskap som karakteriserar hans huvudpersoner. Men det gör det inte till sämre litteratur.

Det var svårt att fatta sig kort och Stadsbibliotekets stackars ljudtekniker kommer att få uppgiften att klippa ihop och klippa bort och förtäta där det plötsligt blir tyst – vi är inga proffsiga pratare i den meningen – men vi hoppas att det i slutänden blir en hjälpligt lyssningsbar podd.

Efter att ha avslutat inspelningen tog vi ett litet varv i de folktomma rummen och när vi gick ut hade Thielska galleriet just öppnat för dagen.

MMCCCL Hjalmar Söderberg i fyra doser

För två och en halv vecka sedan gjorde jag ett snabbt besök hos Novellix på Tjärhovsgatan, framför allt för att köpa ett exemplar av en novell som vi hade en för lite av till deltagarna i läsecirkelledarkursen samma kväll, men dessutom pågick ett välbesökt releaseevenemang för de nya Hjalmar Söderberg-Novellixerna. Vi på Sture bibliotek har blivit bortskämda av Novellix i åratal. Den novell jag tänkt köpa skänktes istället till biblioteket och själv fick jag den sprillans nya fina asken med Söderberg-novellerna.

Och nu är det grundlig läsning som gäller, inför våra aktiviteter kring samtliga berättelser i asken, tre noveller och en samling med fyra historietter. I praktiken, för oss som jobbar med detta, blir det cirklande om allihop, även om det utförs i olika former – två gånger som podd, en gång som läsecirkel inför publik (17 maj) och så en vanlig hederlig läsecirkel, förhoppningsvis utomhus (26 maj).

Vad gäller livsåskådning står jag och den käre Hjalmar långt ifrån varandra, jag har svårt att förhålla mig till hans ståndpunkter och möjliga budskap, men hans språk, det är ljuvligt. Och Stockholmsskildringarna. Så länge jag betraktar hans verk som rena skönlitterära produkter går det bra, och att få fördjupa sig i texterna och tiden – 1890-tal till 1920-tal – är riktigt härligt.

MMCCCXXXI Dramatens bokcirkel om Allt jag inte minns

Det spelar ingen roll att jag är van bokcirklare – och att jag som kursledare försöker guida andra i cirkelledandets konst, som jag gjort i kväll – det var ändå toknervöst att läsa Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri i vetskap om att jag var anmäld till Dramatens bokcirkel i söndags. Kollegan Helena och jag skulle alltså ingå i den grupp på tjugo personer som skulle diskutera boken under chefdramaturg Magnus Florins ledning. Det handlade med andra ord inte om att framföra en monolog på Stora scenen, även om det var så det kändes.

Det var halvfullt när jag kom in i rummet innanför Marmorfoajén med en drygt tjugo stolar stor cirkel. Jag valde en ledig stol på sidan där man inte skulle ha eftermiddagssolen i ögonen och hamnade intill två äldre damer. Tydligen iakttog de vad de andra cirkeldeltagarna gjorde och sa runtomkring dem, för efter en stund vände de sig till mig med smått förskräckta blickar och frågade: ”Är det ett villkor att man ska ha läst boken?” På insidan kvider jag: ”Men ååååå, huuuuur tydlig ska informationen inför en bokcirkel vara? Kommer jag resten att livet att behöva hantera människor som saboterar bokcirklar genom att strunta i själva poängen eller inte ens förstå den?” under tiden jag himlar med ögonen och i uppgiven utmattning sjunker ihop tills jag ligger och krälar på parketten. På utsidan svarar jag med ett enkelt ja medan jag ler och ser så trevlig ut jag kan samtidigt som jag levererar sanningen oinlindad. De diskuterar nervöst med varandra och säger att de kommit för att lyssna på Jonas Hassen Khemiris högläsning. Jag förklarar att författaren inte ska vara med, det här är ett boksamtal lett av Magnus Florin. Efter att de konfererat en stund igen och övervägt om de ska gå därifrån – för i så fall vill de göra det nu, de kan inte resa sig från stolcirkeln när det väl har börjat – vänder de sig till mig med samma fråga en gång till: ”Men är det ett villkor att man ska ha läst boken?” ”Villkor och villkor, det är ju svårt att vara med i ett samtal om en bok man inte har läst.”

Damerna väljer att sitta kvar. På bibliotekets cirklar har vi tyvärr fått vänja oss vid deltagare som ignorerat våra nästan övertydliga formuleringar, kommer utan att ha läst boken och även om vissa av dem sitter ganska tysta försöker de flesta leda in det boksamtal de inte hänger med i på andra ämnen som de själva introducerar, men som Dramatens bokcirkel ser ut blir de två damernas närvaro inget sabotage i den meningen. De säger ingenting alls och det är inte bara de som sitter tysta, gruppen är egentligen för stor för att det ska bli ett samtal där alla kan vara med, vilket Helena och jag misstänkte från början. Vår grundregel är åtta deltagare inklusive samtalsledare, det blir ett exklusivt evenemang för en kulturinstitution att arrangera, men sådan är bokcirkelns form. Det antal deltagare som går utöver den lilla grupp som kan föra ett samtal förvandlas till åhörare, och de som väljer att prata medan de övriga lyssnar är sällan lika bekväma som de hade varit med bara några få runtomkring sig.

Jag var definitivt inte bekväm, men jag pratade ändå. Ganska mycket, mer eller mindre sammanhängande. Det finns ju så mycket att prata om! Hur skurkaktig var Vandad? Hur förändrades Samuel under året med Laide? Vi var långt ifrån överens, men det är ju en stor del av charmen, att upptäcka att man läst samma bok med så olika ögon. Jag märkte också hur spännande det var att diskutera läsupplevelsen med främlingar, trots att jag så ofta leder bokcirklar på jobbet, där åtminstone ett par stycken av deltagarna brukar vara personer jag aldrig pratat med tidigare. Förutom Helena, som kom och satte sig mellan mig och damerna, var allting nytt, rummet, ledaren och alla deltagare, varav vissa – förmodligen en ganska stor andel – var vana att prata böcker i egna bokcirkelsammanhang. Det verkade som att flera av oss var lite nervösa, men jag gillade verkligen att det fanns de som både ville och vågade ge sig in i ett meningsutbyte. De två äldre damernas brott (förlåt, damerna, om ni tar del av den här texten) kan ju för övrigt mycket väl ha varit att stänga ute två diskussionssugna deltagare som skulle ha kommit med den utlästa romanen under armen och haft en massa intressanta tankar att dela med med sig av i gruppen.

Och med detta vill jag säga: Delta i bokcirklar. Se till att ha läst boken. Välj gärna Allt jag inte minns, den är smart, har ovanligt subtila men ändå närvarande khemiriska drag och det är inte självklart var ens sympatier ska ligga.

MMCCCXXIV I Jonas Hassen Khemiris järngrepp

Dagens lunch. Det är inte ofta jag under korta stunder i informationsdisken och på lunchen verkligen kan få något läst i boken jag håller på med på grund av den mer eller mindre långa startsträckan, men vad gäller Allt jag inte minns går det hur bra som helst. Jag är hooked. Egentligen vill jag inte göra något annat än att sitta med näsan i min grönmönstrade bok.