Etikettarkiv: Litteratur

CDXCIII Läsecirkel om Gaza : fotnoter till ett krig

I går hade vi alltså läsecirkel på Sturebibblan kring serieboken Gaza : fotnoter till ett krig (Footnotes in Gaza), som jag läste ut max en timme innan cirkeln började. Jag föredrar nästan alltid att läsa på engelska om det är originalspråk, men ibland blir det många ord att slå upp, och det blev det den här gången, nämligen krigstermer. På läsecirkelsaffischen kallade vi boken ”grafisk roman” i brist på ett relevant begrepp, men det här är alltså ett 400 sidor långt journalistiskt reportage* om Gazaremsan, med fokus på två massakrer som ägde rum 1956. Serieskaparen Joe Sacco var 2002 och 2003 på plats i de båda städerna där det skedde, Khan Younis och Rafah, och sökte efter äldre personer att intervjua, och både processen att leta upp information och informanter och själva intervjuerna som berättar om massakrerna ingår i boken.

”Fotnoter” syftar på det faktum att händelserna fallit i glömska, att de i så hög grad liknar de dåd som sker oavbrutet på Gazaremsan, så vem kan hålla isär incidenterna? Inte ens Gazaborna själva. Idén till boken fick Joe Sacco när han fick veta att en passage som handlade om det som hände 1956 redigerades bort ur en artikel i tidskriften Harper’s om Khan Younis som han hade i uppdrag att illustrera. Han vägrade låta den delen av historien avfärdas så lätt, i synnerhet som det visat sig hur lite som skrivits ner om händelserna över huvud taget. I slutet av boken konstaterar Joe Sacco att han och hans lokala medhjälpare Abed efter sina efterforskningar och intervjuer är världens främsta experter i ämnet.

Ingen cirkel är den andra lik och man vet aldrig om gruppen kommer att hålla sig till ämnet eller ej, men den här gången pratade vi koncentrerat om boken, utan några längre utsvävningar. Är serierutor ett bra sätt att redogöra för bortglömda krigshandlingar? Vad tyckte vi om tecknarstilen? Våldsskildringarna? Joe Saccos egen roll i sin historia? Den minutiösa återgivningen av de intervjuade gubbarnas och gummornas svar? Anna, en av deltagarna, jämför boken med en dramadokumentär, och det är nog så nära man kan komma en genrejämförelse. Samtid, som Joe Sacco lär ha tecknat utifrån foton och minnen, blandas med dåtid, där det måste ligga mängder av research bakom de tecknade bilderna, och det som inte går att veta – exakt hur miljöer och personer och skeenden såg ut – återskapas så verklighetsnära som möjligt.

Tre tankar blir kvar efter läsningen. För det första att den svårgripbara situationen på Gazaremsan blivit något lite bättre belyst. För det andra att det är en ynnest att få ta del av ett verk som måste ha krävt extremt mycket arbete. Och för det tredje att världen är full av oberättade berättelser som alla är värda 400 sidor serierutor.

* Jag skulle just skriva ner formuleringen ”journalistiskt reportage” och började fundera på om det är ett vedertaget uttryck, så jag googlade på det. De två första träffarna rörde den här boken. Är inte det ett ganska otroligt sammanträffande?

CDLXXVIII Tre dagar, fyra program

imageJo, det ser ungefär ut som i går, till och med några åhörare var desamma, men innehållet var helt annorlunda.

Och nu tar jag dem i ordning, Sturebibblans senaste program, tre dagar i rad. I söndags kom Berit Engdahl och pratade deckare, först en historisk exposé och därefter tema Stockholm. (Den stockholmsdeckare jag blev mest sugen på var Vic Sunesons Vem av de sju?, som man hör talas om i de här sammanhagen då och då, eftersom historiens mord äger rum i facksal 4 på Stadsbiblioteket.) Efter bokpresentationerna blev det frågesport om olika författare, huvudpersoner, miljöer och annat, och hur många rätt man hade kunde man hålla för sig själv, för vi alla fick pris. Berit hade nämligen med sig en stor trave nya och äldre böcker att ge bort, så det var bara att välja. Jag tog både en tunn Roberto Saviano och en gammal Agaton Sax-bok, som Berits pappa är upphovsman till.

Så i går hade vi årets julboktipskväll. Maria Bäckström från Goethe-institutet, Tiffany Alnefelt från The English Bookshop och Louise Herb från Pocketshop berättade om en rad olika nyheter och favoriter, och ett nytt inslag var att Marias pojkvän Martin medverkade som uppläsare, både i början och slutet av programmet. Väldigt effektfullt. Jag hade gjort i ordning en jullåtlista som jag drog igång i högtalarna under tiden folk kom in, vilket hade varit ett mysigt inslag om jag inte hade råkat sätta en rivig Chicago-låt på repeat utan att märka det, och den var inte ens särskilt julig. Men till efterminglet hade jag fått ordning på uppspelningen, så under glöggdrickandet och pepparkaksknaprandet och clementinskalandet hade vi Ray Charles, Diana Krall, Chet Baker och andra i bakgrunden. Folk minglade som aldrig förr, stod och pratade i olika grupperingar och bläddrade i bokpresentatörernas böcker. Bland besökarna fanns också en bibliotekarie från Arkitekturmuseets bibliotek, som vi planerar ett samarbete med i februari. Information kommer så småningom.

I kväll avslutades den här kavalkaden med två program i följd. Det första kallades på affischen ”Nobelnovell” och hölls under bibliotekets sista öppettimme. Det var de två redaktörerna för årets utgåva av Noveller för världens barn, Gun Ekroth och Christian Reimers, som pratade om boken och dess innehåll och skådespelaren Torsten Wahlund (Peter i Saltkråkan) som läste valda berättelser ur den, bland annat Tomas Tranströmers Göken. Man vet aldrig hur en uppläsning faller ut, kommer man att höra ordentligt, sitter folk obekvämt på de ryggstödslösa bänkarna, ska det bli något högljutt utrop på tunnelbanestationen, kommer folk att ränna runt i biblioteket på ett störande sätt? Men det gick väldigt bra, uppläsningarna var så proffsigt utförda att hela publiken satt andäktigt lyssnande och verkade hänga med i alla svängar.

Sist ut var läsecirkeln om Jhumpa Lahiris novellsamling Främmande jord. Jag och kollegan Carolinn ledde den och Gun och Torsten stannade kvar och var med även på cirkeln. Totalt var vi sju personer. Visserligen svävade samtalet ut ganska långt i olika riktningar, men en del diskussion blev det om bokens olika utvandrade indiska familjer som försöker uppfostra sina barn på en ny plats, framför allt i nordöstra USA. Jag hade kunnat dissekera novellerna mycket längre och mer ingående, de olika parallellerna kring arrangerade kontra självvalda äktenskap, vikten av utbildning, eventuella cementerade fördomar om vad indiska föräldrar strävar efter för sina barns del. Men så är jag också detaljläsare.

CDLXVIII Lite, lite höst kvar

En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.

Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

Snusmumriken gick med en lugn och tassande gång, skogen slöt sig omkring honom och det började regna. Regnet föll över hans gröna hatt och hans regnrock som också var grön, det viskade och droppade överallt och skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet.

 

Jag kramar det sista ur hösten genom att insupa första sidan i Tove Janssons Sent i november. Det andra uttrycker om våren eller sommaren säger jag om hösten. Vart tog den vägen? Varför går den så fort, den mest trivsamma av alla årstider? Men nu kommer ju en ny trevlig tid, och än är det två månader kvar av det halvår jag gillar bäst, augusti till januari.

Nej, det är inte någon gå-mot-strömmen-lek. Vissa gillar vår, andra gillar höst. Vi är bara lite färre.

Och visst måste man gilla texten? Snusmumriken bryter upp snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han blir lugn som ett vandrande träd, det viskar och droppar i skogen.

CDLXIV Nina Hemmingssons själsfrände Birgitta Medelius

Stadsbibliotekets Själsfrände-serie avslutades för säsongen häromkvällen. Konceptet är att en författare eller annan konstutövare som arbetar med ord bjuds in för att intervjuas om ett författarskap som han eller hon inpirerats särskilt av. Jonas Hassen Khemiri valde James Baldwin, Sissela Kyle valde Selma Lagerlöf, Anneli Jordahl valde Marianne Alopaeus – och i tisdags berättade Nina Hemmingsson om poeten Birgitta Medelius. ”Jag frågade mina litterärt intresserade – mina väldigt litterärt intresserade – vänner, men ingen av dem hade hört talas om Medelius”, sa intervjuaren Harald Hultqvist, som också konstaterat att det fanns väldigt lite information att tillgå om poeten som gav ut några få böcker på 1980-talet. Men Nina Hemmingssons mamma och Birgitta Medelius syster var vänner så böckerna fanns i hemmet, och tonåriga Nina blev alldeles tagen av dikterna, som förmedlar förhållandevis okomplicerade bilder, lätta att se framför sig, trots svåra ämnen. När Birgitta Medelius skrev dikterna led hon av cancer.

”Jag har svårt att säga vad jag inspireras av, men jag vet att jag influeras”, sa Nina Hemmingson, och när en tjej i publiken under frågestunden ville veta vilka andra författare, förutom Birgitta Medelius, hon hade kunnat välja som själsfrände, svarade hon att det inte hade kunnat bli några andra alls. Inte för att det inte finns författare hon gillar, utan just för att hon inte kan urskilja någon direkt inspirationskälla. Så när hon fick frågan om att medverka tänkte hon tacka nej, tills hon kom på att Birgitta Medelius var det självklara valet.



Jag tittar nu i bibliotekskatalogen och ser att inte alla men åtminstone några av Medelius-exemplaren är utlånade. Sannolikt har de hittills stått orörda ganska länge. Själsfrände-serien är en del av en satsning på mindre lästa böcker och författarskap (även om inte alla som blivit utvalda av de inbjudna gästerna varit bland de mindre kända). Tanken är helt rätt. Det handlar om att man uppmärksammat (och, antar jag, vill motverka) den trend som kallas ”den långa svansen”, nämligen att några få författarskap läses av jättemånga och jättemånga författarskap läses av några få. I ett diagram blir det en kurva som först har en hög topp och sedan planas ut i en lång, tunn ”svans”. Trenden gäller inte bara litteratur, utan alla möjliga områden där det dels finns listettor och dels den stora massan okända aktörer eller produkter, och försäljning via internet har gjort att man fångat upp och tjänar pengar även på svansdelen av diagrammet, i och med att smala produkter och personer med smala intressen nu kan hitta varandra. (Den som är mer bevandrad i modern sannolikhetslära får gärna rätta mig om jag beskriver fenomenet fel.)

Jag är helt övertygad om att det bland de tusentals sällan lästa böckerna i Stadsbibliotekets magasin finns mängder av bortglömda pärlor. Mitt förslag är att programmet Boktipset kommer tillbaka på TV, att det sänds varje dag och att alla böcker som presenteras är minst tjugofem år gamla.


Och i samband med det måste jag berätta historien som cirkulerade på Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala när jag pluggade där några terminer under 90-talets andra hälft, nämligen att en grupp studenter, som hade Stefan Mählqvist (mannen i Boktipset-soffan) som lärare, inför en föreläsning hade kommit överens om att sitta i salen allihop när han kom in och ackompanjera hans entré med ”Ninna-ninna-ninna-na”. Stefan Mählqvist gick lugnt fram och började föreläsningen utan någon som helst kommentar. Han måste ha hört den några gånger för mycket.

CDLX Läs, köp och låna poesi

imageDet är inte alla som vet, men den som är intresserad av poesi, vill ta reda på vad det finns för spännande nyheter på området och köpa sig en diktsamling eller två till ett bra pris bör bege sig till det smala och småhemliga rummet på Stadsbiblioteket som heter Poesibazaren – eller Bibliotekets Bokbazar för poesi, det finns en bazar för skönlitteratur på Medborgarplatsens bibliotek.

Poesibazaren är ett ”showroom”, vilket innebär att böckerna som finns där inte kan lånas, och inte heller köpas, utan bara läsas på plats, men där finns också en skärm när man kan beställa diktsamlingar från Adlibris med 10 procents rabatt.

Mittemot Poesibazaren ligger ett lika smalt rum, tyvärr utan den varma inredning som grannen har, men med många fler böcker. Det är Stadsbibliotekets ordinarie poesiutbud, varav det allra mesta går att låna hem.

Bibliotekets Bokbazar har en slumrande blogg och en mer aktiv Facebook-sida, där det kontinuerligt dyker upp information om intressanta program.

CDLVIII Dagens kulturella intag

I dag har jag varit någonstans i Brooklyn, där jag fått följa med hem till tre bröder med en mörkhyad pappa och en ljushyad mamma. Bröderna, den yngsta en sjuåring, får ofta klara sig på egen hand. Jag tror inte ens att de går i skolan, men jag är inte helt säker. Föräldrarna kämpar med försörjningen och med varandra, medan bröderna leker, låtsas, drömmer, överlever.

Därefter tog jag mig till Amritsar i norra Indien och lärde känna en familj med en rad giftasvuxna döttrar, en vänlig och behärskad far och en hysterisk mor som inte vill något hellre än att hitta lämpliga makar åt döttrarna. De två äldsta erbjuds flera olika möjligheter, exempelvis att äkta en ensamstående släkting, förmögen men inte särskilt attraktiv till sitt sätt, innan de båda gör sina egna val och alla blir lyckliga.

Reste gjorde jag medelst Justin Torres kortroman We the animals och Bollywood-pastischen Kärlek och fördom (Bride and prejudice).

CDLVI Serietips

Jag är alltid på jakt efter intressanta seriealbum, gärna inom kategorin ”grafiska romaner”, men är både kinkig och lite oförutsägbar i min smak. Motsatsen till allätare. Här är några jag gillar och rekommenderar, först svenska, sedan internationella.

Pärlor och patroner av Loka Kanarp
Korta fakta om berömda kvinnor, en per sida. Snyggt tecknat.

Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting
Etablerad thrillerförfattare går ihop med etablerad illustratör och skapar en välgjord men ruggigt våldsam serieroman. Innehåller scener i naturtrogna stockholmsmiljöer.

This is Stockholm och Stockholmsnatt av Pelle Forshed och Stefan Thungren
Samlade strippar ur Svenska Dagbladet om de superhippa figurer som kan ses runt Nytorget på Söder.

Mumiens blod av Ola Skogäng
En fantasyserieberättelse som utspelar sig i Gamla stan. Huvudkaraktären är en björn. Blodig fantasy med ockulta inslag är långt ifrån min genre, men det här är så udda att det är intressant.

Burma Chronicles av Guy Delisle (kanadensisk)
Guy är medföljande make när hans fru jobbar för Läkare utan gränser i Burma. En hemmapappaskildring med mycket självdistans.

Octopus Pie av Meredith Gran (amerikansk)
Vardagsbekymmer hos en grupp unga Brooklynbor.

How I made it to eighteen av Tracy White (amerikansk)
Underrubriken är ”A mostly true story”. Författaren beskriver sin tid på en institution där hon får hjälp att komma ifrån sitt självdestruktiva beteende. Tragik med humoristiska glimtar.

Chicken with plums av Marjane Satrapi (iransk)
Precis som Persepolis-sviten en familjeberättelse. Marjane Satrapis (eller berättarjagets) mors farbror står i centrum. Finstämt.

Fluffy av Simone Lia (engelsk)
Den ursöta talande kaninen Fluffy bor hemma hos singelkillen Michael, som försöker få Fluffy att förstå att de omöjligt kan vara far och son. Roligt och melankoliskt.

Människosonen av Peter Madsen (dansk)
Jesu liv. En bra och gripande framställning.

Nemi av Lise Myhre (norsk)
Okej, det är bara att erkänna att jag gillar Nemi, den norska gothtjejen som jobbar på sin svarta image, men blir glad som ett barn av muffins, drakar och julklappar.

Fun Home av Alison Bechdel (amerikansk)
Så här ska en grafisk roman se ut, välskriven story, bra korrelation mellan text och bild. En dyster men engagerande uppväxtskildring. (Tappar en hel del i svensk översättning.)

Ghostworld av Daniel Clowes (amerikansk)
Modern, filmatiserad klassiker. Vuxenblivande i amerikansk småstad.

CDLIV Robot Dreams

Några få av våra böcker på Sturebibblan går att läsa ut under en dag i disken. En sådan är Robot Dreams av Sara Varon, en ordlös seriebok som min nya seriepolare Linda på Comics Heaven rekommenderat.

Karaktären Dog lever i en värld befolkad av olika djur. En dag beställer han en robot på postorder, den levereras i en låda, han monterar den och Dog och Robot blir genast goda vänner. Men tragiken slår till tidigt i berättelsen. Dog och Robot åker till en strand, där de badar och solar, men när de ska gå visar det sig att Robot inte tålde badet, han kärvar och kan inte röra sig. Dog lämnar sin trasiga kompis på stranden, men ångrar sig och åker dit nästa dag för att hämta honom. Då är stranden avspärrad för säsongen och Dog kommer inte förbi stängslet.

Resten av historien handlar om hur Dog skaffar nya vänner, medan han tänker på stackars Robot, och Robot ligger där på stranden i månad efter månad och dagdrömmer om att bli hämtad av Dog. Hur ska det gå för de båda vännerna? Om man tror att man kan gissa sig till resten av händelseförloppet har man troligen fel. Läste i en recension formuleringen ”heart-wrenching and morally complex story” och håller med.

Jag ser nu efteråt att boken här på biblioteket fått beteckningen uHe (där He står för skönlitteratur på engelska och u för ungdom, kanske inte alldeles självklart för alla), men särskilt i serievärlden tycker jag att målgruppsbestämmelser är väldigt flytande. Testa Robot Dreams om du vill ha något lättsamt men engagerande som tilltalar ögat.

CDLII Välkomna på boktipskväll!

Vi har bjudit in tre av våra stora favoriter till Sture bibliotek – anmäl dig bums! Måndagen 5 december, kl. 19.30. (Observera att julklappen på bilden inte har med programmet att göra. Den fick jag av min mor för ett par jular sedan.)


Uppdatering: Där var det visst ett felaktigt telefonnummer, och klickar man sig fram till hemsidan finns där ytterligare ett felaktigt telefonnummer. Detta ska justeras. Rätt nummer: 08-508 30 751. Tack, Anna!