När man just fördjupat sig i Röda rummet, sätter sig på spårvagnen på väg mot Berns och får det här sällskapet … Nu har det inträffat. Jag har fastnat i en bok.
Men själva spårvagnen är fel och ful. Spårvagnstrafiken kom på 1870-talet, under tiden mellan det att Röda rummet utspelar sig, på 1860-talet, och då den gavs ut, 1879.
Hästspårvagn från 1877. Opraktisk men fin.
Det är sällan jag är så fullständigt slutkörd efter att ha skrivit och hållit ett föredrag, men efter nattens research, förmiddagens ihopsättande av bildspel och själva lunchprogrammet på Kafé Ryssgården på Stadsmuseet satt jag som en zombie bakom informationsdisken på Slussens bibliotek fram till sju i kväll. Visst, jag hjälpte besökare efter bästa förmåga och pysslade med lite skrivarbete däremellan, men tempot var lågt.
Programmet verkade i alla fall ha blivit uppskattat. Fullsatt var det inte den här gången, men en av damerna – för det är alltid damer – kom fram efteråt och sa att hon egentligen hade bråttom någon annanstans men väldigt gärna ville komma och lyssna ändå. Och en återkommande programbesökare berömde mig för min pedagogiska förmåga, en var en gammal kollega från Stadsbiblioteket, två kom in i Faktarummet en stund senare för att hämta informationsmaterial om Digitala Stadsmuseet som tagit slut, trots att jag hade tagit med en hel bunt till caféet, och ytterligare två kom senare på kvällen och ville veta allt om vad jag visat och berättat om, eftersom de tråkigt nog inte hade haft tid att komma vid lunchtid.
Konceptet hittade jag på i december, strax före vårprogramdeadline, nämligen presentationer av tre Stockholmsromaner med tillhörande bildvisning ur Stockholmskällan. Vilka tre romaner bestämde jag för ett par veckor sedan. Vilka bilder bestämde jag några timmar innan. Det blev Röda rummet, Norrtullsligan och Den allvarsamma leken och samtida bilder från Berns salonger, Norrtullsgatan, Johannes kyrka, med flera kända och okända platser i Stockholm.
Omedelbart efter programmet började jag tänka på belöning. Det var inte svårt att välja. En kopp varm choklad på chokladpulver från Whittard på Stall Street i Bath och lyxigt mjukfluffiga marshmallows från Whole Foods Market på Kensington High Street i London här hemma i soffan.
Boken läste jag för några år sedan, en novellsamling där alla berättelser hänger ihop och utspelar sig på Gondolen, och filmtolkningen är jag förstås nyfiken på. (Men jag får hålla mig ett tag, på premiärdagen befinner jag mig inte i landet.)
Vissa böcker läser man i ett svep, som Ängeln på Malmskillnadsgatan av och om Elise Lindqvist, kvinnan som växte upp under konstanta övergrepp, blev kristen vid över 50 års ålder och började arbeta bland Stockholms prostituerade.
Det är otroligt sorglig läsning, förstås, om människor som tar sig rätt att utnyttja, visa makt över och tjäna pengar på andra, men andra hälften är mestadels ljus och det finns riktigt roliga stycken. Som det här, om en incident som inträffar när teamet som jobbar bland de prostituerade kvinnorna är klara för natten:
En natt när vi lämnar Malmskillnadsgatan tar vi vår vanliga tur ner mot Sergels torg och Drottninggatan för att ge bort de smörgåsar som blivit över. Vi tar aldrig med oss något tillbaka till köket.
Vi knallar iväg efter att vi sagt adjö, kramat om och vinkat till tjejerna. Vi går mot köket, och just då hör vi hur några skriker, gapar och svär.
Det är två gäng ungdomar med omkring sju personer i varje grupp. Det ena gänget skriker och gapar att de ska slå ihjäl de andra, som står utanför trottoaren på gatan.
Jag ser att gängen går mot varandra och vi förstår allesammans att ett rejält slagsmål kommer att bryta ut.
Då är det något som händer inom mig. Jag kan inte förklara vad det är, men jag blir plötsligt som Tarzan.
Jag tar smörgåsarna som jag har i näven och springer och ställer mig mitt emellan gängen. Jag skriker för full hals:
”Vad är det ni håller på med? Måste ni göra på det här viset? Är ni inte kloka? Kan ni inte sluta?”
Jag börjar dela ut smörgåsarna till dem och säger:
”Här har ni smörgåsar. Ät istället, och bli lugna! Ät och bli sams.”
Jag tar smörgåsarna och trycker ner dem i nävarna på grabbarna. Det blir totalt tyst. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Killarna står bara och gapar.
En kille kommer fram och säger:
”Nej, men får vi smörgåsar? Men tack!”
Och sedan kom det flera killar och tackar.
Jag svarar: ”Ät nu, och bli sams istället. Var vänner – det är mycket roligare.”
Varje fredagskväll, fram till på småtimmarna, står denna lilla fantastiska dam vid kaffebordet på Malmskillnadsgatan med omkring tre andra volontärer. Hon vet precis vad tjejerna behöver, både själsligt och materiellt. Och allt detta pågår på en tjugo minuters promenads avstånd från där jag bor.
Lite kul. Vem blir du?
Har äntligen hållit dem i min hand, de ryska klassikerna från Novellix. Förlagets tjockaste böcker hittills, fick jag veta av Novellix-Lena, som kom och levererade dem till Sturebibblan i dag, där de nu alltså finns till salu. (Men den tjockaste, Livets stråle av Michail Bulgakov, är ändå på måttfulla 58 sidor.)
Så det här var alltså Peter Englunds favorit bland Alice Munros noveller – ”Miles City, Montana”, som i sin svenska översättning hamnat i Nära hem, samlingen som innehåller noveller från flera av Alice Munros böcker. Vi satt några damer i blandade åldrar och diskuterade ”Miles City, Montana” i Sturebibblans soffhörna i kväll.
Jag skulle kunna skriva en lång och olidligt detaljerad bloggpost om vad jag tycker om Alice Munros massakrerade noveller i svensk översättning. Den novell jag läste senast, förutom kvällens novell, var ”Amundsen” ur Brinnande livet, där jag genom parallelläsning upptäckte att översättningsmissar låg bakom allt från onödig urvattning till logiska luckor, och i och med den upptäckten gick det upp ett ljus för mig. Samma översättare står för novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat, mitt första möte med Alice Munro, och jag förstår nu varför min läsning hakade upp sig oavbrutet, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde se hur den här novellförfattaren kunde vara så mångas favorit för sina omsorgsfullt valda formuleringars skull.
Nära hem har en annan översättare, som jag så här efter en mycket begränsad jämförelse tror är något bättre. I ”Miles City, Montana” hakade jag bara upp mig på några få meningar och ord, där jag hade föredragit andra lösningar. Den fria översättningen av en mening i början tycker jag är den stora missen. Så här beskriver berättarjaget en pojke hon kände när hon var liten: ”I had not liked him more often than I had liked him.” En otydlig mening som jag fick läsa några gånger innan jag fick till rätt betoning. I min översättning: ”Jag ogillade honom oftare än jag gillade honom.” I boken: ”Jag tyckte varken bra eller illa om honom.” I originalet finns det alltså både negativa och positiva känslor, men mest negativa. På svenska har det förvandlats till likgiltighet. Ett exempel på ett galet översatt enstaka ord är ”lemonade” som på svenska blivit ”sockerdricka”. Det handlar om en kanadensisk familj på 1960-talet, inte om familjen Svensson i Katthult.
Men jag la band på mig under kvällen. Den där märkligt översatta meningen om pojken tog jag upp, och så uppmanade jag till Munro-läsning på engelska hellre än svenska, om man kan och vill, just på grund av översättningsmissar, men annars lät jag det bero. Av de övriga hade fyra läst den på svenska och två på engelska, men det krävs ju att man tagit del av både och om man ska prata översättningskvalité.
Det var lätt att hitta en mängd teman och lager i den förhållandevis korta berättelsen, stora ämnen som självbild, minne, föräldraskap, klass, trauman och det besvärliga i att vara allmänt missnöjd med sina omständigheter.
Jag gillar att ge Alice Munro en chans då och då, och jag kommer säkert att göra det igen, men ännu är jag inte helt såld.
Man är tämligen slut som människa när man har förberett och genomfört presentationer av sex romaner, även om det är tillsammans med en kollega som presenterar fem, i ett oprövat sammanhang i en oprövad miljö.
Trots att jag själv var stelare än vanligt vid dylika program tror jag man får säga att det hela var lyckat. Jag och Annika stod alltså i en ände av ett avskilt rum i Kafé Ryssgården i Stadsmuseet, där vi skickade en mikrofon mellan oss och berättade om alla ”Stockholm läser”-böcker i kronologisk ordning, medan publiken åt, fikade eller bara hade smugit in och tagit plats vid borden.
De lyssnade snällt på de elva bokpresentationerna och som bonus blev det en minifrågesport på slutet, rörande Stockholm, förstås, och tre personer vann varsin pocketbok.
Eftersom det var det första ”Stockholm läser”-evenemanget som arrangerats efter förra veckans avslöjande av årets bok – tror jag, i alla fall – och dessutom det enda just i sitt slag i den stora evenemangsfloran kom en representant från Stadsbiblioteket och en från Författarcentrum, de två parterna som jobbar med projektet. Hoppas de var nöjda med vår insats. Vårt smygsyfte var förstås också att marknadsföra det lilla och dolda Slussens bibliotek några meter längre bort i flygeln. Våra vårprogram gick i alla fall åt som smör.
Bilden ovan, där samtliga böcker vi pratade om syns, har jag lånat från ”Stockholm läser”-bloggen.
Just nu på Sturebibblan: Biblioteksdatasystemet krånglar, lånedatorerna krånglar, skrivaren krånglar. Efter att ha jonglerat problemen och besökarna och försökt hitta alternativa lösningar ett slag har jag nu lämnat över informationsdisken till Lisbeth, som förgyllt min just nu pågående arbetsrumstid med två bitar pistagechoklad. Här sitter jag och läser Alice Munro-novellen ”Miles City, Montana” på engelska och svenska parallellt. Den litterära salongen på torsdag kväll är fullbokad och flera av namnen är nya för mig. Precis så ska det se ut!
Nu har vi varit på förlagens presentationer av sin aktuella utgivning igen, vända till oss bibliotekarier inom Stockholms stadsbibliotek. Största behållningen: Tranans förlags presentation av sina intressanta titlar, novellsamlingen ovan som vi fick varsitt exemplar av och Majgull Axelsson som för Brombergs förlags räkning berättade om sin nya bok om en romsk kvinnas brutala bakgrund. Oerhört känslosamt. Viktigt.
Theomis 