Gårdagens uppdatering på Sture biblioteks Facebook-sida var ett ”Tips från bibliotekarien”, en liten serie bilder jag knåpat ihop och lägger upp då och då i flödet. Jag är helt på det klara med att fantasin kommer att tryta ganska snart, men än så länge kan det komma en och annan svart ruta med tips!
Vårens cirkelträffar är, som sagt, under planering, men en hel del är publicerat i kalendern.
Jag behövde på allvar tänka efter och räkna flera gånger innan jag kunde acceptera att bokcirkeln FDFK (Före Detta FrukostKlubben) i år firar 20-årsjubileum. Men så är det alltså. Och i dag har vi haft jubileumslunch i form av knytkalas hemma hos mig. Det skulle man ha vetat när man satt och pratade böcker på ett korridorsrumsgolv i Flogsta på 90-talet.
Det var Julia, Frida och jag från Stockholm och Malin från Örebro som sågs, Erica som skulle ha kommit från Uppsala fick förhinder, så även om vi ofta säger att det inte borde gå så lång tid mellan träffarna så tror jag att vi kan vara lite extra motiverade den här gången, för att göra ett nytt försök att ses allihop under jubileumsåret. Ett förslag var att ha picknick i Uppsala, där allt började.
Helena är tillbaka på Sture bibliotek efter ett års bortavaro – nu blir det ordning på torpet! (Mer eller mindre bokstavligen, med tanke på att hon började dagen med att damma. Det behövdes.)
Vi planerar massor av kul grejer under våren, bland annat kring 2016 års Stockholm läser-bok – än så länge hemlig – och läsecirklar kring litteratur som anknyter till aktuella utställningar i stan. Det är ju sådant vi uppmuntrar privata läsecirklar till också, att koppla ihop cirklandet med något som förstärker och fördjupar läs- och cirkelupplevelsen – konceptet ”bokcirkel plus”, som vi själva är barnsligt förtjusta i.
Än så länge är inga evenemang offentliggjorda, men det sker inom kort. Vi hoppas förstås att folk vill vara med under våren och dela vår läsentusiasm (även om den är svårmatchad).
Galna arbetsdagar. Nu är Sture biblioteks medieplan inlämnad, ett dokument som beskriver läget och planerade justeringar vad gäller bibliotekets utbud av böcker, tidskrifter och film, vilket är vår begränsade uppsättning medietyper, och i kväll höll Helena och jag i terminens första träff i kursen i att leda läsecirklar. Det blev som vanligt ganska kraftigt bortfall – jag kommer aldrig att vänja mig vid att så många tycker att det är okej att anmäla sig till något som andra lägger ner en massa arbete på och sedan inte dyka upp – men vi fick, också som vanligt, en väldigt trevlig liten grupp. Av deras samtal på väg ut att döma blir det nog inte svårt att få gruppen att ”lära av varandra”, som vi tänkt oss, genom att dela erfarenheter och idéer. Två eller möjligen tre av de övriga anmälda, som hade giltigt förfall, hoppas vi kommer nästa vecka, då kvällen får lite mer praktiskt innehåll utöver en extra dos teori kring boksamtal. Vi planerar att cirkla kring en kortkort novell som läses på plats, fast på ett teoretiskt plan, för att öva på att hitta frågeställningar kring texten. Kursdeltagarna gillade att vi använde ordet ”cirkla”.
När jag läste Novellix-novellen Herr Kadar av Håkan Nesser första gången tyckte jag att historien var ganska tunn, men valde ändå att lägga en uppsättning Herr Kadar-exemplar i goodie bagsen till förra terminens deltagare i ”Lär dig leda läsecirklar”-kursen, med planen att kunna använda novellen som cirkelbok under en återträff. Detta skedde i kväll.
Fem av åtta kursdeltagare kom, så med Annika och mig var vi sju vid bordet i styrelserummet, där vi fikade och, åtminstone någon halvtimme, pratade om novellen. Bara när jag pratade lite i förhand med Annika, under tiden jag hade pass i informationsdisken på barnavdelningen, kom detaljer, ledtrådar och nya dimensioner hos berättelsen fram – så blir det alltid under förhandsprat med kollegan när man är två som ska leda en cirkel, de samtalen kan vara mina favoritboksamtal – och när vi väl satte igång diskussionen runt bordet blev jag positivt överraskad av de tolkningar som kom fram. Vi spekulerade friskt – vem visste vad, är novellens berättare pålitliga, var det i själva verket så här? – och skruvade till våra analyser så att Håkan Nesser förmodligen hade skakat på huvudet emellanåt.
Alla närvarande utom jag var på Sigtuna Litteraturfestival i somras, så samtalet kom snart in på det, och på Augustprisnomineringarna, där jag å andra sidan var ganska insatt och kunde bidra. En fröjd att få sitta och prata böcker i största allmänhet.
Och under den kommande kursomgången är det jag och Helena som håller i trådarna. Plats finns för fler!
Det har så länge legat framför oss och plötsligt är det gjort, experimentet ”litterär matchmaking” på Stadsbiblioteket.
Om jag inte tyckte att det var kul – hejdlöst kul – med biblioteksevenemang hade jag inte låtit det uppta så här stor del av min tid och energi, men det finns aspekter som kastar skuggor över härligheten. Om man vill eller inte vill delta i ett biblioteksevenemang är helt och hållet upp till var och en, men två krav ställer vi, som alldeles för sällan blir uppfyllda. Det ena är att man kommer om man anmält sig. Det andra är att man har läst evenemangsbeskrivningen tillräckligt noga för att förstå vad man anmält sig till.
Den här gången var de villkoren viktiga på alla möjliga sätt. För att det skulle bli som vi tänkt och utlovat, nämligen att bokcirkelintresserade personer skulle hitta andra bokcirkelintresserade personer att bilda bokcirklar med, behövde vi ha tillräckligt många personer på plats. Vi ville också att intresset skulle vara genuint, så att inte hälften av de församlade dykt upp för att passivt kolla läget. Som alltid ville vi, för vår egen och vår arbetsgivares skull, att det nedlagda arbetet skulle betala sig i form av deltagarnas engagemang. Och för allt i världen ville vi inte ha en skara framför oss som bara sett ordet ”matchmaking” och räknade med dejtinghjälp.
På det stora hela tyckte Helena och jag att den här kvällen föll väl ut. Intresset och engagemanget fanns där och vi tror och hoppas att de som efteråt sa att de uppskattat kvällen också menade det. Mingeldelen fungerade över förväntan, det är visserligen svårt att veta om precis alla tyckte att det var trevligt, men av sorlet att döma var stämningen god och till och med uppsluppen emellanåt.
Ingen skugga ska alltså falla över de trevliga och entusiastiska deltagarna som visste vad de gjorde där och förhoppningsvis fick med sig det de skulle, och inte heller över de eventuella personer som kommit av rätt anledning men faktiskt inte fick ut vad de önskade, så kan det bli, men kanske 7 av 29 anmälda uteblev, ett par av de som satt sig smög ut de första minuterna av okänd anledning och i vanlig ordning ställdes frågor kring anmälan och innehåll som visade att vissa missförstånd uppstått.
Det fina i kråksången är att det nu är upp till deltagarna att avgöra vad själva matchmakingen resulterar i. Så här gick det hela till. Helena och jag, båda hängivna cirklare, pratade i en halvtimme på rotundans scen med deltagarna på bänkarna framför oss, om bokcirklars form och innehåll, några egna erfarenheter och reflektioner, tips och tricks och slutligen instruktioner inför minglet vi förberett. Sedan eskorterade vi gänget – uppmärkta med ganska stora röda klistermärken med texten ”EJ HEMLÅN” – in till Poesibazaren, det smala, trånga rummet där vi flyttat undan en del av poesiböckerna och ställt upp tio böcker under fem olika kategorier, nämligen klassiker, spänning, relationer, prisbelönta böcker och våra egna favoriter (på bilden ovan syns de i just den ordningen). De flesta har vi cirklat om, den ena av oss eller båda två, och alla bedömer vi vara utmärkta cirkelböcker. Vilket är lätt att säga, för man kan faktiskt cirkla om i princip allt. Vid varje bok hängde ett papper att skriva upp namn och mailadress på. På max två papper fick man skriva upp sig och det var viktigt att man bara skrev upp sig om man faktiskt hade för avsikt att träffa och cirkla med de andra som gjorde detsamma – kanske lät vi som de stränga tanter vi är när vi pratade om de regler vi hittat på, men vi gjorde vad vi kunde för att också i det här sammanhanget motverka okynnesanmälningar. Sedan samlade vi ihop alla vid scenen igen och delade med oss av ännu fler tips, framför allt webbresurser, och smörade lite på slutet genom att dela ut goodie bags, svarta tygpåsar från bokcirklar.se, som förutom diverse information innehöll en Novellix-novell, en tepåse och två chokladbitar – väcker inte det läslust så … ja, då har vi inga bättre idéer. Och snart får deltagarna mail med varandras adresser, så att de kan komma överens om tid och plats för cirklande om de böcker de valt att prata om. Om tycke och smak och personligheter och praktiska omständigheter råkar stämma kanske bestående grupper uppstår. Om inte får de förhoppningsvis i alla fall en trevlig kväll med ett intressant samtal.
När jag har fått frågan om jag har läst Shantaram har jag obetänksamt svarat ja – jag har levande bilder av både personer och händelser i huvudet – men när jag tänker efter så läste jag ju faktiskt aldrig ut den. På lördagseftermiddagen 17 oktober ska jag leda ”litterärt afternoon tea” på Sturebibblan om den och har därmed skaffat mig en anledning att repetera den bit jag läst och komma igenom resten. Den slitna engelska storpocket jag har hemma är på 933 sidor med ganska liten stil. Bäst att sätta igång.
Jag har jobbsöndag i dag, men eftersom vi öppnar först klockan tolv har jag utdragen läsfrukost i soffan med smattrande regn här utanför, vilket är enormt trivsamt så länge jag inte tänker på ärendena jag behöver göra på stan under dagen och att jag inte har några vettiga skor. Men tills dess – filt och te. Jag hade skrivit ”Danskt drottningte” på etiketten och började fundera på vad jag menade med det, det måste vara köpt på Perchs Thehandel i Köpenhamn. Sannolikt är det det här.
Det händer så mycket roligt på Sturebibblan! Det ger mig en kick att se affischhållarna fyllda av pågående och kommande trevligheter.
För inte så länge sedan började vi marknadsföra våra litterära salonger om rysk litteratur och anmälningarna droppar redan stadigt in. Den som vill fördjupa dig i den klassiska ryska litteraturen utan större ansträngning rekommenderas min läsecirkel om den lilla Tjechov-novellen Fästmön. Är man intresserad av att ha en samtalsledare som vet vad hon pratar om rekommenderas Ludmilas cirklar om Mästaren och Margarita och Idioten.
Och när man är hos oss kan man passa på att se den lilla utställningen med svartvita foton tagna av Mikael Vannestam, en kollega inom Stockholms stadsbibliotek. Bilderna är tagna i Sverige, men doftar amerikansk landsbygd.
Och mer är på gång, läsecirklar, utställningar och annat.
Plats finns på Sture biblioteks litterära sommarsalong på torsdag nästa vecka. Wink wink, mina läsglada följare!
Min smarta kollega Salomon sa för en tid sedan att han brukar scanna av sin egen bokhylla när det är dags att välja titlar till läsecirklar i jobbet. Kanske finns där någon lämplig oläst bok som väntar på en anledning att läsas. En genial metod! Jag tillämpade den omedelbart och avslöjar härmed att De osynliga av Roy Jacobsen kommer att avhandlas på Sturebibblans litterära sommarsalong 30 juli på grund av att jag råkade få ett exemplar av den på en förlagspresentation i våras och på salongen i kväll pratade vi om Bakom det evigt vackra (Behind the Beautiful Forevers) av Katherine Boo. För ett och ett halvt år sedan läste jag ungefär en fjärdedel av ett låneex, innan något annat kom emellan, och inför den litterära salongen investerade jag i ett eget, begagnat storpocketex på engelska. Som bokmärke under läsningen använde jag ett kvitto som visade att den förra ägaren, sannolikt, köpte naturell yoghurt på Sainsbury’s i Woodford Green i utkanten av London 1 juli 2013.
I den engelska pocketen läste jag kanske fyra femtedelar med den svenska översättningen bredvid och på slutet växlade jag, läste på svenska och bläddrade i originaltexten när något behövde kollas upp. Att jag ville kika på den svenska översättningen, och ha lämpliga uppslagssajter redo, hade att göra med de ovanligt kniviga orden som jag inte alltid förstod. Inte kunde jag heller nöja mig med att enbart läsa på svenska när jag upptäckt större och mindre missar i översättningen. Av respekt för författare och läsare ska text alltid översättas så korrekt som möjligt, naturligtvis, och en extra dimension i just det här fallet, då bokens hela romanlika innehåll enligt författaren är autentiskt och belagt så gott hon bara kunnat, är att personer och skeenden beskrivs felaktigt när översättningen fallerar och måttet av autenticitet dras ner. Jag besparar er exempel, men tro mig, felen är uppenbara och skulle kunna avhjälpas med en ganska okomplicerad revidering.
En annan – svårare – aspekt är att matcha originalets ton. Ett grepp jag hade önskat att översättaren hanterat annorlunda var författarens användande av orden ”undercity”, om slummen i Mumbais utkanter, och ”overcity”, om det officiella Mumbai, motsatsord som översättaren genomgående, såvitt jag kunde se, trollat bort där något av dem förekom genom omformuleringar av meningarna. Jag kan inte säga att jag har några självklara förslag till direkta översättningar av ordparet, men något slags svenska motsvarigheter hade behövts för att bibehålla den språkliga effekten. Jag vet inte om orden på något sätt är känsliga eller bara mer eller mindre etablerade på olika håll, men nyligen upptäckte jag att underrubriken till det amerikanska originalet är ”Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity”, vilket i den brittiska utgåvan blivit ”Mumbai Slum”. På det svenska omslaget kan det för övrigt stå ”Livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” eller rentav ”Livet, döden och den vackra framtiden i Mumbais slum”. Varför ordet ”hope” broderats ut så till den mildra grad, och dessutom i olika grad, kan jag inte riktigt räkna ut.
Nog om petitesser på ordnivå, nu går vi upp ett steg. Det här är alltså en dokumentärroman, eller ett långt reportage, som står bland facklitteraturen på biblioteken, under signum Oab, ”Sociala strukturer”. Ingen av deltagarna på gårdagens litterära salong kände till boken sedan innan, vilket inte är så konstigt, jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fått i Sverige, men förlaget som gett ut den (Marcus Förlag) är inte ett av de mest kända och böcker som inte klassas som skönlitteratur, trots att de är upplagda på ungefär det sättet och gott och väl kan attrahera en romanläsare, hamnar åtminstone på biblioteken lite i skymundan. Oab-klassificeringen ställer dessutom till det lite extra – den facklitteraturläsare som är intresserad av ”sociala strukturer” och botaniserar i den hyllan kanske inte är ute efter en dokumentärroman om Indien och den som är intresserad av Indien hittar förmodligen inte till hyllan med litteratur om ”sociala strukturer”, för att inte tala om den generella fritidsläsaren som bara vill ha en bra bok.
Och särskilt den här boken, i den gränsöverskridande dokumentärromangenren, är väl värd att lyfta fram. Den amerikanska journalisten Kathrine Boo levde i fyra år nära en grupp människor i slumområdet Annawadi nära Mumbais internationella flygplats och återger sina erfarenheter i form av ett komplext drama, på den enskilda tonåriga sopsamlarens nivå, liksom sopsamlarens familjs, grannskapets, lokalpolitikernas, myndigheternas, Indiens och världens. Man skulle önska att den genomgående röda tråden var något fint, som gemenskap, eller människovärde, men den mest slående ingrediensen – jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen – är korruption, och i förlängningen en misär byggd på orättvisor. Man behöver vara riktigt ordentligt insatt i den krassa verkligheten för att inte baxna inför oegentligheternas omfattning, bland politiker, poliser, jurister, läkare, just de yrkespersoner allmänheten är beroende av att ha förtroende för. Mest smärtsamt att läsa om är inhemska och utländska välgörenhetsprojekt, som både är djupt välvilliga och innehållsmässigt genomtänkta, men som saboteras fullständigt av människor som på grund av girighet eller desperation eller både och tillskansar sig pengarna med falska bevis på de ändamål de skulle ha gått till, ofta satsningar för utsatta barn. Vem vet, kanske kan en redogörelse som Katherine Boos öppna några ögon tillhörande rätt personer, personer med inflytande över hjälpprojekt i Mumbai, och få till stånd en bättre kontroll. Man vill ju tro på en ljus framtid, kanske till och med vacker.
Men det dystra i läsupplevelsen går alltså inte att bortse ifrån, och jag vet inte om jag ska säga att det vägs upp av skildringarna av fina – om än inte friktionsfria – relationer mellan vänner och familjemedlemmar och av de unga som både besitter drivkraft och rättskänsla mot alla odds. Men historien är spännande, och intressant, hela vägen. Vill man dessutom veta vad som ”hände sedan”, efter 2011, då Katherine Boo avslutade sin research för boken, är det inte svårt att googla fram artiklar, som i åtminstone vissa avseenden ger svar.
Lyssningstips: En sju minuter lång intervju med Katherine Boo om Behind the Beautiful Forevers.
Theomis 