Etikettarkiv: Läsecirklar

MMCDXL Swimming Home – en fransk mardrömssemester

Joe reckoned this was the worst day of his holiday so far. He was too old, too busy to have to endure a village full of idiots more fascinated with him than he was with them.

En berömd brittisk poet, hans fru krigskorrespondenten, deras fjortonåriga dotter och ett par ur fruns vänkrets hyr ett semesterhus i bergen ovanför Nice. En främmande ung kvinna, vacker och plågad, tar sig in i deras grupp och stör den sedan tidigare knappt existerande friden. Här finns inte en enda relation i balans. Det är varmt. Semestern ska vara avkopplande, men alla är på helspänn. Den unga kvinnans galenskap tränger sig på, den river ner de sköra strukturer av normalitet som den lilla familjen byggt upp och det är ingen slump att hon är där.

Swimming Home av Deborah Levy är kort men tät och full av berättartekniska idéer, lite för många, kanske. Särskilt intressant var det förstås att ha den som läsecirkelbok i Sture biblioteks ”Res i litteraturen”-serie en dryg vecka efter att ha kommit hem från Nice, även om jag avhöll mig från att kasta ur mig personliga associationer när vi satt sju personer på två utbredda filtar framför Kungliga biblioteket i Humlegården, med fikat i mitten och olika utgåvor av boken i händerna. Helena och jag hade läst den på originalspråket engelska – författaren är född i Sydafrika och uppvuxen i England – och alla våra cirkeldeltagare hade valt den svenska översättningen, Simma hem. På Helenas omslag var det en simmande kvinna, medan den bok jag hade – den ovan – var otroligt intetsägande. Men jag gillar ju det, när den bok man sett knappa men intressanta uppgifter om i bibliotekskatalogen visar sig ha ett tråkigt omslag och det faktiskt inte alls behöver tas i beaktande.

En riktigt lyckad aspekt, i alla fall under just min läsning, var presentationen av persongalleriet, som sker ganska tidigt och ganska snabbt, och ändå kristallklart. Jag fick tydliga inre bilder av alla i huset och förutom dem grannkvinnan, vaktmästaren, killen som driver caféet. Därmed kunde mer hjärnkapacitet läggas på att analysera de relationer som skildras mellan raderna, de kringströdda symbolerna, återkommande teman, stämningen och den delvis klichémättade semestermiljön på Rivieran.

Eftersom både Helena och jag är känsliga för överdrifter tyckte vi att den fras som avslutar hela boken – ”especially when it rains” – var lite väl smäktande, vi kunde gott ha nöjt oss med det symboliska regn som redan behandlats ett flertal gånger. Att vår läsecirkel sedan hastigt bröt upp efter en dryg timme på grund av en plötslig regnskur kunde vi ju inte göra något åt.

MMCDXXIV Mina 500 bästa vänner – inte mycket mer än ganska intressant

Den blev ingen favorit, den kulturbranschskildrande novellsamlingen Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján. Vissa av berättelserna hade sina kvaliteter och byggde på intressanta idéer – som den om journalisten som utgår ifrån att han kommer att vinna ett prestigefyllt pris och den om förläggaren som tvingas framföra att succéförfattarens andra bokmanus inte är särskilt bra – men hantverket tilltalade mig inte. Det var för många slut jag inte tyckte om, språket – eller översättningen – svajade ibland, de vulgära bitarna var vulgära i överkant och de noveller som hade tillräckligt lite av de störande momenten för att faktiskt fånga mig var egentligen bara mediokra.

Sedan behöver man förstås inte lita på just mitt omdöme, boken är faktiskt något av en kritikerälskling, vilket är intressant i sig, eftersom kritikerna har den dubbla tillhörigheten i journalist- och kultursvängen, nämligen de två överlappande världar boken beskriver. När vi satt ett litet gäng och pratade om den på Sture biblioteks ”litterära sommarsalong” i Humlegården i kväll hade vi heller ingen brist på ingångar, det finns mycket att diskutera kring de lyckade, misslyckade, uppåtsträvande, utstötta, etablerade och nyupptäckta personligheter som utgör novellsamlingens påhittade berlinska kulturelit.

Samtidigt slog det mig hur svårt det kan vara att föra ett samtal om en novellsamling, inte alls omöjligt, men utmanande. En roman kan man prata sig igenom på ett annat sätt, ta upp aspekt efter aspekt och i alla fall ha en chans att se till att alla i gruppen är med på banan. Hoppar man i bokcirkelsamtalet från novell till novell för att diskutera röda trådar ställs höga krav på gruppen, den som inte har lagt alla detaljer på minnet blir snabbt bortkollrad. I Mina 500 bästa vänner finns många krokar, tydliga eller subtila, mellan berättelserna, framför allt i form av återkommande personer. Det var kanske lite föraktfullt av oss, men vi samtalsledare, Helena och jag, hade innan vi träffade gruppen kallat det prydliga ihopknytandet för skrivskoleövning, ett lite för uppenbart grepp, men å andra sidan var det sedan inte alla som lagt märke till de pusselbitar författaren placerat ut. Jag sätter en ära i noggrann läsning, även om jag definitivt inte kan skryta med hundraprocentigt upptäckande av ledtrådar och referenser, men den här gången undrar jag om inte den mer skummande läsaren fick en bättre upplevelse.

MMCDVI Northanger Abbey i brittiskt blommig miljö

Bokcirkel med bibliotekariekolleger på Tea & Garden – en sådan lyx! Själva afternoon tea-et, förstås, men framför allt att få prata om Jane Austens Northanger Abbey på precis det sätt vi vill – fullt fokus på boken (Helena kanske skulle protestera mot detta, AnnCharlotte och jag kom ofta in på de olika filmversioner vi sett), djupdykning i rollfigurer, vändningar i handlingen, vad vi skrattade åt, hur kul det tidiga 1800-talets läsare kan ha tyckt att de parodiska delarna var. Humorn är definitivt min favoritsida av Jane Austen.

Tack vare mina två besök i Bath kände jag igen några av miljöerna som beskrevs, som ”the Pump-room”, en mingelplats för societeten. Vill man dit i dag går det bra att boka via Bookatable.

MMCCCLXXV Slutet av Sture biblioteks läsecirkelvår i sammandrag

Blom Bilder ur SK

Förra veckan tog vårens läsecirkelsäsong på Sture bibliotek slut i och med vår sista aktivitet i Söderberg-satsningen, nämligen cirkel om novellen Blom. Här är några av bilderna jag plockade fram ur Stockholmskällan för att visa miljöer som huvudpersonen vistades i som nyutsläppt från Långholmens fängelse ungefär vid sekelskiftet 1900.

Hade vädret varit bättre hade vi cirklat i Humlan, vilket vi lyckats göra en gång i vår:

(Det var rätt kallt, men värt det, om man frågar mig.)

Istället blev det samling vid Hjalmar Söderberg-statyn utanför Kungliga biblioteket, där jag läste upp de första raderna av Söderberg-novellen Aprilviolerna på grund av att den börjar just i Humlegården, varpå vi gick till biblioteket i samlad tropp. På vägen gick jag och pratade med en av cirkeldeltagarna som också gick terminens läsecirkelledarkurs, och hon hade mycket att berätta. Genom att skriva en efterlysning i en kommentar till ett inlägg i en bokblogg hade hon fått ihop sju deltagare till en bokcirkel som precis haft sin första träff. Hon utgår ifrån tipsen vi förmedlade under kursen och gruppen ska snart träffas igen för att prata om Elin Wägners novell De blå silkesstrumporna. Man blir stolt och glad. Nästan rörd.

Här är hela den fina gruppen som gick terminens kurs.

Fikat under sista tillfället (det varierade under de fyra träffarna, men vi ansträngde oss ganska ordentligt på fikafronten varje gång).

Och apropå rörd – i slutet av sista tillfället, när vi delade ut goodie bags som en liten överraskning till deltagarna överraskade de oss ledare tillbaka med presenter, varsin anteckningsbok med olika motiv. De var inslagna i likadana lila påsar (jag kände igen dem, de hade Pocketshop-nyansen!) och det var viktigt att vi fick rätt påse, för motiven var speciellt utvalda. Så här såg min ut. Jag kommer att skriva i den med andakt.

MMCCCXXXI Dramatens bokcirkel om Allt jag inte minns

Det spelar ingen roll att jag är van bokcirklare – och att jag som kursledare försöker guida andra i cirkelledandets konst, som jag gjort i kväll – det var ändå toknervöst att läsa Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri i vetskap om att jag var anmäld till Dramatens bokcirkel i söndags. Kollegan Helena och jag skulle alltså ingå i den grupp på tjugo personer som skulle diskutera boken under chefdramaturg Magnus Florins ledning. Det handlade med andra ord inte om att framföra en monolog på Stora scenen, även om det var så det kändes.

Det var halvfullt när jag kom in i rummet innanför Marmorfoajén med en drygt tjugo stolar stor cirkel. Jag valde en ledig stol på sidan där man inte skulle ha eftermiddagssolen i ögonen och hamnade intill två äldre damer. Tydligen iakttog de vad de andra cirkeldeltagarna gjorde och sa runtomkring dem, för efter en stund vände de sig till mig med smått förskräckta blickar och frågade: ”Är det ett villkor att man ska ha läst boken?” På insidan kvider jag: ”Men ååååå, huuuuur tydlig ska informationen inför en bokcirkel vara? Kommer jag resten att livet att behöva hantera människor som saboterar bokcirklar genom att strunta i själva poängen eller inte ens förstå den?” under tiden jag himlar med ögonen och i uppgiven utmattning sjunker ihop tills jag ligger och krälar på parketten. På utsidan svarar jag med ett enkelt ja medan jag ler och ser så trevlig ut jag kan samtidigt som jag levererar sanningen oinlindad. De diskuterar nervöst med varandra och säger att de kommit för att lyssna på Jonas Hassen Khemiris högläsning. Jag förklarar att författaren inte ska vara med, det här är ett boksamtal lett av Magnus Florin. Efter att de konfererat en stund igen och övervägt om de ska gå därifrån – för i så fall vill de göra det nu, de kan inte resa sig från stolcirkeln när det väl har börjat – vänder de sig till mig med samma fråga en gång till: ”Men är det ett villkor att man ska ha läst boken?” ”Villkor och villkor, det är ju svårt att vara med i ett samtal om en bok man inte har läst.”

Damerna väljer att sitta kvar. På bibliotekets cirklar har vi tyvärr fått vänja oss vid deltagare som ignorerat våra nästan övertydliga formuleringar, kommer utan att ha läst boken och även om vissa av dem sitter ganska tysta försöker de flesta leda in det boksamtal de inte hänger med i på andra ämnen som de själva introducerar, men som Dramatens bokcirkel ser ut blir de två damernas närvaro inget sabotage i den meningen. De säger ingenting alls och det är inte bara de som sitter tysta, gruppen är egentligen för stor för att det ska bli ett samtal där alla kan vara med, vilket Helena och jag misstänkte från början. Vår grundregel är åtta deltagare inklusive samtalsledare, det blir ett exklusivt evenemang för en kulturinstitution att arrangera, men sådan är bokcirkelns form. Det antal deltagare som går utöver den lilla grupp som kan föra ett samtal förvandlas till åhörare, och de som väljer att prata medan de övriga lyssnar är sällan lika bekväma som de hade varit med bara några få runtomkring sig.

Jag var definitivt inte bekväm, men jag pratade ändå. Ganska mycket, mer eller mindre sammanhängande. Det finns ju så mycket att prata om! Hur skurkaktig var Vandad? Hur förändrades Samuel under året med Laide? Vi var långt ifrån överens, men det är ju en stor del av charmen, att upptäcka att man läst samma bok med så olika ögon. Jag märkte också hur spännande det var att diskutera läsupplevelsen med främlingar, trots att jag så ofta leder bokcirklar på jobbet, där åtminstone ett par stycken av deltagarna brukar vara personer jag aldrig pratat med tidigare. Förutom Helena, som kom och satte sig mellan mig och damerna, var allting nytt, rummet, ledaren och alla deltagare, varav vissa – förmodligen en ganska stor andel – var vana att prata böcker i egna bokcirkelsammanhang. Det verkade som att flera av oss var lite nervösa, men jag gillade verkligen att det fanns de som både ville och vågade ge sig in i ett meningsutbyte. De två äldre damernas brott (förlåt, damerna, om ni tar del av den här texten) kan ju för övrigt mycket väl ha varit att stänga ute två diskussionssugna deltagare som skulle ha kommit med den utlästa romanen under armen och haft en massa intressanta tankar att dela med med sig av i gruppen.

Och med detta vill jag säga: Delta i bokcirklar. Se till att ha läst boken. Välj gärna Allt jag inte minns, den är smart, har ovanligt subtila men ändå närvarande khemiriska drag och det är inte självklart var ens sympatier ska ligga.

MMCCCXVII Kursstart på Sturebibblan

Antingen tror kursdeltagarna att jag är lätt manisk och hysterisk till min natur eller bara att jag är väldigt, väldigt entusiastisk när det gäller läsecirklar. Det är det senare jag helst förmedlar. Jag vet inte varför jag var så överspeedad just i kväll, men jag tycker verkligen att det är så kul att ha en kurs i läsecirkelledande och att träffa deltagarna som på ett eller annat sätt delar ens cirkelintresse. Att jag under pratet viftade med händerna med för närvarande långa naglar i grällt turkost förbättrade knappast intrycket. Men nu är vi igång, Helena och jag, och jag har tre kommande träffar på mig att försöka justera min image.

MMCCCIX Det var det, Det hemliga namnet

Screen Shot 2016-04-02 at 9.04.52 AM

Jag undrar om jag kommer att jobba något mer med årets Stockholm läser-bok, Det hemliga namnet. Förra årets bok, Kungsgatan, hade jag ju en nära relation till under åtminstone hela våren, men i och med att vi nu haft läsecirkel om Det hemliga namnet på Sture bibliotek så kan det vara över för min del. Även om jag gillade bokvalet bättre förra året kan jag inte förneka att vi hade väldigt mycket att prata om i Sturebibblans soffhörna, som den här gången var helt fullsatt, eller överfull, av åtta deltagare och Helena och mig som samtalsledare. Vi två hade olika uppfattningar om huvudpersonen och bland annat händelseförloppet i slutet, om vi tror att det går bra eller dåligt och på vilket sätt. Det hade cirkeldeltagarna också, och jag gillar verkligen när de vågar vara oense. Så länge ingen trycker ner någon annan i skoskaften och vi som ledare behöver rycka in och rädda det som räddas kan av cirkelstämningen så är det bra med viss stormighet i diskussionen.

Jag kan verkligen inte kalla diskussionen stormig, den blev snarare lite överdrivet respektfull, men Helena, jag och vår kollega Caroline bollade en del olika åsikter när vi hade en cirkel om Det hemliga namnet uppdelad i tre avsnitt under varsin rubrik och inspelad som podd. Det är någon månad sedan nu och jag har faktiskt inte lyssnat på precis allt, men det mesta av de tre poddprogrammen. Först handlar det om persongalleriet (Caroline leder), sedan om språk och stil (jag) och sist om tematik (Helena). Av oss tre hade bara Caroline spelat in podd tidigare, som gäst i Bibliotekspodden Solen, men vi fick blodad tand och har nu nya poddplaner.

MMCCXCV Läsecirkelledare i Kista

I går hade Helena och jag kortkort läsecirkelkurs för några bibliotekarier på Kista bibliotek i deras skarpt belysta aktivitetsrum kallat ”blackbox” (ett begrepp jag måste ha missat). På en och en halv timme försökte vi hinna med en lägesrapport för social läsning i Sverige, konkreta läsecirkelledartips och en praktisk övning. Jag hoppas att de fick ut något av det. De var väldigt trevliga att ha att göra med och såg i alla fall glada ut under vår lilla insats. Framöver kommer de att erbjuda läsecirklar på flera olika språk.

MMCCLII ”Det eviga folket är inte rädda” med för- och eftersnack

För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.

I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.

Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.

Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.

När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.